- Project Runeberg -  Pengar /
Kapitel 8

Author: Victoria Benedictsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

8

Selma red i skritt, och hovslagen genljödo taktsäkert under parkens gulnande valv. Morgonen var kall, men den långa ritten hade skänkt hennes kinder deras varma färg.

"Svarta prinsen" nickade självbelåtet med sitt vackra huvud och lät emellanåt höra en frustning, i det han böjde på halsen och spärrade ut sina näsborrar, så att en immig andedräkt virvlade fram därur.

Selma var tjugutre ar, men såg nästan äldre ut. Hållningen blivit fastare, blicken lugn, och det låg någonting medvetet i själva hennes sätt att sitta till häst.

Då hon red ut på den öppna trädgårdsgång, som bildade uppkörseln till boningsshuset, kom gruppen med ens i full belysning; rodnaden på hennes kinder glödde och hästens hud glänste mot solen. Strandmalet rasslade under hovarna och hon kastade en blick upp åt fönstren för att se om någon gav akt på att hon kom. I ett av dem syntes ett blont kvinnohuvud och en vit penjoar. Selma log glatt dit upp och hälsade med ridspöt.

Stallknekten, som red efter, närmade sig för att taga emot tyglarna.

Hon hoppade av utan hjälp, såg prövande på hästen om han blivit mycket svettig och strök honom smekande på halsen under den långa manen. Han vände sig om för att nosa på hennes klänning och gned därpå sitt huvud mot hennes skuldra, så att där stannade stora, vita skumflingor.

-- Ack,du självsvåldiga krabat! sade hon skrattande och torkade av klänningen med sin näsduk. Därpå kastade hon tygeln åt det monstrum av fulhet, som tjänstgjorde som stallknekt, och gick in i huset, medan "Svarta prinsen" stod kvar och såg efter henne med stora, melankoliska ögon. Han tyckte väl att hon dröjde för länge därinne, ty han lyfte sin ena hov till en skrapning, som endast skedde i luften. Prins var en grannlaga natur.

-- Nej, har man sett! Är du verkligen otålig, du hjärtans toker? ropade hon ned till honom, där hon kom på trappan med en stor skiva grovbröd i handen.

Prins sänkte nosen och lät höra ett huttrande ljud, som skulle antyda en den kärvänligaste lilla gnäggning.

-- Å, du är ett mönster för en häst! utbrast hon med stolthet och sprang ned för att mata honom. Handskarna hade hon tagit av för att inte få dem nedblötade, ty hon visste av erfarenhet att Prins hade alldeles ingen försyn när det gällde bröd. Så stod hon där barhuvad i solskenet och betraktade med förtjusta blickar sin favorit, som belåtet mumsade på sina brödbitar och snodde omkring med sin nos i hennes händer på det mest ogenerade sätt. Hon måste stå långt ifrån och sträcka sig fram emot honom, ty han visade en ofantlig lust att gnida sig emot hennes klänning.

-- Nu finns det inte mer, sade hon glatt och höll upp sina våta händer emot honom för att visa att det var sant. Han suckade med en resignerad min. och så drog hon hans huvud till sig för att kyssa honom på en fin, ren liten fläck vid sidan av nosen.

-- Seså, sade hon avgörande, torkade sina händer och gick upp till gästrummen, medan Prins leddes till stallet.

-- Nå, Elvira, är du inte färdig ännu? ropade hon utanför dörren.

-- Richard är gången ut för mer än en timme sedan, så att du kan gärna komma in, svarades det innanför.

Selma öppnade dörren och steg in. Det var en elegant liten dubblett, för närvarande bebodd av doktor Berg och hans unga fru, vilka en längre tid varit gäster hos patron Kristersons.

Doktorinnan satt framför spegeln och kammade sig. Hon var liten och blond, såg bra ut och hade någon benägenhet för korpulens.

-- Hur kan du låta bli att öppna fönster, när det är så vackert väder? sade Selma i det hon stängde dörren efter sig och nickade god morgon.

-- Hu, det är ju så kallt, svarade doktorinnan med en liten rysning.

-- Stuggris! -- Var har du gjort av din man?

-- Ute pa långpromenad. Han blev förargad i går kväll för det du sade att du inte ville ha honom med på din ridtur i dag, och när han är ond för något, kan han trava hela och halva mil i stöten.

-- Kan han vara ond i dag för det jag sade i går? yttrade Selma i en likgiltig ton.

-- Å, du tror inte så långsint han är.

-- Det var han aldrig förr; jag kunde reta honom varenda dag, och ändå var han lika god den nästa.

Selma kastade sig i soffan och betraktade med välbehag de Ijusa hårvågor, som böljade för kammen därborta vid spegeln.

-- Vet du vad! -- det är gruvligt roligt att se på fruntimmer nota bene: vackra fruntimmer, utbrast hon muntert i det hon slog med ridspöet mot spetsen av sin sko.

-- Så du pratar; du är ju själv ett fruntimmer!

Selma skrattade till.

-- Ja, visst är jag det, men hos mig finns ingenting av det där mjuka -- det där som gör att man tycker sig kunna linda er om fingret.

-- Jag tycker du borde ha blivit karl; det skulle passat dig så bra, sade Elvira i det hon virade upp håret och böjde sig fram emot spegeln.

-- Ja, behagligare skulle det varit, men det är väl det bästa som sker. Jag kan nog ga an som fruntimmer med: alla skola inte vara stöpta i samma form. Men, se hit ett tag!

Selma gick hastigt bort och lade sin arm om den unga fruns skuldror i det hon böjde sig fram och såg henne in i ansiktet.

-- Ja, var det inte det jag tyckte! Nu har du gråtit igen. Vad är det då?

-- Å, bry dig inte om det.

Selma gick ett slag genom rummet.

-- Det duger inte att tiga alltid; sjung ut! sade hon och stannade vid sidan av toalettbordet, så att hon kunde se den unga fruns ansikte.

-- Å, det är alldeles ingenting... det är bara Richard...

-- Vad är det med honom?

-- Det har du nog märkt. Elvira ordnade sina toalettsaker, synbarligen utan att tänka på vad hon gjorde.

-- Vad skulle jag ha märkt?

