Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 50. Korpen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sedan gingo vi till hvarandra så ofta tillfälle gafs.
Hennes nåd var mycket vänlig mot mig, och min faster
trakterade de små flickorna med det bästa hon hade de
dagar vi lekte i vårt hem.
Unga baron Fabian, som flickornas bror hette, lekte
sällan med oss. Han var jämt med fänriken, eller den som
närmast hennes nåd var husbonden på gården. Han var son
till gamle prästen. Vid dennes död tog baronen honom med
i kriget, där han miste sitt ena ben och därifrån han
hemkom på träben. Nu var han husbonde. Fänriken var också
mycket lärd, och så lärde han unga baron att läsa och
skrifva, men mest höllo de på med att fäkta, skjuta och
bråka på annat sätt. Vi flickor gingo ibland att se på dem.
Ibland kom fänriken linkande till oss, och då drucko far
och han öl och rökte tobak. Sådana dagar lekte Fabian
med oss. Då vi blefvo äldre måste fröknarna lära sig läsa
för fänriken, och han sade, att det kunde jag äfven gärna
få. Men faster tyckte det var till ingen nytta för en
bondtös. Däråt var jag glad och sökte i stället upp bror min
och Grills, som alltid följdes åt i arbetet.
Vid sidan af sitt jordbruk handlade far med hästar,
födde upp sådana samt köpte och sålde. Så kom en dag en
liten fölunge till världen som var så svag och usel, att far
sade det vore bäst pojkarne, det vill säga bror min och
Grills, bure den till björkhagen och dödade den. Men då
bad jag far så innerligt att få honom. Jag skulle nog sköta
honom så väl, att han skulle bli vid lif. Far svarade blott
med att säga till pojkarne att gå bort med stackarn, och
så bar det af, och jag följde. Då vi kommo till hagen bad
jag pojkarne allt hvad jag förmådde att ej döda fölungen,
utan låta mig få honom.
’Ja, lipa och bråka icke längre, så får du den,’ sade
bror min. ’Kom,’ sade han till Grills, ’fölungen dör i alla
fall. Vi kunna gräfva ned den sedan.’
De hade lagt den lilla sjuklingen på en gräsplan. Som
en pil skyndade jag hem och tog min fäll för att lägga på
honom, emedan jag såg, att han frös. Faster fick se mig,
och så måste jag tala om för henne, hur jag tänkte ställa,
och så sade hon, att den fällen fick jag icke taga, den var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
