- Project Runeberg -  Pengar /
Kapitel 9

Author: Victoria Benedictsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

9

Omedelbart efter avresan från patron Kristersons ämnade Richard Berg anträda sin utländska resa. Elvira skulle följa honom till Köpenhamn och därifrån återvända hern till sin mor och deras lille son.

Det var dagen efter uppträdet i studerkammaren och redan tidigt var Selma uppe för att ställa om avskedsfrukosten. Hon kände en pinande oro och hade nästan icke sovit under natten.

I den långa, gallerilika matsalen, med sina fyra par fönster, stod hon alldeles ensam. Bordet var dukat. Det blänkte av silver och blanka glas, och hon satte årets sista astrar i bordsuppsatsens blomsterhållare.

Oron drev henne till en feberaktig verksamhet. Hon ville slå bort sina tankar. Men nu var allt i ordning, därför sysslade hon med blommorna.

"Astrar, bären stolt er krona! här ha mina rosor stått",

ljöd det för hennes öron som en avlägsen, oartikulerad melodi. Hon skakade på huvudet för att bli den kvitt! Herre Gud, skulle hon nu bli sentimental med! Och hon avskydde poesi!

Astrarna voro vackra i alla fall. Hon ordnade dern så att färgerna passade ihop, och buketten blev riktigt praktfull.

"Sista lärkan avsked kvittrar..."

Å, det var att förtvivla över. Vad hade hon med den gamla smörjan att göra! Hon slog med handen som efter en surrande myggsvärm.

Så gick hon ett par steg tillbaka för att se hur bordet tog sig ut. De mångfärgade blommorna gåvo det en prägel av fest. Avskedsfest! Hon slog händerna för öronen, ty det sjöng som en tanklös, enformig rytm:

"Mina vackra, kalla minnen,
härmen rosorna på nytt!"

Vilken faddhet! Nej, det maste bli ett slut på det här! Hon rodnade som vid en förolämpning, och utan att betänka sig sträckte hon ut sin hand och samlade ihop alla blomsterkronorna i ett enda grepp, kramande dem tillhopa i blint raseri. Det var som om hon behövt taga hämnd på något, och hon njöt av att känna hur de daggiga bladen sjönko samman i hennes knutna hand.

Hon drog buketten ur vasen, som om det varit en fiendes avhuggna huvud hon hållit tag i, och med sammanbitna tänder öppnade hon fönstret och kastade den söndersmulad och förstörd ut för vinden.

Blommor... tillgjordhet... fraser! Bort med det! -- Kan det vara så svårt att hålla sig nykter?

Hon stängde fönstret igen och kände sig lugnare. Men det låg en tyngd över hennes sinne. Hon kunde icke vara stilla och icke heller gå därifrån. En aning sade henne, att Richard skulle komma och söka henne där. Det kunde aldrig falla henne in att undvika honom. Varför skulle hon det? Nu visste de ju båda... Vad? En tanke, för vilken det icke fanns ett ord nog fint och skärt ... någonting tyst och hemlighetsfullt, någonting stort och rikt...

Hon strök med bada händerna över sina kinder, som kändes kalla, gick därefter fram till byffén och såg sig i spegeln. Vad hon var blek! Hon gned sig så att ansiktet lågade, men blodet sjönk strax tillbaka som kvicksilvret i en termometer; och själva händerna syntes vitare än annars. Så började hon gå fram och tillbaka på de långa, smala golvtiljorna. Hon trodde att det skulle kunna ge färg. Vad skulle Richard tänka ? Finna henne svag och dåraktig ... å!

I detsamma hörde hon hans steg därute, han kom brådskande in, och när han stängde dörren, tog han upp sitt ur. Selma såg bort åt pendylen tre kvart igen. Hjärtat flög henne upp i halsgropen, och hon kände hur det kylde i ansiktet. Nu skulle de skiljas -- skiljas!

-- Elvira packar ännu, sade han i det han gick fram och räckte henne sin hand, jag ville säga dig farväl först.

Det lät som om han velat tillägga nagot, men han tystnade, och gav hennes hand och gick bort till fönstret.

Hon kände det som om andedräkten skulle tagas ifrån henne.

Jag tänkte, att vi kunde ha något att säga varandra, återtog han med främmande, entonig röst och utan att vända sig om. Hans ena hand tru?nmande nervöst på ett litet bord. som stod vid fönstret.

Selma gick fram till honom.