-- Att han inte bryr sig om mig. Hon böjde ned huvudet och talade mycket lågt.

Selma stod och betraktade henne med ett besynnerligt uttryck i sina ögon, något av på en gång intresse och motvilja. Täckheten förfelade icke sin verkan på hennes skönhetssinne, men all klemighet ingav henne avsmak.

-- Vill du inte berätta det för mig? sade hon och såg ned på knappen av sitt ridspö.

Elvira kastade en hastig blick på henne. Det fanns i det fullkomligt behärskade men sträva sättet någonting som i början stötte tillbaka och i längden vann. I den svarta riddräkten, som satt stramt åt både liv och armar, såg hon längre ut än vanligt. Håret var kammat högt i nacken, men låg ned över pannan i en tjock, Ijusbrun lugg, så att endast en smal rand syntes över de något mörkare ögonbrynen. Egentligen var hon ful, med denna platta näsa, vars spets gick ut i en liten snibb, med den breda, låga pannan och den fina, skarpa hakan, vilken gav ansiktet form av en triangel. Men de kloka, djupt liggande ögonen försonade allt; det var en präktig typ.

-- Fast jag inte är äldre än du, har jag varit gift längre, och det ger erfarenhet, sade Selma, övervinnande sin motvilja att tala i ämnet; kanhända kunde jag vara dig nyttig med ett eller annat råd.

-- Du är så snäll och rar, sade Elvira, undvikande henne med en av dessa fraser, som fruntimmer alltid ha till hands emot varandra.

-- Rar! Var kan du få något sådant ifrån?

Selma såg nästan ond ut.

-- Du är så snäll mot alla här på gården; gumman Boel har skvallrat på dig.

-- Gumman Boel tar inte så noga för vad hon pratar.

-- Du är god mot alla fattiga.

-- God! Kallar du det god? En egoist är jag. Det är bara behovet att känna mig nyttig för folk, som driver mig; det är viktighetsmakeri, ingenting annat. Var lugn för att jag inte ger bort annat än det jag själv inte behöver eller inte vill ha. Är det att vara god?

Hon hade talat med en viss hetta, framkallad av begäret att övertyga. Det fanns på bottnen av denna rättframma karaktär en skygghet, som kom hennes inre att krympa tillhopa för varje vidrörande.

-- Nu gör du dig till, sade doktorinnan.

-- A -- man kan bli sjuk av att höra det! Jag ger dem mat och pengar ungefär som man kastar köttben åt hundar; jag vämjes vid själva deras snikna begär, och vore det inte därför, att jag själv behöver sola mig i deras korta tacksamhet, kunde jag lika gärna skicka bort dem med en spark. Jag vet inte vem som är uslast, de eller jag.

Under dessa ord gömde sig en ödslig smärta, men därav märkte doktorinnan ingenting; hon kände sig endast tillbakastött av yttrandets råhet. Att det finns människor så fanatiskt sanningsälskande, att de beljuga sig själva, därom hade hon ingen aning.

Selma kastade sig i soffan igen och strök med handen över sin panna i det hon lutade sig tillbaka med en min av trötthet.

-- Jag kan inte leva utan vänlighet, sade hon, därför köper jag den ... det är hela affären. För penningar får man allt, allt!

-- Inte allt; inte kärlek, svarade Elvira känslosamt.

Selma bara skrattade smått, men svarade ingenting. Det var någonting av förakt som spelade kring hennes mun. Hon såg icke upp.

-- Det är ändå besynnerligt att se hur anlagen kunna vara nedlagda hos en från begynnelsen, sade hon efter en stund, medan Elvira gick omkring i rummet; jag minns, att då jag var hos farbror och faster i världen -- i Richards hem, du vet -- så brukade jag alltid gömma de kakor jag fick till kaffet, under förevändning att jag ville ha dem till "natta-mat", som vi brukade säga i skolan. Så gömde jag dag för dag under hela veckan. Faster skrattade åt min barnslighet, men lät mig ha mina kakor. Kan du gissa vad jag gjorde med dem ?

-- Nej.

-- Jo du, jag hade funnit ett riktigt näste till gammalt hus någonstädes utåt fäladen. Där bodde ett gammalt folk med en hel kull ungar omkring sig. De hade allaredan släppt ut en eller två kullar förut, ty både han och hon hade varit gifta en gång förr -- men maken till ungar har jag då aldrig sett. Smutsiga och... a, du kan göra dig ett begrepp därom! Nå, de där små odjuren skulle naturligtvis ha mina kakor. -- Föräldrarna voro nästan aldrig hemma; avkomman fick sköta sig själv liksom grodyngel. Men du kan tro att där blev en förtjusning, var gång jag kom! ... Jag försökte ibland att berätta dem sagor, men det förstodo de sig inte på, jag tror också att jag försökte lära dem en smula geografi, men det gick inte bättre. Och jag -- som själv var alldeles tokig i kakor -- jag kunde sitta och se dem sluka fasters präktiga kaffebröd och själv slicka mig om munnen. Hon skrattade så att tårarna kommo henne i ögonen. -- Och det fast de troligtvis inte kunde känna någon synnerlig skillnad på det och den mjölblandning, som vår bybagare hedrade med benämningen vetebröd! Till på köpet inbillade jag mig att jag gjorde de där ungarna en tjänst med det. Jag njöt naturligtvis. Ja, vet du, till råga på allt umgicks jag också med den tanken att jag skulle kamma dem. Men den kom Iyckligtvis aldrig till utförande.

Hon var synbarligen ytterst belåten med sin drastiska framställning.

-- Usch, vad du har för en vana att håna allt!

-- Bara att se det från den lustiga sidan; den tragiska ligger nu en gång inte för mig.

-- Det avundas jag dig. När allt kommer omkring är det bestämt det som gör dig så tilldragande.

-- Tilldragande? Tio mot ett att du lärt dig det ordet i en roman!

-- Fy, vad du är stygg.

-- Jag har ju aldrig påstått annat; det är ju du själv som velat överbevisa mig om motsatsen.

Selma skrattade, och Elvira vände sig bort för att dölja att hon fick tårar i ögonen.

-- Elvira!

-- Ja, su tror liksom Richard att man kan skämta bort allting sa fort det rör mig.

