- Project Runeberg -  Pengar /
Kapitel 2

Author: Victoria Benedictsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

2

Det var en sällsynt vacker höstdag, och Axel Möller hade ställt upp dörrarna till gatan för att få in luft och Ijus i den mörka boden.

På en sockertunna i dess bortersta hörn satt han själv med ryggen uppåt väggen och fiolen under hakan.

Han fantiserade.

Det var en sällsam kontrast mellan det inspirerade ansiktsuttrycket och det eländiga mischmasch han utförde. En målare, som endast sett honom, skulle ha blivit förtjust; en musiker, som hört, skulle bringats till förtvivlan. Man kunde icke höra någonting bedrövligare än detta hjälplösa famlande efter något, som han aldrig kunde få tag i, dessa ansatser till välkända melodier, som icke fingo komma fram, emedan han genom att sudda över dem sökte inbilla sig att han komponerade, samt slutligen dessa påmåfalöpningar, som utgjorde vinsten av hans konsertbesök. Men det var otvivelaktigt att han trodde sig åstadkomma någonting vackert, och att han njöt därav.

Det skymde i dörren. Han såg upp och fick se Selma. Konturerna tecknade sig skarpt mot den soliga bakgrunden, hon var klädd i en mörkblå klänning, som satt hårt och kom henne att se ännu smärtare ut.

-- Jag skulle velat höra er spela, men jag törs inte för er mor, sade hon skrattande i det hon fattade med en hand i varje dörrpost och lät kroppen väga framat så långt armarna räckte.

Hans ansikte lyste av glädje då han såg henne, men innan han kunde svara var hon borta.

Ännu da hon gått tyckte han sig höra ett dämpat skratt och se en vit tandrad skymta därborta i skuggan. Han lade fiolen på disken och betänkte sig ett ögonblick. Det var troligt att hon vek av vid grinden och gick hem utefter banvallen. Och i sa fall -- -- Det var en välsignad sak att de förvuxna vinbärsbuskarna skymde för moderns fönster !

Han grep sin hatt, som låg på en av hyllorna, och smög sig ut, lämnande boden åt sitt öde. Efter att ha vikit om gaveln, gick han raka vägen över åkern ned till järnbanan.

Han kom fram före hennes ty hon hade haft en vinkel att tillryggalägga. Det var inte värt att gå henne till mötes; kanske kunde modern se det ända. Han kastade sig ned i gräset vid sidan av banan och väntade.

Snart såg han henne. Ilon gick med självsvåldig gång och höll händerna på ryggen. Huvudet var nedböjt och blicken fäst på vägen. Hon tycktes fundera.

Herr Möller reste sig upp och hälsade.

-- Usch, ligger ni här och lurar på folk! sade hon skrattande.

-- Skrämde jag fröken?

-- Å nej, ni ser inte sa värst anskrämlig ut, och inte är jag så rädd av mig heller.

Han steg upp på vallen och började gå bredvid henne, men visste icke vad han skulle säga.

Hon såg åt sidan på honom. Han hade vackra grå kläder och en modern filthatt. Pa det hela taget tyckte hon att han såg "stilig" ut, men det var fasligt vad han gick krokig! Och så kunde hon aldrig tåla glasögon.

-- Ser ni, jag högg i strax, sade hon på sitt obesvärade sätt.

Han såg frågande pa henne.

-- Det vill säga, att jag tog genast ihop med gubben därhemma och sade honom att jag vill resa till Stockholm.

-- Nå?

-- Jo, det går allt för sig. Jag väntar just brev från min pappa. Och han säger visst inte nej, sedan farbror sagt ja; för pappa beundrar farbror alldeles rysligt. Han tror väl att han blir biskop en vacker dag! Hon skrattade.

-- Nå, fick ni så mycket skam, som ni trodde?

-- Å nej, det blev inte så farligt. Och så är det ju alldeles som att slå vatten på en gås: jag bara skakar på mig, så är det förbi. Men -- apropå -- hon stannade mitt för honom med en gest, som om hon just erinrat sig något, faster tycker inte det är passande att jag går och promenerar med er. Har ni lust att gå omigen?

-- Hur?

-- Till ert. Hon slog med handen åt byn och såg på honom med uppsluppen skadeglädje, lurande på vad intryck hennes ord skulle gora.

