- Project Runeberg -  Pengar /
Kapitel 10

Author: Victoria Benedictsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

10

Patronen slog upp dörren till deras rum och lät Selma stiga in. Det skulle aldrig fallit honom in att gå före sin hustru.

Ljusen voro tända, och borta i ett hörn stod supén uppdukad: kalla rätter, druvor och champagne.

Selma spratt till.

-- Vad skall det där tjäna till? sade hon missnöjt och pekade på vinflaskorna.

-- Min lilla hustru har sett så nedslagen ut de sista dagarna.

-- Än sen?

-- Vin fröjdar människans hjärta.

Hon svarade ej, men det var med en viss otålighet hon kastade kappan och spetsmantiljen på en stol. Skulle avgörandet komma redan nu!

-- Ät du; jag kan inte, sade hon i trött ton och drog av sig de langa handskarna.

Hon var klädd i en svart teaterdräkt av sammet och brokad. Dess enda smycke var en orm av matt guld, som slog sig ett varv kring den åtsittande militärkragen. Ormens nedhängande huvud bildade ett slags medaljong, och dess briljantögon sköto långa blixtar i ljusskenet.

-- Men det är naturligtvis för din skull jag låtit göra i ordning allt det här, sade patronen och såg bort åt läckerheterna.

-- Kan inte hjälpa det.

-- Men jag sade åt uppasserskan, att hon kunde låta det stå inne -- det är trevligast att inte ha henne att springa här. -- Aptiten kan ju komma.

-- Nej.

Hon ryste med en min av vämjelse.

-- Är du inte nöjd med din kväll?

-- Jo.

-- Du ser så misslynt ut.

-- Det var varmt, och jag fick ont i huvudet.

Hon gick bort till ena fönstret, drog upp gardinen och såg bort åt slottet och Strömparterren. Lyktorna speglade sig i vattnet och det kändes som ett uppfriskande andetag att se ut i den kalla natten.

-- Ät du, Pål, jag kan inte, sade hon åter och lät gardinen falla tillbaka.

Patronen drog en suck och satte sig till bords.

Selma stod kvar vid fönstret och lekte tankspritt med sin hop slagna solfjäder. Hyn var icke så frisk som vanligt, och det gjorde dragen fulare. Den skarpa hakan och de tunna läpparna kommo hennes ansikte att synas kallt och frånstötande, isynnerhet då det var blekt som nu.

-- Kaviaren är utmärkt, sade patronen, vill du inte smaka? Det ger aptit.

-- Nej tack.

Hon hade satt sig ned och betraktade liknöjt sin ena hand som vilade i fönsterkarmen en stor, välformad hand, med smala, fasta naglar. Den såg ut att kunna ta hårt i vad det skulle vara. Så lyfte hon ögonen och såg på sin man. Han syntes helt upptagen av att rensa hummer.

Patronen var femtioett år nu, och han såg icke yngre ut; det hade kommit ett slappt drag kring munnen, sedan han lagt sig till med löständer, och håret var tunt.

-- Varför är lagen så orättvis, att en man icke får gifta sig förrän vid tjuguett år, och en kvinna redan vid sexton ? sade hon plötsligt.

-- Lagen vill vara artig mot damerna.

-- Å nej, utbrast hon otåligt och slog sakta med solfjädern mot sitt knä, jag menar inte så! Jag menar, att inte heller vi borde få gifta oss förrän vi bleve myndiga.

-- Kvinnan är förr vuxen än mannen.

-- Jaså. Är hon förr vuxen till att ta sin egen framtid om händer? Det har jag aldrig vetat.

-- Och så finns det många, som ha lust att gifta sig innan de fyllt tjuguett år. Du själv till exempel. Han nickade godmodigt och höjde sitt ölglas.

-- Därför behövde lagen ändras.

-- Man har givit den omyndiga kvinnan det skyddet, att hon är beroende av sin giftomans samtvcke.

-- Men hur i all världen skall en giftoman kunna avgöra om hon kan känna någon livsgemenskap med den man som friar till henne, när hon inte vet det själv ännu ? Ja, när hon inte ens kan sägas ha ctt verkligt livsinnehåll.