-- Richard, sade hon milt. Hon kände ett sådant behov att säga nagot, men visste ej vad. Hon såg hur upprörd han var.

Då vände han sig om och de sågo varandra i ansiktet -- två bleka ansikten utan spår av vekhet, med samma uttryck av förbittrad strid mot sinnesrörelsen, av våldsamt kuvad smärta i dragen. De voro så olika till utseendet, han så mörk och hon så ljus, men det fanns för ett ögonblick en påfallande lil:het. Den försvann dock strax, ty Selma blev lugn med ens.

Det pinade henne att se, hur också han led. Hon fick ej tid att tänka på sin egen sorg, ty nu kände hon endast hans.

-- Richard, det skall gå över, sade hon sakta, i det hon lade sin hand på hans, som vilade pa bordet, det är bara nu det känns så; när du kommer ut i nya förhållanden, skall du glömma det strax.

Han såg på henne med ett uttryck av grämelse. Att tänka sig hur det skulle kännas för henne, och så skulle hon stå där och trösta honom! Vilken usling han var!

Det var liksom om hon gissat hans tanke.

-- Och du skall ha tack för allt vad du lärt mig, under dessa år, för vart brev du skrivit och för vartenda vänligt ord, sade hon och tryckte med sina kalla fingrar hans stora hand, som brände så het och lämnade sig så viljelöst i hennes.

-- Ångrar du inte? Ville du inte ha det ogjort -- ha tillbaka hela denna tid, men stryka ut mig därur? sade han lika tonlöst och med samma förplågade uttryck i sitt ansikte.

Hon tänkte efter ett ögonblick för att kunna svara ärligt. Skulle hon önska att kunna ge tillbaka dessa år av lycka och utveckling därför att hon nu måste gälda dem så dyrt?

-- Nej, aldrig, sade hon med ett leende, som var så blekt och så trohjärtat, att det skar honom in i själen. Hennes försök att se glad ut blev honom endast en ny tortyr. Han kunde icke se på henne.

-- Detta är hämnden därför, att jag alltid förnekade det, bröt han ut, jag ville påstå att det var över -- till och med för mig själv Men det var det inte. Det var bara av högfärd jag inbillade mig det Varför... varför tog jag dig inte ifrån honom!

Utbrottet kom med en obändig våldsamhet, och han kramade hennes hand så hårt, som om han varit en patient under kirurgens kniv.

-- Gå ut på verandan -- eller drick vatten -- eller vad som helst, bara var lugn, sade hon -- eller konjak, kanske? Hon ville springa efter.

-- Nej, sade han, ge mig tid.

-- Hon strök sakta och smekande över hans hand, som släppt sitt hårda tag; och det var som om han sväljt undan den rörelse i stora klunkar.

-- Jag trodde aldrig att det kunde få en sådan makt över en, sade han med ett djupt andetag, liksom uttröttad, men det skall naturligtvis endast vara en tidsfråga.

Han tog upp sin näsduk och torkade sig upprepade gånger över pannan.

-- Musset visste det: On ne badine pas avec l'amour, sade han med ett höstlikt leende.

De stodo en stund tysta.

-- Ska vi skriva till varandra? sade han plötsligt med en av sina tvära övergångar. Han talade nästan i affärston.

-- Nej. Du skall få höra av mig genom Elvira, hon och jag ämna skriva flitigt.

Han svarade ingenting. Det var hon som hade att bestämma.

-- Gå nu ut i trädgården, och gå riktigt raskt, sade hon, man ska väl inte se det här i ansiktet på oss?

-- Ja, det skall jag göra, sade han i naturligare ton och tryckte hennes båda händer, adjö med dig, Selma. Och tack för allt, du hederliga själ. -- Vi famla och söka ännu, men vad som binder oss vid varandra är, att vi båda ha en så orubblig tro på, att det finns någonting värt att söka.

Det drog en ljusning över hans skarpa drag, och i ögonen syntes ett fuktigt skimmer, som han icke brydde sig om att dölja.

Och så gick han.

Då Elvira kom in, stod Selma och drog upp vinbuteljerna, lugn och rask som vanligt -- något av en frostig morgon.

Elvira var bränd och pudrad i håret. Hon såg ovanligt bra ut den dagen.