Han såg brydd ut och visste ej vad han skulle svara. Han undrade om hon verkligen ville att han skulle vända om.

-- För jag är alldeles tvungen att gå hem nu, fortfor hon oskyldigt, så att om ni har samma väg som jag, så ser jag intet sätt att undvika ert sällskap.

Hon bet i sitt ena handskfinger medan hon kikade på honom från sidan.

Han rodnade förlägen. I hans hem skämtades aldrig, och han fick en dunkel förnimmelse av att hon gjorde narr av honom.

-- Tycker fröken illa om att jag går med? sade han ödmjukt.

Det rörde henne.

-- A, ni är ett sådant barn, sade hon överlägset; ni kunde väl förstå att jag inte menade något illa? Hur gammal är ni?

-- Tjugutvå år.

-- Ja, det är ju gruvligt. Jag har inte fyllt sjutton, och ändå är det alldeles som om jag vore äldre än ni. Men det kommer sig väl av...

-- Att ni läst så mycket, vågade han förmoda.

-- Ja, kanhända det också, sade hon avgörande, men jag menade nu därför att det i pensionen alltid var jag som skulle taga mig av alla.

Han fann det icke alls märkvärdigt att hon så där behövde "taga sig av" folk. Hennes mystiska lärdom imponerade på honom. Och så hade han aldrig förr träffat någon ung flicka, som brukade tala om när hon var i "pension". Endast i romaner hade han läst om sådant. Det föreföll honom gruvligt förnämt.

Moderns förtryck hade gjort honom lika ytterligt anspråkslös som ytterligt äresjuk.

De gingo en stund tysta.

-- Nå, hur går det? sade hon slutligen.

-- Med vilket?

-- Med edra framtidsplaner. Har ni talat med er mor ännu?

-- Nej.

Han såg ned, och det syntes som om han blygdes.

-- Ni vågar inte?

-- Å jo, det gör jag nog, men...

-- Nej, det gör ni inte. Vill ni... hon tvärstannade och såg på honom, vill ni att jag talar med henne?

-- Å, för allt i världen!

Han såg nästan förskräckt ut.

-- Tror ni inte att jag gjort mer än det för mina vänner? sade hon med ett stolt litet leende i det de gingo vidare.

Han visste knappt vad han skulle tro: att tala med modern syntes honom näst det värsta.

-- Och jag skall säga er, att om man inte griper sig an, så blir det aldrig någonting av i denna världen, återtog hon med oändlig visdom.

Ater gingo de tysta bredvid varandra. Han såg med bävan hur fort de närmade sig grinden därborta vid trädgruppen, där hon skulle vika av. Och han hade tusen saker att säga. Om hon nu reste till Stockholm, skulle de kanske skiljas för alltid.

Han försjönk i funderingar.

Modern kunde väl inte leva alltid. Då vore han ju fri, och halva förmögenheten var hans. Tänk om hon ville vänta på honom! Men det föll honom aldrig in att fråga.

Han såg endast på henne, spörjande misstroget.

-- Er konstnärsbana blir väl inte så lång? sade han lågt, rätt som det är så gifter ni er.

-- Jag gifter mig troligtvis aldrig, svarade hon allvarligt, det är just därför jag vill arbeta.

För honom var detta nästan som ett löfte, det försatte honom i en tyst hänryckning.

Även hon teg.

-- Det vore allt festligt om vi kunde träffas när vi bli gamla, sade hon plötsligt och såg upp.

Han mötte hennes blick så stralande glatt, han skulle haft lust att... nej, det vågade han icke.

Nu voro de vid grinden. Hon öppnade själv, sprang lätt igenom och lät den slå i med en smäll. Han hade stannat på andra sidan.

Hon lade armarna på grindens kant och såg honom skälmaktigt i ogonen.

-- Sätt upp, att vi båda slå oss igenom, var på sitt håll. Vad gör det om man blir målare eller vad man blir, bara det är ruter i en och man kommer fram. Vill ni sätta upp pa det?

Hon räckte beslutsamt fram sin ena hand, med en sliten handske på.

-- Topp, jag svarar för mig! upprepade hon muntert, och så träffas vi när vi bli gamla. Hon sträckte tummen i vädret.

Han bara stod och såg på henne, där hon självsvåldigt hängde på grinden, men han antog icke utmaningen och drog sin hand tillbaka.