-- Livsinnehåll? Prat ! Hur många fruntimmer leva inte tills de nå sina sextio år, utan att ha något livsinnehåll för det? Moderna fraser! Låt dem gifta sig först, så kommer nog livsinnehållet: -- hus, och hem att styra om. Du har ju sett med dig själv.

-- Hus och hem skulle styras bättre, om kvinnorna finge använda de där fyra, fem åren till att lära sig vad som erfordras, sade hon, lyfte tlpp handen och stödde huvudet däri, medan hon betraktade honom med något av den uttråkade resignation, varmed man fullföljer ett arbete, som man redan länge känt vara gagnlöst, men dock anser sig skyldig att bringa till slut; dessutom glömmer du alldeles hur rika för ens inre utveckling just de åren mellan sexton och tjugu bruka vara.

Det tycktes henne som hade de fört detta samtal hundra gangcr förut, fast det var ett ämne som hon nu först bragt å bane. Men det kom väl av att hon kände hans tankar, så som man känner den bok man lärt utantill: innan frågan är uttalad vet man hur svaret skall Iyda.

-- Du glömmer att det ibland finns fall, då ett skyndsamt giftermål... Patronen hostade.

-- Det är icke för undantagsfall man skriver lagar. Och det, att någonting sådant kan inträffa, bör icke föranleda lagen att låta två andligen omyndiga varelser binda sig vid varandra för ett helt langt liv. Jag står kvar vid min fråga.

-- Men du kan väl inte neka till, att kvinnan i allmänhet är tidigare utvecklad än mannen?

-- I intellektuellt avseende är hon det för ingen del. Åtminstone inte under nu rådande uppfostringssätt. Brådmogen blir hon. Men det är också allt. Hon tänker alltid på att hon är stora damen. Att hon kan bli fru vilken dag som helst. Selma gjorde en grimas.

-- Jag vet inte vad du kan ha att säga. Själv var du bara sexton år, när du gifte dig, och det avlopp så bra.

Hon blev flammande röd och rätade upp sig på stolen.

-- Jag tycker att du bara behöver tänka på vilket oting jag var, för att inse det bakvända i saken, svarade hon skarpt.

-- För mig var du ett riktigt förtjusande litet oting, och när man ser på dig nu, har man svårt att tro tidiga giftermål vara till skada. Du har sannerligen vuxit till dig. Han såg på henne med något av förtjusningen hos en sportsman, som betraktar en elegant rashäst.

-- Det där skulle du aldrig ha nämnt! Hon reste sig upp och kastade solfjädern ifrån sig på spegelbordet, så att den med ett rasslande ljud föll mot dess blanka skiva. Nu var samtalet nytt, ty nu var lugnet förbi. Inte till skada -- å! -- inte till skada? Vad tyckte du att jag var, när vi gifte oss? Ett stackars barn, som varken kände människorna eller sig själv, som inte visste vad hon gick till och som var färdig att hålla av hela världen, därför att hon såg på allt med samma naiva okunnighet. Säg, tyckte du aldrig att det var synd om mig? Jag hade ju inte som andra en mor, som kunde säga mig ...

-- Tror du att mödrar tala om sådant?

Patronen petade likgiltigt sina tänder.

-- Det måtte väl vara deras skyldighet! Hon såg på honom med förvåning.

-- Skulle du uppfostrat dina barn på det viset, så gjorde vår Herre bäst i att inte låta dig få nagra, sade patronen och lade den skrynkliga servetten ifran sig med en knyck, det anses väl annars vara mödrars skyldighet att låta sina döttrar växa upp så rent och ...

-- A, utstötte hon strävt, jag orkar inte höra mer. Har jag inte den gränslösaste avsky för allt smutsigt, just därför att jag vet hur smutsigt det är! Förut visste jag det ju inte. Å, det är ett elände! Man går och målar ut allting så vackert för sig -- idel blommor och solsken -- och man tror att allting är likt ens eget sinne! Å gud ! ... man är ju som människorna före syndafallet -- så dum och Iycklig. Man förstår inte att skilja mellan gott och ont.