-- Så festligt, så riktigt högtidligt! utropade hon och såg åt bordet. Det låg något så ungt och vekt och varmt över henne, och då hon gick fram och kysste Selma, hmde denna ej låta bli att smekande stryka över hennes hår, som man gör med ett vackert barn. Elvira svarade genom att se upp i hennes ansikte med en så beundrande tillgivenhet, att Selmas vanliga stelhet smälte därvid; hon tryckte den lilla frun intill sig.

-- Du är en rar liten tös, sade hon muntert.

Hennes skratt var en smula släkt med gråt, men det kunde Elvira icke se, ty hennes ansikte var gömt mot Selmas axel.

-- Gå nu och hämta din man; han är ute i trädgården. Det är hög tid att vi äta frukost, och jag skall kalla på Pål, sade Selma och gav henne lös.

-- Ja, men tycker du inte att han gärna kunde tagit mig med på sin långresa? viskade Elvira men utan att se upp, ty hennes ögon fylldes av tarar, bed honom, du, så gör han det.

-- Nej, det har han inte råd till. Och dessutom är det bäst som det är.

-- Det kom en viss kyla i Selmas ton, och Elvira hängde läpp över att hon icke fick medhåll. Hon burrade upp sin lugg och gick ut för att söka Richard.

En halv timme därefter stodo patronen och Selma på trappan och viftade efter vagnen, som rullade bort.

-- Det blir tomt för dig, hustru lilla, sade patronen vänligt, då de gingo in i huset igen.

-- Det blir det allt, den första tiden, svarade Selma i likgiltig ton, tog nyckeln från hyllan och gick in i sitt eget rum, medan patronen fortsatte vägen uppför trappan.

Hon hade icke varit i detta rum sedan gårdagen, då hon visade det för Richard, och på senare tiden hade hon mycket sällan brytt sig om att gå dit, ty studierna hade fått ligga nere. Hela denna sommar hade varit en en da solskensdag. Och nu ha de det mörknat med ens.

Hon gick över de mjuka mattorna och fram till bordet. Hon ville ordna det till något slags arbete, men kunde ej röra vid dessa papper och böcker. Det kom en kvävande tyngd över bröstet och hon slet upp ett par knappar i klänningslivet för att fa luft. Det hjälpte inte.

Tårar? Nej, det fanns inga tårar. -- Där hade de stått på trappan, växlat två tomma fraser. Skulle de minnas varandra så? -- Detta banala "tack för denna gång" och "lycklig resa". Å -- allt annat men inte det! Skulle han minnas henne som en ibland ett dussin?

Hon gick ned i stallet, där Jöns stod och putsade remtyg.

-- Min häst -- ögonblickligen! och du stannar hemma, sade hon med kort, hård stämma.

Och så gick hon tillbaka, lugnt, med jämna steg, fast det genom varje nerv ilade en sprittning av otålighet och hjärtat bultade som ville det sprängas. Skulle hon hinna fram, skulle hon hinna fram?

Jöns såg efter henne med förvåning. Maken hade han då aldrig varit med om: "min häst -- och du stannar hemma! " Och så tonen -- som om hon talat till en hund!

Men Jöns var en plikttrogen själ och inom fem minuter ledde han Prins till trappan. Selma kom just ut med ridspöt i handen och jockeymössan på huvudet. Den brukade hon annars inte begagna utom på ridbanan, men i dag bar det av utåt vägen.

Jöns stod och gapade en stund, innan kan kunde samla sig sa mycket, att han tänkte på att återvända till stallet, där hans häst stod och gnäggade efter sin kamrat.

Selma följde ej vägen mer än ett litet stycke, därefter lät hon Prins sätta över en grop och så bar det åstad över stubbåkrar och nyplöjda fält med en fart, som satte både henne och hästen i fara. Hon höll kurs på en skogbeväxt backe, som syntes på avstånd, och hon skydde varken diken eller gärdesgårdar; ty därborta gick vägen, efter att ha gjort en vidlyftig krök.

För varje språng blev Prins blott ivrigare; hon kände hans muskler spännas, smutsen stänkte högt upp på hennes klänning då hon red över en vattensjuk mark, men det bekymrade henne icke; endast framåt, framåt! Hon hörde ingenting annat än hovarnas slag och sin egen flämtande andedräkt. Då och då klang hästskon emot en sten eller knarrade det i sadelns läder, då bukgjorden spändes.

Den häftiga rörelsen hade satt fart i blodet, och hennes kinder brunno. Bort med pjunket! Det är härligt att leva!

I galopp bar det uppför backen, under de stora ekarna, men så kom det täta grupper av hasselbuskar, och där fick det gå i skritt.

