- Project Runeberg -  Pengar /
Kapitel 5

Author: Victoria Benedictsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

5

Förlovningstiden avlopp ej utan slitningar, och patronen själv kallade den "en sjudande ebb och flod", av vad anledning skulle varit svårt att gissa, ty kallsinnighet var väl det han rönte mest. Resultatet blev emellertid att han skyndade på bröllopet så mycket som möjligt.

Patronen skulle flytta till sina nya egendom före giftermålet, på det att allt skulle vara i ordning till matmoderns emottagande. Fru Berg var den ledande principen i alla anordningar, och under sina gemensamma omsorger blevo hon och patronen de såtaste vänner, ty han hade en överdådigt stor merit, den att aldrig bry sig om vad en sak kostade, endast den tog sig bra ut och kom honom själv till godo.

Även Selma steg i den värda fruns ynnest, ty hon lät dem styra och ställa, och när de frågade henne vad hon tyckte, svarade hon alltid: "bra". Att detta svar hade mer av likgiltighet än bifall betydde föga. Men mer än en gång bad hon sin fästman att lösa hennes löfte. Hon ville ej bryta utan med hans samtycke, bunden som hon var av sina högtravande föreställningar om hederns fordringar och i?elgden av ett löfte.

Det fanns något hos henne av överspänd "ridderlighet", så kvinna hon var -- eller kanske just därför.

Förhandlingarna slutade emellertid alltid så att hon endast ångrade att ha bedrövat denne Job i tålamod. Hans exempellösa foglighet inverkade mer än någonting annat. Och så kom det sig att hon så småningom blev lugnare till sinnes och mera förtroendefull. Ibland kunde hon till och med vara glad och smeksam. Då skulle patronen velat köpa hela världen åt henne.

Sista tiden innan bröllopet förflöt under ostörd sämja. Hon kände sig helt trygg: han kunde ju ledas med ett lillfinger.

I prästgården var det ett förskräckligt jäktande, och bröllops tillredelserna gåvo ingen ro. Fru Berg var en av dessa husmödrar, som icke försumma ett enda tillfälle att vända upp och ned på huset -- naturligtvis under idelig jämmer över den brådska de själva fram kallat.

För kyrkoherden, som älskade lugnet, var det en prövningens tid, men han höll sig på sina rum och gladdes åt sin seger.

Den tjugonde november skulle bröllopet stå. Det var fort, men man hade ju ingenting att vänta på. Man hade först tänkt att dröja tills bruden fyllt sjutton år, men då skulle bröllopet kommit mitt i julstöket, och tre veckor mer eller mindre skulle göra så litet.

-- Men det hörs bra fjantigt att vara sexton, sade hon själv.

Brudgummen hade talat något om "konfektsbröllop" och att resa strax, men det ville icke fru Berg veta av. Det skulle vara ett hederligt bröllop, och en hel massa människor skulle bjudas tillhopa. Kyrkoherden lät henne råda; det gjorde han alltid när det rörde saker vid vilka han ej själv lade vikt.

På morgonen den betydelsefulla dagen inspärrades Selma i ett av gästrummen, ty ingen skulle få se henne förrän vid akten. Det var fru Bergs uttryckliga påbud, och Selma fogade sig så mycket hellre därefter, som hon hade huvudet fullt av papiljotter, vilka pekade i alla riktningar och alls icke voro klädsamma.

Hennes arrest var ett stort rum med rankiga möbler och ett enda fönster.

Att börja med fann hon en förströelse i att ordna bruddräktens härligheter, vilka lågo utbredda på soffan. Men småningom blev det gammalt, och hon började längta efter befrielse.

Tack vare det lilla guldur hon fått av sin fästman, kunde hon åtminstone ha den trösten att se vad tiden led. Men hon föll i förtvivlan över den långsamhet med vilken den skred framåt.

Så for hon upp vid ljudet av en vagn. Det var gäster från stationen, säkert pappa -- kanske Richard också! Hon kunde ingenting se, ty fönstret vette åt trädgården.

Richard hade skrivit att han omöjligt kunde komma, och först på sin fars uttryckliga uppmaning hade han lovat det. Men tänk, om han ändå blev borta! Det vore honom så likt -- alltid på tvären.

Hon satte sig surmulen i position, med armbågarna på bordet och huvudet i händerna; det kändes helt knöligt av papiljotter. Om man skulle veckla upp en av dem för att se hur det komme att taga sig ut? Å nej, den skulle bara bli rak. Hennes kalla händer slöto sig hårt omkring pannan; det värkte därinne.

Vad det var besynnerligt med alla tankar! Det föreföll henne som rörde de sig över ett tunt skal, vilket nätt och jämnt kunde bära dem där de voro, men längre bort skulle brista. Hon ansträngde sig för att hålla dem samman, men de flögo hit och dit som skrämda får. Ack, om de velat hålla sig stilla -- helt stilla. Det var det enda rätta. Ty nu kunde de icke gå händelserna i förväg en enda timme utan att råka in på det förbjudnas område. Detta var för henne vad man kallar "sinnets renhet"; det var huvudsumman av de grund satser man givit henne till ledning genom livet, eller rättare till kullerstolen -- ty längre sträckte de sig ej. Och hon skulle föraktat sig själv om hon i hemlighet sysslat med frågor, dem hon blygts för att uttala. Det var en sådan hederlig liten själ.