-- Ni slår er nog igenom, sade han, men icke jag.

-- Är det alltid pengar, pengar! sade hon leende.

-- Ja, sade han hastigt, men i hela världen finns ingen människa, som jag håller av mer än...

Han rodnade över hela ansiktet för sin djärvhet.

-- Prat! Jag håller av alla; er också, sade hon glatt; nå tag mig i hand på det åtminstone.

Hon räckte honom sin hand över grinden, och han tog den -- lamt, liksom hade han varit rädd för det. Då hoppade hon ned och gick därifrån med snabba steg, utan att se sig om.

Nu kunde bestämt brevet från fadern vara kommet. Hon gick in på gården.

Framför trappan höll en elegant jaktvagn med tvenne grå hästar för. Hon kände dem gott. Det var patron Kristersons. Vad de voro vackra! Hon kunde omöjligt låta bli att klappa dem innan hon gick uppför trappan.

När hon kom upp i salongen, fanns där ingen människa. -- Jasa, satt patronen nere hos farbror? Ja, då hade hon inte lust att gå dit och fråga efter brevet.

Hon gick i stället in i matrummet för att se om där fanns något kaffe att få, men det var redan drucket. Hon öppnade ett av fönstren, lade sig på knä över en stol och stödde armbågarna i fönsterkarmen för att bättre kunna se ned på hästarna. En ställning, som var mera bekväm än graciös.

Vad i all världen kunde patronen göra nere hos farbror så länge? Annars brukade han ju alltid komma upp i salongen för att spela schack med henne. Och alltid blevo de ovänner, det var då säkert. Hon undrade om han den här gången blivit förargad på fullt allvar, därför att hon så bakslugt tog hans drottning i sista spelet. Riktigt nog hade han inte varit där sen. Men vad i all världen skulle han bry sig om det, han hade ju i alla fall gjort henne matt!

Stiliga hästar! Måtte vara roligt att åka efter dem! Vad det såg präktigt ut när de nickade så att de små silverspeglarna mellan öronen blixtrade i solen!

Det var sant, hon hade ju inte träffat patronen sedan den där kvällen hos doktorns. Han hade dansat tre danser med henne. Han som annars var så lat!

Hon skrattade därvid.

Han dansade bra i alla fall, och förde så stadigt. Men vad var det för ett sätt han tagit sig? Var gang han vände i salen lade han armen fastare om, ett enda tag, så att hon tvingades att sluta sig till honom.

Hon rodnade nu, när hon tänkte därpå. Undras om han gjorde så alltid? De andra flickorna sade att han dansade så bra, och de hade brytt henne för de tre danserna. Men så hade hon ju också haft sin nya klänning, den med atlasbesättningen, den som är så stiligt sydd och så lång.

Hon böjde sig ned och såg på sin kjol; den var kort, så att fötterna syntes. Och de voro stora.

Det vet jag då visst, att om jag bara hade pengar, så gick jag inte med den här gamla trashanken en enda dag längre, tänkte hon. Och så återtog hon sin förra ställning.

Men förargligt vore det i alla fall, om han skulle tro att han finge ta sig några näsvisheter. Upprepa det skulle han då inte få. Kunde det passa sig att säga åt honom?... Å, hon skulle skäm. mas ögonen ur sig, bara för att nämna någonting sådant! Men hur skulle man då bära sig åt? Se sträng ut. Men om han så låtsade sig icke förstå? Usch!

Se, där kom han ju. Tjock och röd som vanligt.

Hon satt och betraktade honom, med fingrarna stuckna genom sin gula lugg.

Patronen såg icke upp. Ännu på trappan talade han ivrigt och lågt med kyrkoherden.

Det var väl "affärer", tänkte Selma.

När vagnen rullade bort, stod hon och såg efter den. Själva ljudet lät så förnämt -- en dov klang, som förtjuste henne. Och vilka hästar!

Men brevet!

Hon skyndade ned i farbroderns rum. Han stod vid sitt skrivbord och vände ryggen till.

-- Har farbror haft brev från pappa?

Han vände sig om och såg på henne.

-- Ja, jag har haft brev, sade han långsamt, i det han sköt sina guldbågade glasögon fastare upp på näsan, men det brevet blir du inte mycket glad för.

-- Hur då? Har något gott på tok? sade hon häftigt och blek

nade.