Hon skulle hinna fram i alla fall. Emellanåt måste hon böja sig ned och lossa klänningen, som hängde fast vid någon taggig gren.

Seså, nu var hon uppe, och där gick vägen.

Hon höll stilla och lyssnade. Därnere hördes vagnsbuller. De skulle icke kunna se henne förrän de kommit upp på själva backen, ty hon höll just där den började slutta nedåt igen. Sanden krasade under hjulen. Det gick långsamt uppför. Hon lät hästen göra ett slag runt och höll sedan stilla på en liten öppen plan mellan buskarna.

Djurets sidor flämtade under henne och blodet bultade i hennes pulsar. Hon sköt mössan tillbaka för att svalka sin panna; håret kändes fuktigt, då hon strök det at sidan. Vilken ritt! Hon klappade hästen på den löddriga halsen, så att det genljöd i backen.

Med ett hårt tag drog hon ned sin jacka, så att den kom stramt om livet, stödde handen med ridspöt mot sitt högra knä och satt sedan orörlig i sadeln. Hon kände sig sa fri och glad, så rask och ung.

Svarta prinsen höjde sitt intelligenta huvud, klippte med öronen och såg åt vägen.

Där kom vagnen.

Richard, som suttit hopsjunken i ena vagnshörnet, for plötsligt upp ur sin slappa hållning, och kusken höll in hästarna.

-- Nej, kör! ropade Selma. Hon log mot Elvira, hälsade med ridspöt, och medan vagnen körde undan lät hon hästen vända på bakbenen, satte så med en sats över diket och slog in på vägen.

-- Adjö! ropade de efter varandra och i rask trav sträckte hon av mot hemmet, under det vagnen långsamt rullade nedför backen och försvann ur sikte.

Endast en blick hade de utbytt -- ett ömsesidigt ohörbart uppmuntringsrop, men genom att framstå så oväntat hade den livfulla gruppen avtecknat sig mera bjärt, liksom etsat sig fast i erinringen. Så skulle Richard alltid komma att minnas henne.

Bröstet syntes högre och midjan smärtare, ty i riddräkt var hon alltid snörd. Det svarta klädet satt som gjutet kring hennes starka armar och axlarnas vackra rundning. Kinderna hade denna skarpa rodnad, som kom panna och haka att synas ännu vitare, näsborrarna vidgades av den häftiga andhämtningen och under de linjelika ögonbrynen logo hennes Ijusa ögon av mod och levnadslust. Hon var svettig och varm, hästen tovig och våt och på kjolen sågos gula fläckar av lerstänk. Det fanns hos henne intet av sensibel prydlighet. intet av mjukt behag, det var blott hälsans robusta skönhet, vilken endast ett för naturen öppet öga kan uppfatta.

En präktig teaterkupp! tänkte Selma hånfullt, i det hon travade framåt vägen, jag vet ju att jag sitter väl till häst. Kors -- att jag inte arrangerade det vid bengalisk belysning med!

Och i harmen över sig själv gav hon Prins ett rapp. Ja, icke ens sitt bröd fick han den dagen, och det fastän han stod och såg efter henne med stora, förebrående ögon, ända tills Jöns förlorade tålamodet och ledde honom bort.

Då Selma bytt om klänning, gick hon icke ned till sig själv. Det var henne omöjligt. Hon kände sig husvill, främmande, bortkommen Allt föreföll henne med ens så ändamålslöst och tomt. Hur skulle hon kunna uthärda? Hur, hur?

Med detsa?nma hon trätt in i huset hade hela den förra ödsligheten återkommit, endast tyngre, mera hopplös och resignerad.

Hon gick in i salongen. Hela våningen låg utdöd. Ensamheten riktigt föll över dessa rika gemak, som dammet faller i ett obebott hus -- ur tomma intet, tycks det, men oavlåtligt, outtömligt, i övergiven tystnad.

A, aldrig, aldrig mer skulle livet kornma i sina gamla hjulspår!

Hon hade sjunkit ner i en soffa och tryckte pannan mot sina sammanknäppta händer, som vilade på kudden.

Alla hennes tankar hade i närmre eller avlägsnare grad rört sig kring honom. Det hade icke funnits tid till grubbel eller tvekan. Att närma sig honom var målet, att vinna hans bifall var belöningen. Hon hade gått med förbundna ögon och trott att det var kunskapsbegäret som väglett henne, och livet hade förefallit så rikt.