Hon skulle haft lust att läsa på brudvigseln nu, om det funnits en psalmbok, ty hon kunde den inte riktigt: man skrattade åt flickor, som lärde sig den. Det var liksom en skam. Men hon skulle svara tydligt och bra i alla fall.

Pål hade bett henne inte gråta. Hå, vad var det att gråta för! Det skulle ju vara en glädjedag. Hm. Den var så lagom glad, tyckte hon.

I gången därute hördes steg -- bestämt var det Richards! Hon rusade till dörren och öppnade den på glänt. Bara så att hon kunde lyssna, inte så att hon syntes.

-- Richard!

Det kom sakta och skyggt, men i röstens klang låg något av hennes glada förväntning. Han kunde ju säga henne ett ord, om de än icke finge se varandra. Det var en hel evighet sedan de råkades, och han hade icke ens gratulerat henne.

Men det foljde intet svar, endast steg som avlägsnade sig.

-- Richard!

Den här gången var det både missräkning och förebråelse.

Men stegen voro redan borta, och nu stängdes en dörr.

-- Och ändå kunde jag slå mig i backen på, att det var han, knotade hon och gick tillbaka till sin plats. Ett ögonblick höll gråten på att sammansnöra hennes strupe, men så betvang hon den.

Äntligen kom "Karna sömmerska" in med middag på en bricka. -- Jag skall hälsa så gott ifrån allihop, sade hon.

-- Är pappa där?

-- Ja.

-- Och Richard?

-- Ja.

Karna förde toalettspegeln åt sidan och satte brickan på bordet.

-- Stackars fröken, som skall sitta härinne!

-- Usch ja! Jag tror jag leds ihjäl.

-- Och fröken kan tro att vi ha brått. Salen är snart klädd nu, och den är så vacker så.

-- Å?

-- Jo. Men kandidaten går omkring och glor, som om han ätit upp nådåret för räven.

-- Varför det?

-- Det vet jag inte.

-- Är där ingen mer?

-- Jo, en del främmande, som kommo med tåget.

Karna beredde sig att gå.

-- Kära Karna, börja att klä mig i tid, så får jag åtminstone något att ta mig till.

-- Så fort salen blir i ordning.

Och så gick Karna.

Sedan Sel?na slutat sin måltid började hon göra förberedelser till toaletten, för att åtminstone få tiden att gå. Det knackade på dörren.

-- Vem där?

-- Jag min älskling, svarade brudgummen.

-- Du får inte komma! --

Nej, jag skall inte. Jag vill bara säga dig något.

Hon sprang till dörren och höll i låset för säkerhets skull.

-- Vad ville du säga?

-- Jag lämnar Karna en liten sak och önskar att du bär dess innehåll i dag. Det är min brudgåva. -- Tack, tack. Undras vad det är. -- Vill du se?

-- O ja! -- lämna den in om dörren.

Det var som ett nödankare: något att fästa tanken vid. Hon gläntade på dörren så mycket hon ansåg nödigt och ställde sig själv vid sidan, för att icke synas. Han lämnade in ett litet etui, och så stängde han dörren.

Med en tryckning av fingret öppnade hon locket.

-- Men, Pål, vad är det? ropade hon genom den stängda dörren.

-- En brosch, svarade han skrattande.

-- Nej, jag menar stenarna.

-- Diamanter.

Det var det hon misstänkt, när hon såg dem gnistra emot sammetsbottnen. Det var därför hon fått sådan hjärtklappning.

-- Riktiga diamanter?

-- Ja, riktiga.

-- Å--h!

Hon sade inte mer än detsamma, men det låg så mycket i det, att han kände sig fullt belönad.

Hon satte sig borta vid fönstret och betraktade sin skatt. Än höll hon den i skuggan och än i dagern, för att se var den blixtrade mest. Och så provade hon den framför spegeln, än mot penjoarens linne, än bland papiljotterna i håret. Å, det var förtjusande!

Innan hon visste ordet av, var sömmerskan där för att kläda henne.

-- Se, Karna! ropade hon och sträckte smycket emot henne, den skall jag ha på.

Men, fröken, invände Karna med allvar, sådant ska man aldrig bära på sin bröllopsdag, för det bådar intet gott. Man ska bara ha myrten.

-- Asch, jag har ju redan lovat min fästman det, sade Selma otåligt. Hon kände alls ingen håg att lägga ifrån sig sin nyaste leksak. Medan sömmerskan vecklade ner håret, satt hon orörlig framför spegeln, och kinderna brunno med två röda flammor -- som alltid, då hon var ivrig i något.

-- Nu får frun komma och fästa kronan, sade Karna slutligen i den hon granskade sitt mästerverk, den vita atlasklänningen, och drog dess släp utåt golvet, så långt det kunde bli. Selma stod stel och styv, hon vågade knappast röra sig i all denna ståt, men kände sig glad åt den ända.

Fastern kom in i sällskap med några kvinnliga släktingar, alla i siden och bjäfs. Selma fick sätta sig ned, ty hon var längre än fru Berg, och sa fick hon kronan fäst, helt inbäddad i slöjans bubblor. Fastern kysste henne på pannan och grät, tanterna tryckte hennes händer och gräto. Selma kände det som skulle de till att begrava henne, och gråten kväljde henne igen, trots det att hon fann det dumt.