-- Det rörde ju inte dig, utan mig. Dessutom var det ju du själv som inte ville tala om vad du var ledsen för, och så tyckte jag det var bäst att tala om annat.

Elvira satte sig vid toalettbordet och stödde huvudet i händerna.

-- Richard är sig inte lik, som han var det första året; det är himmelsvid skillnad. Du kan inte tro vad vi voro lyckliga! Han bröt med alla sina kamrater, och vi voro inte åtskils en enda dag. Men sedan lillen kom, blev det helt annat. Jag har ibland trott att det var honom han inte tyckte om. Därför lät jag den lille ängeln stanna hos mamma, medan vi reste hit. Jag tänkte att det då skulle bli bättre. Men när talar han väl till mig? Han är vänlig och snäll -- det förstås -- men vi ha aldrig något att säga varandra, när vi äro på tu man hand.

-- Men, barn lilla, inte kan han prata jämt heller.

-- Men när vi voro nygifta hade han tusen ting att tala om, och under förlovningstiden...

-- Ja, det tror jag det! Det ha de ju alltid idel dumheter, som man skulle bli rent sjuk av i längden. Inte ville du att han skulle fortsätta med det?

-- Det kan väl vara. Men när jag nu söker läsa i hans ögon vad han vill, när jag i allt -- från det minsta till det största -- bara rättar mig efter honom! När jag vid allt vad jag tar mig till bara tänker på vad han skall tycka!

-- Det är just det som är felet. Du gör för mycket av honom, och det tröttar. Om du bara hade en skymt av självständighet.

-- Ja, där ha vi det! Men det är ju en orimlighet. Man skall väl tycka bäst om den som i allt vill göra en till viljes.

-- Jag vet inte det; jag tror att var och en människa skapades till att vara en person för sig. Söker man att göra sig blott till ett avtryck, så hämnar det sig själv; man blir ingenting.

-- Det är just självständigheten han tycker om hos dig, det vet jag.

-- Med oss två är det en helt annan sak, vi stå ju icke i närmare förhållande till varandra. Men vi ha så många gemensamma intressen, gamla minnen också ... och dessutom ... nå ja, det där är saker som jag inte förstår.

-- Vad?

-- Jo, jag tror att en man aldrig i längden bryr sig om någon annan än den som kan hålla honom på avstånd.

Hon log med ett litet ironiskt leende.

-- Men det kan ju aldrig en hustru, utbrast Elvira nästan förskräckt i det hon vände sig om.

Selma halvlåg på soffan; hon såg på sin gäst med en lång, spejande blick, icke utan en skymt av gäckeri.

-- Det är det han vet, sade hon sakta, ännu med det där leendet.

-- Vad menar du?

-- Jag menar att det vore väl en smal sak att göra en karl kär på nytt om det är det du menar. Vi känna dem inte förr än vi bli gifta, men då måste vi också lära oss det. Jag tror att jag gör det nu.

-- Jag erkänner, att jag inte förstår Richard, sade Elvira kallt, i det hon värmde griffeln vid Ijuset för att krusa sin lugg. Det låg någonting i Selmas ton, som hon icke tyckte om.

-- Nå, så studera honom, det är hög tid. Lär dig att förstå honom -- jag menar hans strävan och alla intressen -- du skall se vad du själv skall tycka det är roligt, och vad du skall lära mycket av att försöka följa med. Men, framför allt, sök att vara en smula kall... bara en liten smula, som man kan vara när man håller riktigt av nagon.

Hon lade huvudet på sned och lekte med spetsen av sitt ridspö på mattan. Det hade kommit någonting dämpat över henne, på en gång vekt och skälmskt, kanske också ett grand sorgset.

-- Kall? upprepade Elvira med den yttersta förvåning.

-- Ja, kall. -- Selma talade ovanligt lågt och såg icke upp, det där of örklarliga leendet smög ännu kring hennes fina, tunna läppar. Kärleken är som champagne -- vet du inte hur den smakar när den fått ligga på is?

-- Men, Selma då! Det kom ett förebrående uttryck i tonen.

Selma sprang upp med ett muntert litet skratt, gick fram till Elvira och lade sina händer på hennes axlar. Den förra strävheten var försvunnen.

-- Nu är jag din biktfar, sade hon smekande, svara mig ärligt, biktbarnet mitt. Du gråter ibland och ber din man hålla av dig som förr?

-- Ja.

-- Sällan?

Selma hade flyttat sina händer till stolens ryggstöd, och biktbarnet ritade inbilla de figurer på to alettb ordet med ett pekfinger, som såg mycket täckt ut. Men hon teg.

-- Det sker då ofta? fortfor den obeveklige biktfadern och vände örat till för att rätt kunna uppfånga svaret.

Biktbarnet såg upp, spörjande som för att se sig för om man verkligen kunde våga sig fram med sanningen. Den minen såg så lustig ut att biktfadern trots sina ansträngningar brast i skratt.

-- Heliga oskuld! Och det tror du dig kunna fånga en karl med? Nå nå, du är själv förälskad i honom, och det är gott för dig. Å ena sidan försvårar det saken, men å den andra gör det den så oändligen lätt. -- Hon satte sitt ansikte i jämnhöjd med Elviras och betraktade henne i spegeln. -- Om nu det där ansiktet såg hurtigt och glatt ut, skulle det vara riktigt förtjusande, men när det lipar -- fy!

Elvira såg också i spegeln.

När Selma log så där, så att de jämna, vita tänderna glänste fram, kunde man icke se någonting friskare. Det var omöjligt att längre finna henne ful till och med för en kvinna.

Den lilla frun böjde sig tillbaka och slog sina armar om biktfaderns hals, men denne lösgjorde sig skrattande: icke alla biktfäder önska bli smekta.

Selma stod en stund tyst. Det föreföll henne som om hon höll nycklarna till hans karaktär i sin hand, och allt vad hon letat fram med hela uppfattningens skarpblick allt det som hon älskat högst, därför att det varit som hennes ensamt, allt det som hon velat dölja som sin oskattbaraste egendom det skulle hon nu lägga i en annans händer. Allt, allt! ty det fick ej finnas någon söndring.