Men nu var det slut. Hon skulle ta sina fattiga trasor och gå. Hon hade levat på en stöld, en lögn, hon -- som velat vara så ärlig! Självbedrägeri hade det varit! Å!

Det kom en lång, en stönande suck.

Men så reste sig förbittringen -- harmen över att vara så feg, att låta nedslå sig av det minsta, hon. som ägde allt vad andra efter sträva: pengar, frihet, makt. Var det inte fegt!

Hon satte sig häftigt upp och kastade huvudet tillbaka mot soffans karm.

Bort med denna pjunkiga stämning, bort, bort! Det gällde bara att skaka den av sig.

Men då flammade striden upp, ty det fanns nagot inom henne som var starkare än hon. Det skrämde och jagade, lockade och smekte, det lämnade ej rum för en tanke, det var blott detta enda. -- Hon höll för sina öron, men det växte i trots; det skriade, jublade, klagade, bad; det kände alla tongångar, det gick i alla skiftningar, och det var blott detta enda: det, som hon ville frigöra sig ifrån. Hon kämpade med det och kastade det undan med makt; mångdubbelt starkare kom det igen.

Var hon då så svag, så eländigt svag, att hon ej kunde slita det ur sitt hjärta!

Med känslan av vanmakt kom också ångesten, och den grep henne med tänder och klor. Hennes självtillit var skakad, hon var uppriven av kampen mot sig själv, och det kom en het svettilning av nästan vidskeplig ängslan. Men hon kunde icke vika! Om icke blotta viljeakten var nog, sa fanns det väl andra medel: nya förhallanden, nya omgivningar, resor och förströelse.

Hon reste sig hastigt och gick in i mannens rum. Han låg på soffan och läste tidningar, d. v. s. han sov. Vid det buller Selma gjorde med dörren, vaknade han och skyndade att taga upp sin tidning, som sjunkit ned mot golvet med handen som höll den.

-- Pål, jag har något att be dig om, började hon utan förberedelser och satte sig på en stol bredvid soffan.

Patronen såg upp med en blandning av glädje och förskräckelse. Vad kunde hon ha att be om?

Ett uttryck nv vaksamhet lyste ett ögonblick upp i hennes ögon, men försvann genast. Skulle han misstänka? Ja något -- blott icke det rätta. Endast en kvinnonyck.

Det är någonting jag så rysligt gärna vill, sade hon lågt, böjde sig ned och stödde armbågarna mot sina knän, medan hon knäppte händerna samman och från varandra i tanklös lek.

Hon tystnade, som om hon icke vågat fortsätta.

Patronens fantasi jagade upp sig till de otroligaste gissningar, men också han teg. Fast han var rädd för hennes förslag, längtade han att hon skulle tala igen, ty det lag något i hennes ton, som...

-- Ja, du tycker naturligtvis att det är mycket barnsligt, men jag har nu en gång fått det för mig. Det tycktes vara en annan röst än Selmas, så mjuk var den. Patronen skulle velat draga henne till sig, smekande, jollrande, men han kände en obestämd farhåga. Det måste ju vara nagot så omöjligt, efter hon bad! Ovissheten brände och eggade. Han var så övertygad om, att det var något, till vilket han måste säga nej, men vad skulle han icke velat giva för att kunna säga ja och se henne stråla upp i hängiven tacksambet. Vad kunde det vara ?

Det kom något återhallet i hans röst, da han talade; han såg ned i tidningen, och det var icke långt ifran att Selma på allvar funnit honom tillvinnande.

-- Vad är det du önskar så mycket? sade han.

-- Jo, ser du, det har allt blivit förskräckligt tomt efter Elvira ocl? Richard ...

Hon tystnade.

-- Nå?

-- Jag har aldrig varit i Stockholm.

-- Är det det du vill?

-- Ja.

-- Ingenting annat! Han skrattade med innerlig lättnad. Det kan du väl få.

-- Ja, men jag vill att det skall vara nu.

-- Hur snart ?

Nu kom det värsta. Hon log, men läpparna darrade nervöst, då hon böjde sig fram och lade armen kring hans nacke.

-- I morgon, viskade hon.

Han studsade och lät tidningen falla till golvet.

-- Men, mitt kära barn, du kan väl tänka att ...

-- A, Pål, det är ingen konst alls. Jag ställer om allting, men jag kan inte vänta, jag har fått sådan ryslig längtan. Du får göra det.