Hon såg sig harmset omkring, medan hon stred mot sina tårar.

-- Ska ni lipa, så behöver ni åtminstone inte komma hit in, sade hon häftigt. Hon hade ju lovat Pål att icke gråta

Man lämnade henne ensam, och hon blev åter lugn. Det var sant: för sista gången ville hon se Selma Berg i ansiktet. Hon böjde sig fram emot spegeln och såg.

Var det verkligen hon? De glänsande lockarna, som föllo fram över hennes skuldror, kronan över det friserade pannhåret, och detta skira tyll, vilket omslöt henne som ett moln -- allt var så nytt -- så hänförande nytt!

Fadern kom för att hämta henne -- upprörd så att han ej kunde tala.

-- Var nu duktig, pappa, sade hon och lade sin hand i han Den skälvde våldsamt, och hon höll på att bli otålig igen. Vad var det för ett sätt? Hade alla sammansvurit sig för att göra henne till ett sjåp?

De gingo genom den mattbelagda gången, som var skum trots lampetterna på dess väggar. Icke ett steg hördes, icke ett ord sades, och den ängsliga skälvningen meddelade sig från faderns hand till hennes. Och det kom över henne med ens -- allt som hon velat tränga tillbaka -- en kvävande ovisshet, en oförklarlig ångest.

Var det till brudstol eller stupstock hon gick? O Gud!... -- Jag tror icke på honom, därför skall han straffa mig. -- Där kom den igen, hennes gamla paradox! Var det straffet som nu skulle komma?

Svarta fläckar flögo hit och dit för hennes ögon, och en förrädisk matthet smög sig genom hennes lemmar.

Dubbeldörrarna slogos upp för dem, och de trädde in i salen, där ett bländande ljussken slog dem till möte. Hon kände allas ögon riktade på sig och vågade ej lyfta sina egna. De svarta fläckar, som dansade framför dem, blevo allt större, och det kändes en underlig kyla kring hjärtgropen.

Med uppbjudande av hela sin självbehärskning betvang hon läpparnas darrning, och med blygsamt allvar ställde hon sig vid brudgummens sida framför altaret, där farbrodern med mässbok i hand stod beredd att för hela livet sammanbinda deras öden och nedkalla Guds välsignelse över detta äkta förbund.

Akten tog sin början, och damerna snyftade sakta i sina näsdukar, dock utan att för ett ögonblick lämna bruden ur sikte.

Och hon... hon hade icke en tanke för annat än dessa fladdrande svarta fläckar, som sade henne att en enda minuts förlängande av denna pinostund skulle vara nog att låta henne falla avsvimmad på mattan. Klanglöst, men utan att stappla, upprepade hon den förestavade eden, och hela vigseln gick så oklanderligt, att det icke fanns så mycket som skymten av en anmärkning att göra -- endast brudens förskräckande blekhet.

Och en brud utan tårar!... de äldre fruarna skakade sina huvuden.

Då Selma mottog lyckönskningarna, kunde hon knappt hålla sig upprätt, men hållningen var korrekt. Med den tryckande ängslan, som fallit över henne, hade det också kommit medvetenhet i hennes sätt. Självbevarelseinstinkten lärde henne att för dessa nyfikna dölja sitt sinnestillstånd. Hon glömde icke en stund hur släpet skulle föras, hur slöjan skulle falla, hur buketten skulle hållas. Själva klangen i hennes stämma var avvägd, leendet var avsiktligt och dessa ögon med sin blyga tacksamhet -- deras uttryck var så väl beräknat, som hade hon för hundrade gången avprovat det framför sin spegel.

Det kändes som om hon uppgått i en annans tillvaro, vilken var henne fullkomligt främmande. Hon rörde sig som i en dröm, dock med full behärskning och spända nerver.

Var hon fången bland fiender? Spejade deras blickar efter ett enda tecken till att hon led? A, aldrig, aldrig!... Och så log hon mot alla med detta fridsamma leende, som satte damerna i förtjusning över hur "söt" hon var. Men i hennes inre gnagde samma forfarande ovisshet.

Alla voro så vänliga, så vördnadsfulla, nästan medlidsamma. Alla utom patronen, som var strålande glad -- alla utom Richard, som tycktes ha blivit främmande för henne. Av kusinen, vännen, trätobrodern fanns icke mer ett spår. Han var en hövlig ung man, som svarade, då hon talade till honom: det var allt. Men det var också den droppe, som höll på att låta måttet rinna över.

Selma ställde sig ensam vid ett fönster och såg ut. Hon måste dra ett fritt andedrag eller förgås, tyckte hon.

Gardinerna voro icke nedfällda, ty gården vimlade av församlingsbor, som ville se hur prästen gjorde bröllop. Tjärblossen kastade ett fantastiskt sken över gestalterna, som rörde sig därnere.

Selma skuggade för händerna för att bättre kunna se. Vad var det? Jo riktigt... mor Möller! Det grep henne en vild glädje, och hennes hjärta bultade. Axel var däruppe, han hade blivit bjuden för Richards skull -- och nu modern med! Hon ställde sig så, att hon nödvändigt måste ådraga sig uppmärksamhet därnerifrån. I detsamma kom kyrkoherden fram till henne.