-- Nej, men Magnus vill inte släppa dig av till Stockholm.

-- Vill han inte?

-- Nej.

-- Var där inte brev till mig?

-- Nej.

-- Kan jag få läsa farbrors?

-- Nej. Din far ber mig göra dig föreställningar. När jag tänkt närmare på saken, tror jag att han har rätt.

-- Vad då med?

-- Du är ännu för ung att tänka på sådant.

-- För ung, för ung? Jag blir ju äldre med var dag.

-- Ja visst. Därför får du vänta några år.

-- Nej, det går inte; jag skall börja nu, för att ha tiden för mig. Konsten är lång. Sen är det för sent. Sen vill jag inte.

Han tog upp en penna och provade spetsen mot sin nagel.

-- Då får du låta bli.

Han talade helt lugnt, med låg röst, som han brukade, men med denna bestämdhet, som imponerar.

Hennes läppar skälvde av återhållen rörelse.

-- Men farbror... orden ville knappt fram, farbror skall hjälpa mig.

Hon gick fram till honom och lade bedjande sin hand på hans arm, i det hon såg upp i hans ansikte. Det var ett ogenomträngligt halt ansikte, som aldrig visade någon sinnesrörelse.

-- Inte den här gången, sade han och strök hennes hår, lugnt och prästerligt.

Även hon sökte visa sig lugn.

-- Det är inte något hugskott, sade hon utan att se upp; farbror vet att jag inte är så barnslig, som jag kan se ut ibland. Pappa har ju aldrig haft någon annan än mig, och jag har i tid fått lära mig tänka. Vi ha varit sådana vänner, han och jag, och om han riktigt inser hur detta ligger mig om hjärtat, så säger han visst inte nej. Men han är så beroende av farbror, både i affärer och annars, och om farbror lägger sig emot det, så kan jag ingenting uträtta. Därför skall farbror hjälpa mig. Jag har ju alltid arbetat så träget, så snart det gällde teckning. Farbror har själv berömt mig så många gånger, och det har sporrat mig vidare. Nu har det blivit en sådan lust, att jag inte kan låta bli. Farbror skall inte tro att jag tröttnar eller blir modlös, bara jag får ägna mig åt vad jag vill -- träsnideri eller ritning eller vad som helst i den vägen. Men för hushållet duger jag inte. Jag skall nog slå mig fram och göra er heder, bara jag får försöka. Säg nu inte nej.

-- Barn, nu är du oförståndig.

-- Nej, det är jag inte. Jag vet att det fordras arbete till allting, och att man bara skall lita på sig själv -- det har alltid varit stackars pappas fel, att han varit för slapp -- det är också bara till att börja med jag behöver er; sen skall jag nog finna på någon utväg.

-- Brakar jag låta pruta med mig, sedan jag en gång sagt ett nej.

Hon såg hastigt upp i hans ansikte.

-- Jag kan tigga mig fram, om det behövs.

Hon gick mot dörren.

-- Selma! Hans röst lät skarp.

Hon vände sig om.

-- Försök inte några galenskaper. Förlupna barn och dårhushjon låter man polisen ta. Vet du inte det?

Han log -- det hala, kalla leende som var hans värsta vapen och som hon dittills endast sett använt mot andra.

Det återförde henne med ens till besinning, men hon var kritvit i ansiktet.

-- Jag är varken ett barn eller en galning, och var lugn för att jag aldrig skall tigga. Jag känner att jag är bunden. Jag har ingen annan råd än att böja mig för nödvändigheten.

Hon gick.

När hon var borta, satte kyrkoherden sig att skriva till sin bror.

Selma gjorde inga fler försök. Hon kände sin farbror tillräckligt för att veta, att det ingenting skulle tjäna till. Det hade kommit en djup nedslagenhet över henne, och hon var sig ej lik. De självs våldiga pojkfasonerna voro försvunna och det hade kommit en stillhet i hennes sätt, som gjorde henne till en annan människa.

Så snart man ätit kvällsmat, bad hon att få gå till sängs; hon kände sig så trött.

Kyrkoherden och frun blevo ensamma.

Han låg på soffan som vanligt. Men hon hade ingen stickstrumpa, ty det var lördagskväll.

-- Har du sagt till henne ännu? frågade *un, bläddrande i en Familje Journal.