-- Elvira, sade hon; rösten Ijöd så allvarlig och orden kommo helt sakta, ibland finner du honom retlig och nervös. Det förargar dig. Men har du aldrig tänkt dig att det kan vara en stund av svaghet, då allt syns honom fruktlöst och mörkt? Har du aldrig tänkt dig att det är då han behöver dig bäst? ... icke dina ord eller din tröst, endast ro, och så känslan av att du förstår honom. Han måste känna att du aldrig kan förlora modet, därför att du tror honom om gott, även om han själv skulle tvivla.

Elvira stödde huvudet i händerna och teg. Det flög någonting likt självförebråelse genom hennes sinne -- en aning som sade henne, att hon ännu ej älskade så fullt som hon kunde. Hon nickade långsamt för sig själv.

-- Och nu är det överenskommet, sade Selma raskt, i det hon undertryckte den smärta, som följde med själva hoppet att hennes strävande kunde Iyckas, inga tårar, inga scener mer, och så lämnar du ibland å sido ditt välsignade persiska broderi. Det finns väl något annat i världen, som också kan vara värt en kvinnas uppmärksamhet. Har du intet intresse för vår egen tid och allt som rör sig i dess strävan? Barn, du skall väl lära dig att förstå din egen son en gång! Hur skall du det, om du håller dig främmande för allt och endast fördjupar dig i din sefirgarnskorg?

Hon teg ett ögonblick.

-- Elvira, det måtte vara en stor lycka att ha en son, sade hon plötsligt.

-- Du! sade Elvira hastigt och vände sig om, tänker du någonsin på sådant? Skulle du verkligen önska, att du hade ett barn?

-- Jag! Nej, Gud bevare mig! Det var inte så jag menade. Det var bara sagt så där i allmänhet. Du t. ex. håller ju så mycket av Richard, jag tycker, att för dig skulle det vara så förunderligt att tänka, det hans personlighet skall liksom gå i arv, att allt vad du värderat hos honom skall växa upp på nytt, att det skall komma fram drag efter drag. Jag bara tänker mig vilken glädje det måtte vara för varje ny likhet du upptäcker. Det finns ju till och med fel, som man lär sig att tycka om, och jag föreställer mig, att om du också agar honom för ett sådant, kan du ändå inte låta bli att glädjas smått över att också det är likt. -- Hon stod och såg ut i trädgården med ett eget, inatvänt uttryck i blicken.

Elvira hade blivit eftertänksam.

-- Selma, har du aldrig... har du aldrig tyckt om någon?

Selma vaknade upp vid frågan.

-- Jag! Hur kan du komma på en sådan tanke?

Båda tego en stund, medan Elvira sag sig i spegeln och stänkte en smula puder i luggen, så att den icke skulle bli rak.

-- Jag tror att du kunnat bli en förträfflig hustru, sade hon slutligen.

-- Hå, det beror på, svarade Selma likgiltigt, hade jag blivit gift med en man som varit ärelysten, skulle jag troligtvis blivit honom en god hjälp -- jag skulle eggat honom, arbetat för honom, men nu -- hon gjorde en åtbörd som om hon tappat något ur händerna -- nu är jag fullkomligt värdelös.

-- Å, säg inte det.

-- Nå, det är sant, jag håller tjänstepersonalen i tukt och ser till att urverket går jämnt, men det kunde en annan göra lika bra som jag. Du sade för en stund sen, att jag borde blivit en karl. Men, ser du, det finns ett begär hos mig att liksom gå upp i en annan existens, vilket bevisar, att jag verkligen varit ämnad till kvinna. Det där känner aldrig en man.

-- Stackars Selma!

-- Men är du tokig! Varför beklagar du mig?

-- Du har ju aldrig känt vad det vill säga att vara Iycklig.

Selma skrattade.

-- Så säga alla unga fruar. De tro, att det inte finns någon annan lycka i världen än deras egen, och -- med all respekt -- om den har jag mina egna tankar. Jag avundas alldeles inte. Vore det inte därför, att jag är så eländigt feg, att jag inte kan se någon vara ledsen, skulle jag aldrig blandat mig i lilla fruns affärer.

-- Jag tror att du verkligen vill mig väl. Elvira räckte henne sin hand, som hon tog helt flyktigt.

-- Jag skulle naturligtvis gärna vilja se er lyckliga, sade hon torrt, och helst se, att I haden mig att tacka för det på ett eller annat sätt. Det är alldeles som när jag gav de där ungarna mina pepparkakor. -- Hon skrattade bittertoch självförsmädande. -- Låt mig därför välja böcker åt dig och leda dina studier; jag känner Richards smak sa väl. Du kan, om du sätter den sidan till, bli som en annan människa medan han är ute på sin utomlandstur. Men visa honom aldrig mina brev, och låt honom aldrig våga sig till att bryta dem; med sådant måste man sätta sig i respekt. Och låt du honom fritt flyga ur boet, dess gladare är han, när han kommer igen.

-- Du kan ha rätt.

-- Tror väl det! Du kan inte tänka hur gärna jag själv skulle vilja försöka min kur på nagon, sade hon skämtande, men jag behöver den tyvärr inte.

-- Det är gruvligt ändå vad jag kommit att hålla av dig på den här tiden, utbrast Elvira.

-- Vet du inte att det finns ett slags egoism, som har dragningskraft, var det muntra svaret; min är just av det slaget. Folk måste hålla av mig om jag vill. Det gäller för alla utom en; mot honom är jag maktlös, ty... nå ja... Inte ett ord mer. Du blir ju aldrig klädd på det här viset.

-- Ja, det var sant, jag skulle be att få slippa frukosten i dag, ty jag åt så mycket till kaffet, att jag inte är hungrig, och jag måste skriva till mamma nu, annars hinner jag inte få brevet med posten, och då blir mamma orolig.

-- Som du vill.

Selma nickade och lämnade rummet.

Först tänkte hon byta om dräkt, men så ändrade hon sig: det var så obehagligt att gå in i den ouppbäddade sängkammaren, där mannen ännu låg och sov. Hon ville vänta. I stället tog hon vägen till det lilla kabinettet innanför salongen. Där var alltid så tyst och ensligt, och där hade man utsikt åt parken. Hon ställde sig vid ett av fönstren och försjönk i tankar.