-- Farbror, ska vi inte gå ner på expeditionsrummet och visa oss för folket? sade hon hastigt, där är alldeles fullt ute, och här kunna de ingenting se.

-- Det var just det jag ville be dig om, svarade kyrkoherden, som var en folkvänlig man.

Och ned gingo de, omgivna av unga damer med buketter och unga herrar med kandelabrar. Det var ett präktigt brudfölje. Selma höll sin man under armen och ställde sig mitt på golvet, i det hon med foten förde släpet rätt. Hon ville synas riktigt.

Folket hurrade.

Men brudens blick spejade efter ett enda ansikte -- efter en spetsig näsa och två vassa ögon. Se där!... men borta i skuggan, så att hon knappast syntes. Över barnansiktet i brudslöjan gled ett fult gammalt leende, styggt och kallt.

Genom att frossa i mor Möllers avund glömde Selma sin ångest. Det kom ett tilltagset uttryck i hennes ögon, och hon gjorde en liten rörelse, ty hon visste att då skulle diamanterna gnistra. Må ko det skar i de där ögonen! Hon kunde knappt låta bli att skratta högt. Nu var hon rikare än mor Möller, rikare än Jöns Ols' Marie. Nu kunde de mäta henne med blicken, om de ville. Och hon förde sitt glänsande atlassläp åt sidan, så att det skulle synas hur långt det var.

Så vände hon sig om med hållningen hos en drottning, och man återvände till festvåningen, medan folkets hurrarop ljödo utanför.

-- Jag har sagt åt att det skall spanderas på dem, sade patronen. Han var förtjust över den larmande hyllningen.

Supén var splendid, men tycktes aldrig vilja ta slut. Åtminstone tyckte Selma så. Hon kunde icke äta och kände sig som om hon skulle sjunka tillhopa av trötthet. Själsspänningen hade uttömt hennes krafter. Allt hade stormat tillhopa, och det hade varit för mycket till och med för denna kraftfulla fysik.

I ett hörn av salen stod Axel Möller och slök champinjonpastej, blek som ett spöke.

Ju mera han drack, dess blekare blev han.

Selma hade sett hans glasögon glänsa emot sig hela kvällen än ur en vrå och än ur en annan. Men nu tycktes han ha glömt henne för sin pastej. Hon brydde sig icke om vilket. Vad hon var trott, vad hon var trött! Om det väl vore slut!

Nu kom Richard och talade med Axel. Han såg allvarsam ut, nästan ond. Hon undrade vad han hade att säga, men kunde icke uppfånga ett ord, ty de stodo i motsatta hörnet

-- Axel, nu låter du bli att dricka mer.

Richards sätt var alltid så där tvärhugget, men i kväll var det värre an vanligt.

-- När man är på bröllop, skall man släcka törsten, svarade Axel med sin tunna röst och ett litet skratt

-- Du får ingen törst ha, återtog den andre, dessutom kan du vid det hår laget ha hunnit släcka den mer än tillräckligt. Jag har hallit ögonen på dig.

-- Jag har inte druckit mer än du, svarade Axel och ville skratta men det blev en kort och ihålig hosta

-- Med din kroppskonstitution lät jag allt bli, jag med, sade kandidaten, men varför har du sadlat om? Du var ju absolutist.

-- Sadlat om! Vad menar du med det? För det att jag en enda gång...

-- Seså, gör dig inte till. Jag vet mycket väl att du känner till bakvägen på Slätticke-krogen. Du ser att jag är väl underrättad.

Den andre ryckte till så häftigt, att Richard lugnande måste lägga sin hand på hans arm.

-- När blev du min förmyndare?

-- Jag är inte din förmyndare, men jag är läkare.

-- Medikofilare!

-- Det gör ingenting till saken, när jag bara förstår vad jag säger. Låt bli det där. Jag skulle inte talat om det i kväll, men jag reser redan i morgon, så att vi komma inte att träffas.

-- Bekymra dig inte.

-- Men du gör som jag sagt?

Richard såg honom skarpt i ögonen, som veko åt sidan.

-- Det gör alldeles detsamma, sade Axel i förändrad ton.

-- Vilket gör detsamma?

-- Allt.

-- Vad är det för dumheter!

Nu klingade kyrkoherden i sitt glas, och samtalet avbröts.

Då skålen druckits, var Axel försvunnen. Richard sökte honom förgäves i alla rummen.

Sedan han väntat en halv timmes tid, började han ånyo sina efterforskningar. Slutligen fann han honom nere i kapprummet, där han satt ensam vid en lampa och skrev i sin annotationsbok.

-- Men människa, varför sitter du här?

-- Tror du inte att jag har bättre sällskap här än däruppe i sorlet? Tror du jag ville byta med någon av er? Han kastade sig tillbaka emot stolsryggen och betraktade vännen med ett inspirerat leende. Glasögonen glänste mot lampan.

-- Du är en ohjälplig fantast. Vad är det nu du har för dig igen? Det låg en viss förtvivlan i Richards ton.

-- Se själv Axel kastade boken på bordet bland en hop schalar.

Hans vän tog den med mulen min.