-- Hon skrattade ännu mera nervöst, försökte se uppsluppen ut och skakade honom i axlarna.

-- Ja, men...

-- Nej, inte men, utan ja! ropade hon.

-- Men du kan ju tänka ...

-- Att du inte kan säga annat än ja! Hon storskrattade och slog bada armarna om hans hals för ett ögonblick. Så glad och uppspelt hade han icke sett henne den dag han kunde minnas, tyckte han.

-- Ja, sade han och såg upp i hennes ansikte med en förälskad blick.

Följande dag reste de med snälltåget.

Det var med en viss högtidlighet Selma för första gången vandrade uppför de breda trapporna till Nationalmuseum. Hon dyrkade konsten med en viss kritiklös beundran, och detta föreföll henne som ett tempel.

Som skåning var hon naturligtvis väl bevandrad i Köpenhanms alla museer, där allt föreföll så hemvant, men här var det någonting helt nytt.

Det förvånade henne, att patronen kunde gå där så oberörd och trampa lika trankilt som vanligt med sina stora, breda lantjunkarfötter, vilka alltid satte hälen i först och med en rullning av foten lät tårna komma efter. Icke ett spår av spänstighet, endast tyngden av ett mammutdjur.

-- A, du, se Loke och Sigyn! utropade hon och drog honom i armen, och hon kände sig så grundligt besviken, när han stirrade på tavlan så frågande själlöst; det mesta här kände hon genom fotografier, det var som att återse gamla bekanta och hon behövde knappt katalogen. Hon drog handen till sig, ty det såg ut som han inte ens visste vad det var fråga om, och så gingo de in i nästa sal.

-- A, du, se där är Wickenberg! utropade hon, tänk, du, det är det första jag ser av honom!

Hon tvärtystnade och lät sina armar sjunka. Sa tog hon ett par steg åt sidan och stannade. Hennes blick hade fastnat vid en tavla, som hängde högt upp under taket.

En man i svart sammet, liggande död pa golvet, ansiktet från hjässan sett, i förkortning.

Richard! klack det till i hennes inre. Det var hans krökta näsa, hans raggsvarta hår, det var mer än det: -- hans strida sinne, nitat fast i grönbleka hemska drag.

Denna tavla var en sfinx, som band henne med hemlig makt.

Så slog hon upp sin handbok för att fa någon förklaring. "Epilog". stod där. Tavlan själv skulle tala.

Ja, varje detalj hade något att berätta. Bordduken, som den döde nästan dragit av i fallet; medaljongen där med sin kedja; rosor som fällt sina blad och strött dem omkring -- och så hans brustna klinga: det sista som svek hans tro.

I Selmas inbillning blev det till en hel historia och tavlan var blott epilog. Hon drömde sig scen efter scen och såg allt så levande verkligt. Det var sol och värme, och gräset stod jämnt som ett sammet. Kaskaden silade högt uppifrån, bågformigt åt alla sidor, glittrade i solen och föll plaskande ned i sin lugna bassäng. Mellan träden rasslade siden, och ur en berså hördes skratt...

Hon ryckte till.

-- Tycker du den är vacker ? sade patronen.

-- Nej.

Då hon icke sade mer, gick han bort till jaktnymfen, där han på egen hand föll i beundran.

I tanken följde Selma åter den historia tavlan hade att berätta. Nu var det i salen mörkskurna panelningar och bord med silver och slipad kristall; vin, att gnistrande liva upp sinnet, och fagraste, daggfriska rosor. Så kom tvisten ... tvisten om en kvinna. Han var den förskjutne. Därför låg han där styvnad och kall. Och alla hade de gått, fegt eller skadeglatt... lämnat honom... flytt.

Det osköna, dystra -- som i döden sag ännu dystrare ut -- var det icke det hon borde älskat, denna kvinna? Var det icke just det som fordrat kärlek och sol! Den hätska harm -- som stelnat i ödsliga drag -- hur hade den ej kunnat slå över i vekhet och värme! Och denna kalla kvinna hade icke förstått att all världens lycka vore intet mot det ...

Sist tyckte hon, att hon stod där själv -- icke sörjande i gråt, utan stum, i hopplös förtvivlan över att lyckan ej kommit och att nu var det för sent. Och hon kunde kasta sig på mattan bland blommornas blad, vrida sina händer med knakande leder och stirra... bara tårlöst stirra på detta ansikte.