-- Nej. Jag tyckte det var inte värt i dag, efter hon haft den där ledsamheten med Stockholmsresan. När hon sovit på saken, lugnar hon sig nog.

-- Det tycker jag inte behövs, jag har inte sett henne så lugn den dag jag minns. Det har varit en riktig lisa i dag.

Han gjorde blott en försmädlig min, som undgick frun.

-- Men vad tror du Richard säger om det? återtog hon.

-- Vem frågar efter sådana griller, tror du. En studentpojke ... puh! ... han hinner bli kär ett halv tjog gånger innan han får så han kan gifta sig.

-- Men kära du, vad se de på tösen? Jag går så långt att hon är riktigt ful.

-- Ful kan man väl aldrig kalla henne och dessutom har hon tycke med sig -- den där friskheten, ser du. Det är som vacker vinterfrukt.

-- Sådana påhitt! Men jag undrar vad hon finner på däruppe. Inte kunde hon gå och lägga sig så här dags, jag har rätt lust att se efter.

Frun gick, och det dröjde ej länge innan hon återkom.

-- Hon gråter så förskräckligt, så att jag kan inte få ett ord ur henne, men ligger, det gör hon då.

Frun satte lampan, som hon höll i handen, ifrån sig på ett bord.

-- Det är alldeles okristligt att så taga vid sig för en småsak, återtog hon.

Det fanns sorger, som fru Berg kunde förstå, men det fanns också sådana, som lågo utom hennes horisont. Till de förra hörde sjuk domar och dödsfall inom familjen, likaså tjuvar, eldsvåda eller en vidbränd stek. Men en sorg sådan som Selmas var henne absolut ofattlig.

-- Jag tror att jag skall gå upp och tala med henne, sade kyrkoherden tvekande.

Det gjorde honom så ont nu. Selma grät. Hans raska, duktiga Selma!

-- Jag går med, sade frun med glad beslutsamhet. Hon väntade sig ett litet sensationsstycke.

-- Nej, bli du här, jag går helst ensam, svarade kyrkoherden.

Det fanns en antipati mellan Selma och fastern, vilken gjorde flickan halsstarrig.

Han tog lampan och gick upp till den lilla vindsl:ammaren, stökade litet vid bordet och såg så bort åt soffan. Selma hade vänt sig mot väggen och dragit täcket över huvudet. Hon ämnade synbarligen inbilla honom att hon sov. Han gick fram och lade sin hand på hennes skuldra. Hon skälvde under återhållna snyftningar, men det hördes icke ett Ijud.

Han kände sig rörd just därav, att hon sökte behärska sig.

-- Barn, sade han, du förstår inte att jag vill dig väl.

Det var för mycket. Hans vänlighet gjorde det endast svårare, och han hörde en halvkvävd snyftning.

-- Gråt ut, sade han, det skall lätta.

Hon bet troligtvis i täcket, ty hon blev stilla och tyst med ens.

-- Det känns tungt nu, sade han sakta, det gör så alltid, när våra illusioner ramla. Tror du icke att jag känt det, även jag? Men ju nyktrare vi lära oss att se på livet, dess bättre för oss.

-- Jag försöker att göra det, kom det avbrutet och tonlöst.

-- Det vet jag. Jag vet, att du vill vara förståndig. Men ännu har du mycket att lära. Och tro mig, den som med ödmjukt sinne säger: Herre, ske din vilje, han vandrar sin värld lättast igenom. Kom ihåg, att det är han som styr och att du är i hans hand.

-- Jag kan vara lika olycklig för det.

-- Det är ogudaktiga ord.

-- Jag menar, att han styr för oss alla, kom det under täcket, han styr för de allra olyckligaste med, även för dem som aldrig veta av annat än sorg och elände. Så det är ingen tröst.

-- Barn, vad är det för ord! sade han strängt.

-- Jo, det hindrar ju inte att jag skall kunna känna det värre ju längre jag lever. Varför inte jag så väl som alla andra?

-- Vi måste taga vår tillflykt till honom i bönen.

Dessa milt framsagda ord stredo på ett besynnerligt sätt mot hela hans person; mot den stela, sirliga hållningen; mot det glatta, känslolösa ansiktet och mot hans självbelåtna leende då han uttalade dem.

-- Jag har bett, kom det tämligen vresigt.

-- Men du har gjort det kortsynt och otåligt. Kanske väntar dig en glädje, som du aldrig drömt om.