-- Det finns människor, som äro skapade till att leva kort och rikt, sade Axel med en kastning på huvudet.

-- Rikt? upprepade den andre, säg hellre vanvettigt. Det kommer sanningen närmare.

-- Vi ska inte tvista om namnet.

-- Såå -- du skriver vers?

-- Det ha bättre än jag gjort.

-- Och gjort bättre än du -- förmodligen.

-- Därom får framtiden döma.

Richard svarade ej, utan vände sig om, som om han velat vädja till någon.

Så såg han i boken.

-- Nej, du får inte läsa! ropade Axel plötsligt, for upp och ryckte den ifrån honom.

Deras ögon möttes en sekund, men intet ord växlades. Så gick Richard.

När han var borta, slog poeten upp sin bok igen och läste halvhögt vad han med många överkorsningar skrivit;

"Far jag ej hata? Du fega släkte, du kalla
fromhet, din lära spar Dig ödets stormar
ej omilt väckte och deras makt du ej
prövat har. Du tror dig varm, när din is
kan tina och smälta trögt några tårar ned
glödheta kval hava torkat mina, och du ej
anar, vad tyst jag led!

Du arme dåre, som tror och hoppas när solen
tittar ur molnen fram, kanske din lycka ej hinner
knoppas förr'n ödet bryter dess späda stam. Jag
trott -- som du -- och är nu förskjuten jag vågat
hoppas, och hopplös är... Min ungdom, härjad,
min bana, bruten blott skörd av törne och tistlar bär.

Ej himlens änglar min kosa leda, av mörka
andar jag jagas fram: ett redlöst skepp,
som av vågor vreda i djupet slungas från
skumhöljd kam. En fyrbåks sken nyss mitt
öga mötte -- vid denna åsyn blev faran
lek -- jag narrad var och på blindskär
stötte den klara stjärnan var blott ett svek.

Så vill jag hata den hand, som tände det sken
som vilsnat min skumma stig' Så vill jag trotsa
den makt, som sände den här av själskval, som
gripit mig! Vad gör det mig om jag livet mister
när blott en önskan jag ännu när -- att återse,
innan hjärtat brister, den falska stjärnan. --
Hon är mig kär!"

Hans pulsar slogo och det brann i hans huvud. Ja, äran skulle komma -- ändå, ty Sverige hade fått en ny Lidner; han kände det nu.

*

På annandagen skulle det först vara familjefrukost i prästgården, sedan supé med dans hos de nygifta.

På morgonen, då Selma vaknade, blev hon liggande en lång stund och bara tänkte.

Vintermorgonen kastade sin gråbleka dager genom gardinen, tung -- lik en blick som ej mäktar lyfta ögonlocken. Hon såg bort åt bruddräkten, som hängde över en stol nära fönstret. Slöjan låg där avdankad och skrynklig, kronan hade varit fuktig och lämnat fula grönaktiga fläckar efter sig. Nerevid hängde endast trasor, dammgrå och smutsiga efter golv och trappor.

Den var så lik hennes egen stämning.

Det var samma känsla som vid patronens ord, att annonsera efter hustru; endast med den skillnad, att den nu var mera bestämd -- icke blott aning, utan även tanke.

Rummet kändes kallt, och hon önskade att det funnits en brasa. Det skulle livat upp en smula.

Han hade sagt henne, att sådana äro människorna -- alla, alla. Och hon själv då? Det kom en känning av vämjelse i hennes sinne. I hela världen fanns ju ingenting av vad hon drömt om -- ingenting! Lögn, lögn, alltihop! -- barnsagor, som man narrades att tro på och tvingades att glömma.

Ett tåg av frågor kom svängande i sträck, och alla skriade om svar, rovgiriga som svultna gamar. Men var finna svar för dem alla? Först nu, då hon ägde rätt att tänka, först nu kunde hon se hur många de voro.

Och varför hade hon ej ägt denna rätt förrän nu?

Hon satte sig upp i sängen och strök håret från ansiktet med båda händerna. Det var icke flätat, utan hängde vilt som en lejonman; lockigt ännu, men trassligt och hoptovat i sin yppiga rikedom.

Hon såg sig omkring efter en klocka, men det fanns ingen i rummet. Så kastade hon en blick till den andra sängen. En flyktig blick, men en som det icke stod henne fritt att slita loss när hon ville.

Var det vid denne man hon vigdes i går? Hon tyckte att hon aldrig sett honom förr.

Selma stirrade på detta främmande ansikte, och hennes kropp skälvde; tänderna hackade emot varandra.

I går hade hon nästan tyckt att han såg bra ut. Hans väldiga figur passade i svart, och den ståtliga hållningen framhöll dräktens prägel av högtid. Hans uppträdande kunde ibland äga en anstrykning av förnämhet, och till detta hade i går kommit ett sådant uttryck av lycka, att det gav hela hans ansikte ett skimmer av ungdom och intelligens.

Men nu såg det kolossalt ut, detta huvud, där det vilade på den broderade kudden med koketta spetsar omkring. Och Selma fann denna Herkuleshals förfärande. Hon stirrade på dess starka senor svällda ådror och fnarriga hud. Och så detta stora ansikte, som låg dar sa själlöst och grovt, utan annat tecken till liv än andedräkten vilken för varje tag bubblade ut de tjocka läpparna, vars röda färg gick över i violett.