Klockan var halv nio. Var blev Richard av? Månne han blivit ond på allvar? Hon kunde icke tro det. Han borde ha förstått hennes motiv. Han måtte väl veta ...

Hon lutade pannan mot fön sterpo sten o ch lade upp sit ena knä, som om hon suttit i en sadel.

Vilket egendomligt lynne han hade! Hos studenten hade det ännu legat mest som antydningar, och -- själv ett barn -- hade hon väl ej förstått dem riktigt. Hos den unge läkaren och vetenskapsmannen framträdde det i bestämdare former, och nu var hon själv en utvecklad kvinna.

Det fanns nagonting i själva grundtonen av hans karaktär, som ovillkorligen maste finna en resonansbotten i hennes egen. Först denna friska viljekraft, som slog över i hänsynslös egoism sa snart det gällde att uppnå ett mål; så denna sega uthållighet, som aldrig släppte detta mal ur sikte; och slutligen denna ärelystnad, som jämt sporrade honom framåt och aldrig lämnade honom nagon ro. Men hon visste också att det fanns stunder, då den överspända självtilliten kunde svika, och då han kände sig så modlös, att själva arbetskraften domnade därvid. Djupt nere på bottnen av detta obändiga sinne rörde sig en underström, som han blygdes över och sökte dölja under cynism eller hårdhet. Måhända var det denna underström som drog henne till honom.

Selma gled ned från sin plats och ställde sig åter i fönstret. Han måste ju komma snart. Vad det skulle bli dödande tomt när de reste! Hon lade armarna i kors och blickade dystert framför sig. Vilken tillvaro!

Från det lilla kabinettet, där hon stod, kunde man se hela vaningen med dess rika draperier och mjuka mattor -- mattor, som täckte hela golvet och i evigt samma mönster smögo sig ur rum i rum, hela raden utefter. Det var ett elegant litet hörnrum, dekorerat i ljusgrått med små brokiga buketter -- allting mjukt, stoppat, bekvämt.

Den mörka kvinnogestalten bröt silhuettlikt av mot denna glada omgivning, och rummets luxuösa komfort framhöll ännu mer dräktens prydnadslösa enkelhet.

Selma var så försänkt i grubbel, att doktorn kunde komma ända in i salongen utan att hon märkte det. Han förde draperiet at sidan och gick tyst fram till henne. Först då han lade sin hand på hennes axel vände hon sig om, lugnt och utan en sprittning: denna hästmänniska visste ej vad det ville säga att vara nervös.

-- Vad står du och grundar på? frågade han och ställde sig bredvid henne.

-- På allt möjligt. På dig och mig och gamla tider.

-- Är inte din man uppstigen ännu?

-- Nej. Han kom inte hem från den där järnvägsinvigningen förrän klockan tre, därför behöver han sova ut.

-- Vad hade det då skadat honom, om jag fått rida ut med dig?

Frågan kom helt tvärt och en smula retsamt.

-- Naturligtvis inte det ringaste. Jag sade heller inte nej för hans skull, utan for min egen.

-- Att du inte ville ha mig med, tackar! Det är åtminstone att svara rakt på sak. Jag trodde i går, att du hade något annat skäl ... jag fann det visserligen något fegt, men ...

Han menade icke vad han sade, men han inbillade sig nästan att han gjorde det. Begäret att sondera var till hälften omedvetet.

-- Å, Richard, nu är du verkligen dum, utbrast Selma med nagot av sin gamla ton, i det hon lade handen på hans arm för mera eftertrycks skull, att jag gärna ville ha dig med. det bör du kunna begripa. Tänk dig bara, hur förtjusande det skulle vara att ha dig vid sidan att prata med och så att låta det gå så där i sakta skritt. Jag föreställer mig det ibland så livligt, att jag nästan tycker du är med och att vi tala om en massa saker.

Han såg på henne, uppklarnande, och hon drog hastigt sin hand tillbaka.

-- Ja, du förstår, att jag tycker det måtte gå så lätt att prata under den där vaggningen, som man får på hästryggen, och vid det där klapprandet av hovar, som låter så trevligt. A vad det är skönt! Man känner värmen av hästens kropp ända ned i fötterna och runt omkring sig den friska, kalla luften... Usch, vad du måste finna mig barnslig!

Hon kastade ridspöet bort på ett bord och knäppte samman händerna, i det hon sträckte pa sina armar med ett lätt självsvåld.

Figuren var sa vacker och dessa armar på en gång fina och kraftfulla.

-- Men då förstår jag inte...

-- Å jo, det gör du nog. Kristerson bryr sig inte om att vara svartsjuk på dig, nu sedan du är gift. Det är endast ungherrar han avskyr. Han menar, att de äro glupande ulvar, som bara gå och lura på vem de uppsluka månde. -- Det har kommit mig att undra hurdan han själv var innan han blev gift. -- Nej, det är fruarna jag är rädd för. De kunde hitta på... Jo, du, det kunde de. Jag hör hur det låter om andra, och då vet jag vad som väntar mig själv. När en ung fru inte kan visa sig pin förtjust i sin man, så gå hennes väninnor alltid och vänta vem hon skall bli kär i. Ty att man måste bli det en gång, det anse de oundgängligt.

-- Det gör jag också.

-- Dumheter!

-- Men det är ju så naturligt, sade han och kastade sig i en stol borta vid bordet. Antingen har man varit kär, eller också är man det, och om så inte är fallet ... ja, då måste man bli det. Ty det finns ingen människa, som icke är det någon gång.

-- Asch, det är ju äckligt, utbrast hon med en grimas.

Han skrattade, en liten smula cyniskt, men icke obehagligt. Detta skratt visade munnens bredd, men också dess smala, röda läppar och friska tänder. Richard Berg såg aldrig så bra ut som då han log, men han gjorde det sällan.

-- Är du alltid så där försiktig? frågade han och betraktade henne med nyfikenhet. Dessa två förbehållsamma varelser hade vant sig vid att kunna tala med varandra om allting. På en öppen fråga följde alltid ett ärligt svar.

-- Samma försiktighet alltid och i allt.

-- Men är det icke ett förskräckligt tvång?