-- Jag tycker den är ful, sade patronen, som kommit igen.

-- Jesus, ja: den är ful, sade hon, vaknade upp med en rysning och vände sig om. Hon var dödsblek och strök med näsduken över sin panna.

-- Hur man kan finna på att måla någonting sådant! anmärkte patronen.

-- Ja, det är besynnerligt, svarade hon tungt och gick därifrån. Men det ansiktet förföljde henne -- pockande som hennes upp roriska sinne, anklagande liksom det -- ännu sen allt var slut.

Hon drev omkring på mäfå; allt hade blivit intresselöst nu. Vid ingången till ett av sidorummen stannade hon likväl, men det var denna gång icke ett konstverk, som ådrog sig hennes uppmärksamhet, det var en bit verklighet.

Därinne huserade två artister alldeles på egen hand; Nationalmuseum var tämligen folktomt den dagen. Det var en ung man och en ung flicka. Ingen av dem gav akt på Selma, inbegripna som de voro i ett livligt samtal.

Han höll på med att kopiera en tavla. Längre bort stod hennes staffli, men hon hade rest sig från sitt arbete och gått fram till hans. Det var synbarligen just om det de kommit i dispyt.

Han hade en gammal fläckig rock, ett fjunlikt, nyanlagt skägg och ett sorglöst ungt ansikte.

Hon såg icke bra ut, men hade en täck figur. Klänningen var av billigt tyg, men det fanns "stil" i dräkten, och den klädde. Hon talade fort och lågt med sjungande accent, höll sin palett i ena handen och en pensel i den andra. Han satt och hörde på henne med ett leende; det var tydligt att han gjorde narr åt anmärkningarna. Men hon var för käck att låta sig bekomma. Hon skrattade med, men fortsatte att tala, ivrigt demonstrerande med skaftet av sin pensel; då hon kommit till själva slutpåståendet, slog hon ett raskt tag i luften som med en taktpinne, sag vädjande på honom med en viss uppsluppenhet och återvände till sitt arbete. Han satt och såg efter henne, medan hon gick över golvet, en liten smula självsvåldigt och lätt vaggande i höfterna. Sa tog han en trasa ur sitt färgskrin och torkade beslutsamt bort något på sin tavla.

Selma kunde skrattat helt högt åt denna lilla scen, vilken hon betraktat i smyg, och friskheten i denna bit verklighet jagade för ett ögonblick undan den kvava tyngd, som lagt sig över hennes sinne. Men när hon såg de tva fördjupa sig i sina arbeten med ett allvar som om det gällt livet eller brödbiten, då kände hon en förtrande avund och kunde icke uthärda. Längesedan jordade framtidsdrömmar reste sig och gingo spökande igen i hennes sinne.

-- Låt oss gå åt det här hållet i stället, sade hon till patronen, som pliktskyldigast stod framför en tavla och hade tråkigt.

De vände om och strövade åter ur rum och i rum. Men Selma fann intet intresse i tavlorna; hon gick och tänkte på alla dessa, som levat och gått bort, lämnande efter sig en tanke, ett livsvärv, ett spår. Själva arbetarn, som lagt golvets rutor... Men hon? Vegetera och dö det var hennes liv. Ingen behållning, om det bleve långt eller kort. Vegetera och dö lugnt och likgiltigt.

Hon tänkte på denna flicka därinne; fattig, men fri i sin strävan. -- Och hon själv -- ägde hon ej just vad andra eftersträva med sitt arbete? -- pengar... Pengar? -- vilket fattigt ord! Pengar, men ingen strävan. Nej, kämpa med livet, slåss om brödet, det är att leva.

Hon strök sig långsamt över pannan.

Vegetera och dö, det var ju plikten -- för henne.

Hon studsade, ty hon kom att se åt sidan, och hennes blick föll på en medelstor tavla, som hängde mitt på en vägg i förträfflig belysning. Det var en gammal bekant. Men hon hade ej väntat att finna den här. Hon trodde att den stannat utomlands.

Som det nu var, blev den till en störtsjö av gamla minnen. Det förflutna och det närvarande smälte tillhopa i stämningen, hon förlorade fotfästet och rycktes med.

Det var samma tavla, men dock så annorlunda mot den hårda, färglösa efterbildning, som hon den gången beundrat.

Mot bakgrunden av hennes eget minne blev denna tavla av dubbel verkan; hon stannade i häpen tystnad och bara såg.