Älska?... älska i nöd och lust. O Gud...

Först genom ett avlägset slammer med dörrar väcktes hon åter till medvetande om att det var hennes annandagsbröllop, att det skulle vara främmande och bråk också i dag, och att hon måste uthärda allas blickar, liksom i går.

Stegen närmade sig. Pigan kom för att elda. Skulle hon få se honom så?

Selma sträckte sig bort och skakade honom i armen.

-- Vad står på, sade han vresigt och slog upp ögonen.

I detsamma kom pigan in.

Då vaknade han riktigt, och när han såg Selma, livades hans drag.

-- God morgon, hustru, sade han muntert och räckte fram sin stora hand.

Hon besvarade handslaget och log -- för pigans skull. Med denna handling invigde hon första dagen av sitt äktenskapliga liv. Och sa klädde hon sig i sin nya, eleganta morgondräkt färdig att träda i sin värdighet som ung fru.

Allt så otadligt korrekt.

Frukosten var animerad och bruden munter. Den ende som tycktes vara vid dåligt humör var Richard. Efter måltidens slut skulle han resa. Det var honom "omöjligt" att dröja längre, och kyrkoherden hade icke lust att envisas.

Hans avsked var brådskande och kallt.

-- Adjö, Selma, sade han, lycka till.

Icke en skymt av hjärtlighet. Ingenting.

Selma gick bort till ett av fönstren för att se medan han steg på vagnen. Det brände i hennes panna och klämde om strupen. Den som fått gråta... gråta... -- så hejdlöst!...

Hon lutade pannan mot fönsterposten. Ingen kunde se hennes ansikte. Men Richard vände sig icke om -- sysslade blott med resfilten. Inte en enda blick! Tvär hade han varit, men aldrig så; det var avsiktlig ovänlighet.

Så rullade vagnen bort. Han lyfte på hatten utan att se upp.

En arm lade sig kring Selmas skuldror. Det var farbrodern. Hon såg upp i hans ansikte. Var det möjligt! -- stred också han emot tårar? Hon slog sina armar om hans hals och kysste honom. Begäret att trösta kom henne att glömma sin egen sorg. Och så strök hon uppmuntrande med handen över hans mörka, slätkammare hår, just som hon brukade göra med sin far, när han var ledsen.

Det var en skymt av grämelse som därvid smög sig i kyrkoherdens välbehärskade ansikte. Måhända behövde han i denna stund hennes vänlighet bättre än någon.

Men svagheten varade blott ett ögonblick.

Det dröjde ej länge förrän vagnarna körde fram. Man skulle i sällskap bege sig till de nygiftas hem, vilket låg tre mils väg därifrån, kyrkoherden hade rangerat det så, att släktingarna skulle följa dem dit, och så resa tillbaka på kvällen. Han ville icke att något avsked skulle komma i fråga förrän allt var förbi. Det kunde hända att Selma blev mycket upprörd -- hon var så oberäknelig -- och det Önskade han inga onödiga vittnen till.

Då man stannade framför trappan till den stora tvåvåningsbyggnaden, sprang patronen ur vagnen och hjälpte Selma ned.

-- Välkommen till ditt eget hem, sade han och kysste henne.

Hon tyckte att det klack till vid dessa ord. Allt var så nytt och så främmande. Själva stegen ljödo så underligt mot golvets blank slipade stenflisor. Det fanns intet i hela detta stora hus som var hennes eget. Det var hans hans alltihop! Hon kände sig som en snyltgäst, och när pigan neg, tog henne i hand och sade: "God dag, fru", då skämdes hon ordentligt. Vad rättighet hade hon här? Gå in barn, sade fru Berg, som nu också hunnit stiga av.

-- Faster först, svarade Selma och trädde åt sidan.

-- Jaså, ska du redan börja att vara värdinna, svarade fastern sursött. Hon tog det för högfärd.

Selma rodnade och fick tårar i ögonen. Så kom fadern.

-- Gud välsigne din ut- och din ingång, sade han med sin veka välljudande stämma.

Hon tog honom om halsen med kamratlik otvungenhet och såg leende i hans ansikte, där stämningar och uttryck växlade så snabbt som i ett barns.

Nu var hon glad igen. Han riktigt strålade ju vid all denna härlighet, och han hade inte sett mer än det yttre ännu. Vad han skulle bli överraskad!

Hon drog honom in i tamburen, där de pälsade av sig.

Alla surrade och stimmade. Luften var råkall, och det var så gott att komma in i värmen.

Så dracks det kaffe. Och så skulle allting visas och skärskådas. Vart man kom höjdes rop av beundran. Allt var så nytt, så kom fortabelt och så vackert.

Patronen förde Selma genom kök och uthus, och allt tjänstfolket presenterades för den nya matmodern, som kände sig fasligt gene rad av deras nyfikna blickar, vilka tycktes upprepa hennes eget påstående, att "det är bra fjantigt att vara sexton år". Men hon ansträngde sig till det yttersta för att bibehålla sin värdighet.

Hushållerskan var en äldre människa, som såg snäll ut och var nykommen i tjänsten. Selma blev bekant med henne genast, och nu tyckte hon att hon åtminstone hade någon, som hon kunde hålla sig till i sitt nya hem.