-- Jo vackert! snyftade det otroget under täcket.

Han kunde icke återhålla ett leende, ty han ägde en viss humor: den var det mildrande draget i hans karaktär.

Den lilla dispyten tycktes ha gjort henne gott, fast hans tröstegrunder lämnat henne oberörd. Snyftningarna kommo endast som dyningar efter en storm.

-- Som tröst hade jag tänkt bereda dig en liten överraskning, sade han med ett slugt leende, är du inte nyfiken?

En långdragen snyftning var hennes enda svar.

-- Du är ju annars så glad åt pengar, se här.

Han väntade att få se ett par förgråtna ögon titta fram, men täcket låg orörligt.

-- Nu behöver jag inga pengar.

-- Men en hundrakronesedel...

Meningen hann ej fullbordas förrän hon satt upp i sängen, blinkande mot Ijuset med sina rödkantade ögon.

Det låg verkligen en sedel på täcket.

-- Ja, vad skall jag nu med den! utbrast hon och lutade pannan mot väggen.

-- Det måste du naturligtvis själv fundera ut.

-- Skulle jag få göra med den vad jag vill?

-- Förstås.

Hon vände sig icke om, men det märktes tydligt att fästningen ämnade kapitulera.

-- Skulle jag inte alls göra reda för den?

-- Nej.

Han betraktade med ett leende den vita nattröjryggen och en gul fläta, som lik en lejonsvans hängde ned däröver. Ännu betänkte hon sig. Måhända misstänkte hon en snara. Han nästan tyckte om henne för det.

-- Om du så kastade den på vägen, skulle jag inte bry mig om det, återtog han, jag ville bara visa dig att jag inte vill vara snål och hård.

Det kom något av naturlig vekhet i hans röst.

-- Vet faster om det?

Hon vände sig om och såg på sned över sin axel.

-- Nej.

Han kunde knappt låta bli att skratta. Hon var försiktig som en bondadvokat.

-- Jaså, sade hon och vände sig rätt på soffan, ja, nog vill jag gärna ha pengen, men inte kan jag bli glad genast för det, så är det farbror menar så...

Nu skrattade han verkligen.

Hon såg på honom helt allvarsamt, något förnärmad.

-- Du behöver bara säga: tack,farbror, sade han, det är allt vad jag begär.

-- Ja, tack skall farbror ha, men det är ju rysligt mycket pengar. Elon räckte honom slappt sin ena hand och affären var uppgjord.

-- Du kommer nog att handskas med mer än det i dina dar; du tycks ha födgeni.

-- Ja, det tror jag då visst, sade hon med övertygelse, ty utan det blir det strunt med alltihop, det har jag sagt pappa så många gånger. Men han har kört alldeles för galet fast, han kan aldrig komma loss igen.

-- God natt med dig, mitt barn, sade kyrkoherden i det han tog henne med båda händer om det purriga huvudet och kysste henne. Därefter vände han sig för att gå.

Då kom det med ens över henne en vidskeplig fasa. Hon såg pa sedeln; den största sumrna hon någonsin ägt. Var det icke blodspenningar! Vad hade hon sålt? Någonting inom sig själv... Sin egen smärta -- och för pengar! ... Hon tänkte på Judas.

-- Farbror! ropade hon, just som han ville taga lampan. Det lät nästan ångestfullt.

Då han såg sig om, sträckte hon båda armarna emot honom, som efter ett skydd, eller som för att bedja om tillgift för något.

Han gick fram till henne och satte sig på soffkanten.

-- Håll av mig. Bara en liten, liten smula. A -- jag är så ledsen! Hon slog armarna kring hans hals.

Han satt kvar ett ögonblick och lät henne trycka sitt förgråtna ansikte mot prästrockens kläde. Men han kände ingen ånger, tog icke sedeln tillbaka. Han hade ju handlat ädelmodigt, frikostigt, och hans samvete var lugnt.

-- Är det synd, är det synd? utropade hon lidelsefullt.

-- Vad? Vilket?

-- Pengarna, pengarna! -- att ta betalt.

-- Hur kan du prata sa? Jag ger dig dem gärna.

-- Nej, det är inte synd, sade hon med ett djupt andetag, kramp aktigt som en snyftning.

Så gick han.


Project Runeberg, Sat Dec 15 21:07:44 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pengar/02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free