Över vattnet stod månsken, och långt i fjärran löste sig konturerna av en mörk ruin. Rullande böljor hävde sig sakta, sköto fram under smeksamt sorl, sjönko ned i en tungsint suck, men kommo alltid igen i långa, dynande slag. Havsgröna skuggor gledo dunkelt över djupen, strimmiga dagrar sträcktes i böljande växling, och i sitt genomskinliga våghölje lågo havets döttrar och drömde, lyssnande till näckens spel.

Det fanns en av dem, som var skönare än de alla. Med armen under sitt huvud låg hon utsträckt på sin gungande bädd. Hennes blick var fåst på himlen, där månen skymtade ned genom ett förtunnat moln, kastande sitt sken över hennes mjuka drag. Drömmande som en kvinnas och oskyldig som ett barns, tycktes denna blick vara en enda lång, undrande fråga.

Ur Selmas erinring klang det som en bortglömd ton ... man känner igen den, röres, bevekes... så avlägsen, men så ren! O Gud den gången var hon ett barn. Och nu, nu ...!

Utan en ryckning i dragen runno tårarna ned, och med varje droppe löstes något av det bundna, förkrympta. Allt det, som legat i jorden som dött, skall ju en gång spira upp under vind och sol, växa i l?årt väder och blitt, kanske till ogräs och kanske till skörd, men frodigt och starkt när sommaren kommer.

-- Gubevars, vad står på! utbrast patronen, som stått framför Kain och Abel, och nu kom igen.

-- Ingenting, svarade hon och torkade sitt ansikte, men kom, låt oss gå hem.

-- Gå? Vi ha ju inte sett fjärdedelen!

-- Jag kan inte mer.

Nu svek stämman.

Han svarade ingenting, såg endast förvånad ut, och så gingo de därifrån.

Då de kommo till hotellets ingång, stannade Selma.

-- Jag känner mig så besynnerlig, sade hon, jag går bort i Kungsträdgården ett slag.

-- Gärna det, svarade han vänligt och bjöd henne på nytt sin arm.

Hon hade hoppats att få gå ensam, det skulle känts som ett riktigt djupt, gott andetag. Under de sista dagarna hade de oavbrutet varit tillsammans -- alltid i varandras sällskap, dag och natt. Hon kände det som tröttheten av en liten tyngd; den är ingenting i och for sig själv, men för varenda minut växer ens längtan att för ett ögonblick få lägga den av, och sist blir den olidlig.

Hon stödde sig tyngre än eljest mot hans arm, och han tyckte om det, utan att ana att hon gjorde det till följd av en lätt svaghet, liksom efter en sjukdom. Det var icke heller hennes vanliga raska gång, vilken annars hade så svårt att lämpa sig efter hans steg.

De kommo in på de grusiga alléerna utan att ett ord växlades. Han hade försökt att tala, men hon hade blott svarat ja och nej, och så hade också han tegat. Nu kastade han en lång, frågande blick på henne. Hon såg rakt framför sig och tycktes ha glömt att han fanns till.

-- Alltid funderar du, sade han missnöjt, snart är du sluten som en gåta.

-- Funderar aldrig du? svarade hon med ett leende, som nästan gjorde svaret överflödigt.

-- Nej. Vad skulle det tjäna till?

Hon svarade ingenting, och så sjönko de tillbaka i sin förra tystnad.

-- Det skall muntra dig att komma på teatern i kväll, sade patronen efter en stund, men det såg icke ut som om Selma hört hans ord.

Hon grubblade över sitt eget själstillstånd, och de upptäckter hon gjorde fyllde henne med ovilja. Känslolivet var uppdrivet ända till sentimentalitet, hon var nervös, och då hon helt plötsligt fick se ett mörkt helskägg borta vid ett gathörn, spratt hon till och fick en häftig hjärtklappning.

Det hade sannerligen varit mödan värt att resa hit för att glömma!

Ett ögonblick önskade hon att hon kunnat tala med sin man om detta. Men hon insåg strax att det var en omöjlighet; han skulle endast bli ursinnig och det skulle ej vara henne till någon hjälp, endast avlägsna dem ännu mer ifrån varandra.

Nej, hon måste kämpa ensam, och hon skulle det. Ty det fick ej hjälpas: hon måste segra. Det fanns endast ett medel -- arbete.


Project Runeberg, Mon May 24 09:13:03 1999 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pengar/09.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free