Då det blev tid att kläda sig, måste patronen själv påminna Selma om det. Hon gick omkring i rummen, hållande fadern om armen och glädjande sig åt hans förtjusning.

Ibland skrattade hon högt åt hans naivitet, då det var någon ny uppfinning, som han icke kunde begripa vad den skulle vara till.

-- Ja, nu får jag gå och klä mig, sade hon och drog sin hand från hans arm, men nu är du så god och knyter din halsduk riktigt gentilt, och kommer inte och ser ut som en slarver. Hon knäppte sina händer tillhopa kring hans nacke, lade huvudet på sned och tittade på honom med sin skälmaktigaste min, som försökte att vara en smula sträng. Tro inte att jag kan ha tid att hjälpa dig i dag, tillade hon. Det var slutklämmen. Så såg hon på honom igen. Han var allt bra rar, hennes pappa! -- vit i huvudet som en duva, fast föga över fyrtiotalet.

Han bara småskrattade. Och så purrade hon om i hans hår ett tag, innan hon sprang därifrån. Silkeslent var det och vågigt; det hade alltid varit hennes förtjusning att regera med det håret.

Vad hon höll av detta gamla barn! Ännu vid dörren kastade hon en slängkyss åt honom.

Inne i sängkammaren stod hennes koffert, och hon fick bråttom att packa upp ur den. Det var allt bra roligt ändå! Hon skakade ut sina kjolar efter hand som hon tog upp dem. Och klänningen... den var allt stilig. Kunde man tänka sig en vackrare färg än detta matta blå, så mjukt att det riktigt gjorde gott i ögonen, och så dessa trådar av silver, som skimrade igenom!

Och så lustigt det kändes när fötterna trampade så mjukt på mattorna och liksom sjönko ner i dem! Om hon bara kunde få för sig att det var hennes... hennes eget! Men det kunde hon inte. Att de här mattorna voro lika mycket hennes, som nöthårsmattorna därhemma i prästgården voro fasters. Därhemma? Det hade aldrig förr fallit henne in att det ligger någonting så gott och varmt i själva ordet, något som gör att man vill säga det mer än en gång och liksom vila på det, lägga örat riktigt till och lyssna, som efter klangen av en välkänd ton.

Men vad var där på Richard ? Om han bara varit här i kväll! Hon skulle väl ändå kunnat muntra upp honom till slut.

Han brukade säga att hon aldrig såg så "mänsklig" ut som i blått. Brukade säga? -- Hon skrattade till. Ja, han hade då inte sagt det mer än en gång, och det var den där dagen... ja, tänk så länge sen!... det var minsann den där sommaren, då han var och hälsade på hos henne och pappa. Det var strax efter han blivit student. Han var allt bra mycket trevligare då än på senare tiden.

Och under alla dessa funderingar styrde hon och ställde med sin toalett. När hon fått sina ljusblå skor på, och den långa underkjolen, svassade hon fram och tillbaka på golvet och såg över sin nakna axel ned på det garnerade släpet. Det var fasligt vad hon var fin!

Så kom mannen. Hon skrek till och slängde penjoaren över sig. Och så skrattade han åt henne och sade att det behövdes inte. Och så blev hon röd i ansiktet och skyndade sig att få klänningen på och komma ut i salongen. Där var spegeln bättre, sade hon.

En stund därefter började gästerna komma. Det blev ett ideligt presenterande, ty Selma kände icke många. Men alla voro så vänliga, att hon strax kände sig bekant med dem.

I synnerhet tyckte hon om en äldre fru, som -- klädd i en tjock sidenklänning -- kom seglande in i rummet med en arbetsväska på armen. Hon hade en sådan godmodig liten dubbelhaka, och ögonen sågo på en gång vänliga och skalkaktiga ut.

Patronen visade henne stor respekt, och Selma neg djupt.

-- Å, det är syndigt, det är ju bara ett barn, sade hon skrattande och strök Selma över kinden, när mina flickor äro vid den åldern få de gå med hårpiska och skolväska.

Selma kände stor lust att kasta sig om hennes hals för detta förståndiga yttrande, men måste nöja sig med att se smickrad ut. Nu var hon ju fru.

Det faller av sig själv, att Selma var festens medelpunkt.

Hon dansade så att hon kunnat störta, blodet for henne åt huvudet, och hjärtat bultade. Musiken, ljusen, artigheterna -- allt bidrog till att göra henne så huvudyr som möjligt.

Patronen dansade också. Han såg riktigt bra ut, även i dag.

Selma stod och såg på honom medan hon vilade. Vad han förde förträffligt! Hur var det möjligt för denna volym att föra sig med sådan lätthet?

Plötsligt spratt hon till. Hon kom att tänka på något. Vad var det för en saga hennes gamla barnpiga brukade berätta?

Kung Lindorm var den statligaste herre, mäktig och rik. Vid bröllopet tog han det löfte, att drottningen aldrig måtte gå in i hans kammare medan han sov, ty då skulle det ske dem båda en stor olycka. Han var henne mycket kär, och långt svårare ting skulle hon lovat, om han så begärt. Lyckligt levde de med varandra, sa länge drottningen höll sitt löfte.