-- Naturligtvis. Men jag har föresatt mig att de inte skola ha den ringagte anledning. Du behövar bara se på min ridknekt, jag har tänkt på honom också. Har du inte givit akt på honom?

Det spelade ett nästan omärkligt leende kring hennes läppar.

-- Jo. Ögon som en ko, näsa som en knytnäve, och en mun, som går från ena örat till det andra, och som därtill drages på sned upp mot ena kinden. Det är onekligen en vacker typ.

Hon skrattade åt beskrivningen, som hon fann träffande.

-- Jag skulle inte kunna finna en till på sju mils omkrets, sade hon belåtet, och själv har jag dresserat både Prins och honom. Prins är onekligen den intelligentaste av de två, men det oaktat är jag stolt över Jöns.

-- Det bevisar smak.

-- Jag riktigt njuter av hans fulhet, var gång jag möter någon på mina ridturer. Den förlänar mig en sadan respektabilitet, åtminstone i mina egna ögon. Och så är han gift.

Hennes leende var en sådan inkarnation av elak slughet, att hon själv blygdes däröver och icke vågade se upp.

-- Nå ja, vis à vis honom tror jag, att du kan känna dig trygg. Men, vet du vad, jag tycker, att med ett sadant liv skulle du finna det rätt trist härute.

-- Har du funnit det så?

-- Jag -- å! Han sade ingenting mer, men det hördes så tydligt vad han menade. Hon kände en jublande glädje därvid.

Det uppstod en kort paus.

-- Vet du, jag tycker ofantligt mycket om Elvira, sade hon plötsligt och omotiverat, om jag varit karl, skulle jag kunnat bli förälskad i henne.

-- Ja, hon är täck, men en smula, nå ja, hur skall jag säga? ... en smula naiv -- alldeles utan självkritik. Det finns hos henne någon ting omedvetet, som i den första ungdomen är obeskrivligt fängslande, men som sedan... nå ja. Också hos dig fanns någonting sådant strax du var vuxen, fast på så helt olika sätt. Jag kan se dig när jag vill, med dina snusförnuftiga miner och slängande fasoner. Det var den lustigaste sammansättning man kunde se... och så retsam du kunde vara! ... så rent av orimlig. Det var aldrig att tänka pa, att du skulle ge efter, om du än hade aldrig så orätt.

-- Inte skulle jag givit efter för dig? Det var en skymt av det gamla gäckeriet.

-- Om jag hade rätt? -- Han såg på henne med tillfredsställelse.

-- Men när allt kommer omkring, var det kanske just det jag tyckte om. Mammas svaghet för sin gosse hade utbildat mig till ett slags hustyrann bak pappas rygg; det var så nytt att stöta på en opposition.

De tego båda. Selma lekte tankspritt med spetsen av sin sko under klänningsfållen, och doktorn hade låtit huvudet sjunka ned mot bröstet, i det ett skarpt streck bildade sig mellan hans ögonbryn.

-- Pappa visste inte vilken dalig tjänst han gjorde sin son, när han sammankopplade dig och Kristerson, sade han tvärt.

-- Du menar att du och jag...? -- Selma vände sig mot fönstret som för att se ut i parken. -- Vet du, det hade aldrig dugt.

-- Varför inte det? Frågan kom skarpt.

Selma stod och såg ut med liknöjd min.

-- Just det, att du då haft rättighet över mig, skulle fördärvat alltihop, sade hon lugnt. Du är en despot, men det du alltid tyckt om hos mig har varit att jag vågat ställa mig upp mot dig. Hade jag varit i dina händer och måst böja mig, skulle också det varit förbi.

-- Såå, du tror endast på det fria äktenskapet? sade han dröjande och bet på sina naglar.

-- Nej, sade hon hastigt, icke i den bemärkelse man tager ordet. Jag kan icke betrakta äktenskapet annorlunda än som till sin grund oupplösligt. Det skall vara en förening av fria, självständiga individer och åsyfta deras inbördes samarbete och utveckling, icke för en tid blott, utan för hela livet. Alla uppställa icke så höga ford ringar, och de flesta måste nöja sig med så oändligt mycket mindre; kvinnan blir en dast ett tämligen överflödigt supplement till mannen, ett supplement, som i allmänhet icke heller är någonting i och för sig själv. Den ene har som personlighet icke behov av den andre; man går var sin väg, arbetar på var sitt område, utan att bekymra sig om varandras strävan för annat än resultatet. Barnen och ekono mien, se där de enda verkliga banden; vigseln och alk det där är ju endast någonting rent yttre, ett offentligt erkännande åt det som borde finnas, men som vanligtvis saknas... Ja, du skrattar naturligtvis åt mig, men vad gör det! Det är så roligt att ha någon att tala med.

-- Hon vände sig om och såg på honom. Han satt nedlutad, med armhagarna på sina knän och blicken fäst på mattan.

-- Fortsätt, sade han, det är intressant att en gang höra en kvinna fördomsfritt yttra sig om detta. De äro i allmänhet så rädda för att röra vid sådana saker, som för att taga i ett glödgat järn. Vad var det mer du ville säga?

Hon gick bort och satte sig pa en stol ett stycke ifrån honom.

-- Jo du. Nu finns det en och annan kvinnlig individ, alltför kraftigt tilltagen för att kunna utgöra ett dylikt supplement åt vilken man som helst, vilket däremot de allra flesta kunna. Ja, det anses ju på vissa håll rent av att det bör så vara. Man talar visst om tycke och allt det där... men vad är det att bygga pa? Ett tycke kan komma och gå, ofta är det endast... ja, det är inte lönt att tala därom. Nå, sådana självständiga kvinnor borde aldrig gifta sig, åtminstone icke under sakernas nuvarande ställning. Jag är just en av dem, och om farbror haft människokännedom tillräckligt, skulle han ha sagt: gift dig aldrig. Jag skulle kanske ha lytt honom.

-- Det skulle du inte.

-- Hon såg på honom med en snabb sidoblick, men besvarade ej direkt hans inkast.

-- Även om en av dessa individer bands tillhopa med en karaktär sådan, att båda skulle kunna komplettera varandra, fortfor hon med ett torrt, behärskat allvar, som om det var någonting hon ville hålla ifrån sig, även då skulle det måhända icke bli vad äktenskapet borde vara. Det skulle alltid låda för mycket vid honom av det allmänna föreställningssättet. Han skulle aldrig glömma, att det lagligen är han som har makten. Jag menar nu den makt, som icke grundar sig på övertygelse och ett frivilligt erkännande av hans överlägsenhet. Om hon blint hängåve sig, skulle han tröttna, och om hon uppreste sig skulle han pocka på sin rätt. Det bleve således endast att välja på hemlig leda eller öppen fiendskap.

Han såg på henne.

-- Selma, är du verkligen så kall som du låtsar? Känner du aldrig denna törst efter lycka, som...

Hon reste sig häftigt och gick fram till fönstret.

-- Man kan bli sjuk av att höra på nygift folk, utbrast hon med hetta, de inbilla sig, att ingen i världen erfarit någon lycka mer än de, och ändå...

-- Vad?

Hon svarade icke.

Han reste sig och gick fram till henne.

-- Ändå? sade han med ett smekande tonfall. Jag kunde ha lust att göra dig en fråga.

-- Nej, man skall aldrig göra några fragor, svarade hon halvhögt utan att se upp.

De stodo en stund tysta.

-- Vår Herre var en gång vid ovanligt gott lynne, började hon med ett gåtfullt litet leende, och han ville giva människorna en gåva, som de kunde glädjas åt. Han utströdde några frön och lät dem följa med vinden ned på jorden. Och på varje ställe, där ett sådant frö föll, växte det upp en vacker blomma. Människorna ville giva den ett namn, och de kallade den lycka. De förståndiga bland dem gladdes åt gåvan och nändes ej ens röra de skära bladen, av fruktan att skada dem. Men vart de gingo i världen kringsvävades de av doften. Det fanns emellertid också dumma människor, och dessa hackade blomman ibland sin kål och förtärde den för att ta riktig nytta därav. Och till på köpet anklagade de vår Herre därför att kålen smakade illa. -- Där har du min uppfattning av lyckan.

-- A, platonism!

Han vände sig på klacken med ett föraktfullt skratt.

-- Hon tryckte sin panna mot fönsterposten med en min av nedslagenhet, men svarade ej.

-- Nå, men om man nu star ända till halsen i ett osedligt förhållande, ett sådant som star under kyrkans speciella hägn?

-- Han kastade en lång blick på henne över sin axel, men hon stod bortvänd, så att han endast kunde se en skymt av hennes ena kind: den blev röd som blod, och han ångrade redan vad han sagt.

-- Då biter man tänderna tillhopa och ser världen fräckt i ögonen, sade hon högt, men har man en gnista heder kvar, så glömmer man icke ett ögonblick, att man förverkat all rätt till -- ja ända till tanken på ett verkligt äktenskap.

Repliken skar, och han kunde ha bitit sig själv i harm över att ha framkallat den.

-- Har du läst utkastet till mitt nya arbete ? sade han, i hast famlande efter ett nytt samtalsämne.

-- Ja. Jag har till och med tagit mig dristigheten att göra några anmärkningar. Hon vände sig om, och hennes ansikte hade återtagit sitt vanliga uttryck. Mig förefaller det en smula för vetenskapligt att vara rätt populärt; du förutsätter för mycket hos dina läsare.

-- Tror du det? Var har du manuskriptet?

-- Nere hos mig; jag skall gå efter det.

-- Kan jag få gå med? Jag är en smula nyfiken på din studerkammare. A, det är sant... det vågar du inte utan förkläde.

Det fanns något i hans ton, som stötte henne.

-- För min egen del är ett förkläde alldeles överflödigt; jag är förkläde nog för mig själv, svarade hon mulet, men vill du inte gå och äta frukost först?

-- Nej tack. Det är med mig som med Lord Byron, svarade han leende, jag vill inte vara slav under någon slags aptit. Kom nu då.

-- Selma lyfte i sin långa kjol och gick framför honom ned i första våningen. Vid sidan av trappgången vek hon av, tog en nyckel fran en liten hylla, öppnade och bad honom stiga in.

-- Nå? sade hon triumferande, när hon stängt dörren efter dem. Hon kände sig verkligen stolt. Näst "Svarta prinsen" var detta det käraste hon ägde.

Han såg sig omkring.

-- Tänk dig, att det här var endast ett slags handkammare eller skräprum, när jag kom hit, sade hon med en viss ömhet, och jag har så småningom gjort det till vad det är. Hit går ingen mer än jag och jag håller det själv i ordning.

-- Det var ett stort rum, med två par fönster, endast en dörr och mycket tjocka väggar. Möblerna voro av mörk, opolerad ek, med beklädnad av dunkelgrönt schagg. Allt, från de ogenomträngliga fönsterdraperierna till de mjuka mattorna, tycktes borga för tystnad och ro. Det var ett rum, som kunde väcka avund hos en bokmal.

-- Mitt på golvet stod ett stort bord, överfyllt av böcker och portföljer, kring detsamma sågos tre eller fyra högkarmade stolar i tämligen vårdslös ordning. Väggarna upptogos av bokskåp och hyllor, som prydnadssaker funnos endast ett par statyetter i brons och några raskt utförda teckningar, alla framställande häst- eller hundhuvuden. Från taket hängde en tung bronslampa, som nog ofta fick tjänstgöra, ty till och med nu, i klaraste förmiddagsbelysning, föreföll rummet skumt och dystert.

-- Nå? upprepade Selma, då kusinen icke sade någonting.

-- Tänk, att du aldrig förr visat mig detta!

-- Det har ju stått obegagnat den här tiden, och dessutom... Jag går sällan hit utom då jag vill vara ensam. Jag är rädd för att vänja människor hit; här är så trevligt, att om de bara finge smak på det, fruktar jag att de aldrig ville bli härifrån. Hon såg skälmaktigt på honom.

-- Kommer inte din man hit?

-- Aldrig. Han finner det för tyst och dystert här.

Doktorn gick fram till bordet och bläddrade omkring där.

-- Du tycks ta studierna på fullt allvar, sade han ocb tittade i en av böckerna.

Hon skrattade.