Men en gång vart nyfikenheten henne övermäktig. Vid midnatt tog hon ett Ijus och smög sig till konungens sovkammare. Där såg hon honom ligga på sängen, sammanringlad -- ett fjälligt vidunder -- och vid hans åsyn greps hon av en så häftig förskräckelse, att fötterna med nöd ville bära henne därifrån.

Nu var hennes nyfikenhet stillad.

Men aldrig kunde hon glömma den synen, och var gång kung Lindorm tryckte henne i sina armar, tyckte hon att han åter vart till det fjälliga vidundret, så glidande kall, att hon vred och våndade sig under hans famntag.

Så var deras kärlek död, och hur de än sörjde, kunde den aldrig väckas till liv.

Selma ryste, som om en nattvind strukit genom rummet. Men hon tyckte att hon kunde älskat kung Lindorm ännu mer -- för det löfte han tagit.

Det blev tid till uppbrott. Gästerna sade god natt och rummen blevo tomma.

Patronen och Selma stodo bredvid varandra under den långa defileringen. Patronen var en smula upprymd.

-- Vet du vad den tosingen Bergstrand sade till mig i går, när han bad god natt? frågade han.

-- Nej.

Patronen böjde sig ned och viskade något i hennes öra; brast så i ett våldsamt skratt.

Selma blev blossande röd och bet sig i läppen. I går skulle hon icke ens ha förstått.

Nu var det ingen kvar mer än hennes far samt farbrodern och fastern. Selma gick fram till dem.

-- Nu är det vår tur att säga farväl, började kyrkoherden i sin mest avmätta ton. Han avskydde scener och hoppades att genom sitt lugn kunna hålla Selmas rörelse tillbaka.

Till tårar syntes intet tecken, men hon föreföll upphetsad, grep honom häftigt i armen och viskade:

-- Jag vill hellre resa hem med er. A... farbror!

Hans ansikte blev ett åskmoln, och han drog henne bort till ett av fönstren, medan patronen borta i rummet kringklappade sin nyvunna väninna, fru Berg, som han hedrade med titeln "svärmamma".

Ett vill jag bara lägga dig på minnet, sade kyrkoherden i en snabb och lagmäld viskning, och det är, att, vad som än kommer att ske, och hur du än själv må uppfylla din ställning, ja, om du också genom oförstånd skulle göra den outhärdlig, så finns det efter denna dag intet hem för dig annat än din mans hus. Kom ihåg det. Jag talar både å egna och din fars vägnar.

Selma tyckte att någonting stelnade inom henne vid den isande kylan i hans ord. Och på samma gång var det upprörande som ett blodigt straff. Hela hennes själ skriade i hämndbegär.

Vad skulle hon icke velat ge för att i denna stund äga ett enda litet ord, som kunde borra sig in i hans själ och suga sig fast där, med sin eggvassa, hårfina spiral!

Och att ha blottat sig så!... Att han nu alltid skulle veta vad hon känt i detta ögonblick... alltid ha ett övertag i medvetandet om hur svag hon varit!

Hon hade hallit ögonen sänkta medan han talade. Nu slog hon upp dem -- långsamt, med ett segerglatt hån. Och hon lade sina händer på hans axlar, sakta -- med en avmätt rörelse, lik en av hans egna. I detta ögonblick kunde man ej misstaga sig om frändskapen.

-- Jag har många gånger undrat hur pass du höll av mig, sade hon, nu vet jag det. Tack för du gick i snaran.

Hon skrattade så att tänderna glänste fram. Det var den fräckaste osanning, som ännu vågat sig över hennes läppar, och hon sade den utan så mycket som en blinkning.

Endast näsvingarna skälvde, men det var i vrede.

-- Kuggad -- farbror -- fångad! A, det hade jag aldrig trott.

Hon såg icke ond ut, skrattade blott med en klang av metall. Och hon gick ifrån honom med den känsla ungräven måste erfara första gången han fört en stövare på falskt spår.

Patronen stod ännu i fonden av rummet. Hon slog släpet åt sidan och lutade sig mot hans axel med mjuk inställsamhet.

-- Har jag fällt en tår på min bröllopsdag; frestar det på att lämna alla; är du nöjd med mig? utropade hon och höjde sin hand. I åtbörden låg något av en backants exaltation.

-- Jag tillber dig, viskade han tillbaka.

Från en karyatid, som -- framspringande ur väggen -- uppbar tre tulpanformade lampor, föll Ijusskenet ned över denna underliga grupp.

Silvertrådarna i det blekblå klänningstyget skimrade, och med sin briljanta hy, sina feberglänsande ögon var Selma nästan vacker: intensiteten av det genom sinnesrörelser uppdrivna själslivet genomglödgade för ögonblicket hela hennes varelse, så att den tycktes gå ut över sina gränser, höja sig över sig själv. Men denna minutlånga skönhet var en exotisk blomma, som slog ut på konst och ögonblickligen sjönk tillhopa, lämnande sin frukt att mogna.

Det naiva barnet var försvunnet, ärligheten borta, och i dess plats stodo självuppehållelsedrift och förställning; nu var kvinnan färdig.

Lärjungen hade gått förbi sin mästare.


Project Runeberg, Fri Apr 16 03:25:58 1999 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pengar/05.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free