-- Ja. Den tid jag inte behöver för att hålla hushållsmaskineriet i skick kan ju ej bättre användas. Jag har inga barn att uppfostra; jag får nöja mig med att uppfostra mig själv.

-- Jag skulle önska, att också de som ha barn ville tänka på det sättet.

-- Ja -- à propos -- du borde ägna dig litet mer åt Elvira; väcka hennes intressen en smula, så att det kunde bli en känsla av gemensamhet mellan er. Om du inte bryr dig om det för din egen eller hennes del, så får du göra det för din lille gosses skull. -- Vid de sista orden kom det ett mjukt tonfall i hennes röst, något av en smekning, som när man stryker med sin hand över ett silkeslent litet huvud. Du skall komma ihåg, att det alltid blir modern, som kommer att giva honom den första ledningen, och att om hon oförstånd pjollrar bort honom, skall det kanske hänga efter i hela hans livstid. Du får inte förbise vikten av hennes inflytande, ty du kommer aldrig att ägna dig så mycket åt honom som hon. En man har nog av sin egen stråvan och kan icke gå upp i en annans. Men vi böra alla komma ihag, att det är på våra grundvalar de kommande generationerna ha att bygga att våra barn, det är människosläktets närmaste framtid. Om vi bara levde för det ögonblick som är, skulle vi inte vara bättre än djur.

Han såg på henne med en lång blick.

-- Moralpredikant, sade han lågt, med ett skälmskt litet löje i sina ögon.

Hon rodnade smått, som man gör när man känner sig genomskådad.

Så fann han sitt manuskript på bordet, öppnade det och började läsa de anmärkningar hon med blyerts tecknat i marginalen. Hon stod tätt bredvid, med händerna vilande på bordet och uppmärksamt följande med vad han läste.

-- Sannerligen -- det är riktigt bra gjort! utropade han med ens -- om jag kunde förstå hur...

Han hejdade sig, slagen av en tanke. Vad var det som drivit henne till allt detta? Vad var det som gjorde, att hon alltid förstod honom?... att hela hennes själsriktning... Han såg sig omkring i rummet, som tycktes gömma hela hennes utvecklingshistoria, också på henne igen. Hon kände det allt, kände det i själva hans sätt att se på henne, därför höll hon blicken envist sänkt mot bordet.

Han tyckte i detta ögonblick, att ingen skönhet i världen kunde mäta sig med detta ungdomligt karakteristiska ansikte -- denna tjocka, gulbruna lugg, vårdslöst struken åt sidan, denna hy, som från sin skarpt begränsade rodnad gick över i kallaste vitt, med en nästan omärklig lutning åt gult, likt mattarbetat elfenben.

Skulle han då aldrig se denna antagna köld tina upp?... Han måste se ett annat uttryck i dessa grå ögon, han visste ju nu, att det kunde finnas.

-- Selma, sade han, sakta, beslöjat, medan den varma strömmen i hans sinne steg allt högre och högre och gav en djupare glans at hans ögon.

Och så lade sig hans hand över hennes, mjukt och med en nästan omärklig tryckning. Hon gjorde icke en rörelse, lyfte icke ögonen från bordet, men det var som om den skälvande värmen från denna hand genomströmmat hela hennes varelse. Rodnaden steg allt högre och högre, och bröstet hävde sig i djupare andetag.

Vid tjugutre år flyter blodet icke så lugnt genom ådrorna, och där var den -- frestelsen att lyfta sina ögon mot hans, att låta eftertanken drunkna i hans blick, och att en enda gång kasta sig till hans bröst och tillstå, att hon icke var så kall, att även hon kände makten av denna laglösa, jublande lidelse!

Men plötsligt ryckte hon undan sin hand och strök tillbaka ett steg, så att den långa klänningen vred sig som ett enda fast draperi kring de fina höfterna.

Hela hennes inre kom i uppror vid föreställningen, att han kunde sjunka ned till något, som i hennes ögon skulle ställa honom i nivå med den man, vars ömhetsbetygelser gjort varje vidrörande förhatligt. Allt var profanerat, icke ens denna handtryckning kunde hon emottaga utan att den blev någonting orent. Det var icke längre personen hon såg, det var detta, som är gemensamt för alla, och som för henne aldrig visat sig utan i naken råhet. Hon kände avsky.

-- Å -- jag känner er! utropade hon med hänsynslös brutalitet, couche la, hund! - det är det enda som duger. Hon slog i tomma luften med sin knutna hand, som kunde hon med denna enda åtbörd sträckt honom till marken.

Det lag ett så obändigt hat i hennes utrop, att han stod slagen av häpnad. Vad hade han då gjort?

-- Det är ni som vilja kallas de starka, fortfor hon i flämtande hast, och ni äga icke den ringaste makt över eder själva! När var det en skam för er att ge vika för en frestelse, och när föll icke skymfen över oss? Gå! Jag vill icke se dig.

Hon kastade sig på en stol och gömde ansiktet i sina händer.

Utan att svara gick han ett slag genom rummet -- detta mörka rum, där brysselmattorna förtogo varje ljud av hans steg.

Han förstod henne. Kanske hade hon rätt.

Sa stannade han framför henne. Han hade blivit blek.

-- Selma, sade han, och hon såg upp, kallt och skarpt.

-- Vågar du inte heller nu? Han räckte fram sin stora, magra hand, men såg icke på henne. Icke ens med blicken ville han binda hennes vilja. Om hon kunde tro honom, så skulle hon göra det utan att det behövdes ord eller förklaringar.

Hon reste sig upp, och så möttes deras blickar, lugnt spörjande.

-- Jo, jag vågar, svarade hon utan en vibrering i rösten, och därvid lade hon sin hand i hans. Han tryckte den så hårt, att det gjorde ont, men utan värme -- endast med styrkan av ett fast beslut.

-- Selma, sade han allvarligt, nu vet jag vad du är värd, och jag är nästan glad att du icke blev min hustru: detta är oändligt mycket mer. Du skall ha heder av mig.

Han lösgav hennes hand, vände sig om och gick.

Men hon stod kvar och såg mot dörren, ännu då han stängt den.

Egoism, egoism, ljöd det hånande inom henne, du visste, att det hade varit att förlora honom.


Project Runeberg, Mon May 24 09:12:53 1999 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pengar/08.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free