-- Ja, för man skulle väl ha reda på allting, precis som... Han talade vresigt och började bli förargad.

-- ... precis som ni, ifyllde hon. Ja, ackurat.

Det kom så avgörande, med något av den gamla tonen.

-- Nej du, någon moral måste finnas, sade han överlägset och tande sin cigarr.

-- Ja. Densamma för oss som för er.

Patronen bara sög eld på sin cigarr. Det var ju en orimlighet hon där kom med igen, men det föll sig lite svårt att säga henne det just nu. Med fruntimmer kommer man aldrig någon vart, de skola alltid ha sista ordet. Han visste också av gammalt, att när hon en gång högg tag, så bruka de hon hålla fast. Resoneman get ingav en viss känsla av obehag. Han skulle helst önskat att vika undan.

-- När du gifte dig med mig, var jag omyndig, sade hon. Själsspanningen kom hennes hjärta att klappa i flygande hast, men orden voro livlösa som en lagparagraf; så hade hon vänt och vridit dem i sitt sinne. En skuldsedel av mig skulle icke varit giltig, och ingen annan ägde rätt att i mitt namn utfärda en sadan på så mycket som ett öre, icke heller att skänka bort något av det som i framtiden skullc bli mitt. Min person är mer än mina pengar. Var jag icke mogen att förvalta dem, så var jag det långt mindre när det gällde att förfoga över mig själv. En omyndig bör lika litet få bortpanta sin framtid som sin egendom. Den logiken är enkel.

-- Ja, seså, låt oss nu inte bråka. Du är vid dåligt humör. Kom och drick ett glas champagne, så går det över.

-- Nej. Jag vill inte ha din champagne, sade hon hårt. Det hade varit henne vidrigt i alla fall, men att han kunde komma med det just nu, då hon för första gången talade om vad som jäst inom henne under åratal, det endast ökade bitterheten.

Men han kände sig mätt och varm, och då han endast helt förstrött följt med vad hon sagt, kunde kan icke veta vad som låg i luften.

-- Jo, du är trött, envisades han, drick, det livar upp. Och druvor! Det plär du ju tycka om.

-- Låt bli. Jag smakar det inte.

Han svarade ej, utan lossade för korken och lät den flyga upp med en knall. Hon stod orörlig kvar vid Iönstret och betraktade honom, det slog sig två fina veck mellan ögonbrynen, som det alltid gjorde när hon blev ond. Patronen slog upp i båda glasen, gick sedan fram och ville räcka henne det ena, men hon stötte undan hans hand så häftigt, att han spillde en del av vinet.

-- Hur bär du dig åt! sade han harmset, satte hennes glas tillbaka på bordet och tömde sitt eget. Men så lade han band på sig, ty med ondo gjordes hon bara istadigare, det visste han.

-- Sedan han letat rätt på korken och bultat den i flaskan igen, satte han sig borta i gungstolen, så att han kunde se henne. Sinnesrörelsen hade återgivit hennes kinder denna skarpt begränsade rodnad, som kom det att se ut som vore hon lätt sminkad. Han fann henne vacker. Det var denna friskhet, som ...

Hon tänkte blott, att det icke finns någonting mera motbjudande än att se ungdomens passioner gå och spöka i ett gammalt ansikte.

-- Du har blivit kall och förfrusen, kom, så skall jag värma dig, sade han och bredde ut sina armar, medan han helt sirligt höl] cigarren mellan pek- och långfingret.

-- Det var just det jag ville säga, att det löfte, jag gav som barn, icke är bindande för mig som kvinna.

-- Vad är det för prat!

-- Jag kan inte längre -- förstår du -- det är slut.

-- Är du tokig! Vad är det för griller?

Han hade rest sig upp från stolen, men satte sig genast igen.

-- Det är inte griller, sade hon i det hon stödde sig emot fönsterkarmen och sköt fram fötterna en smula, som för att icke bli trött av att stå så länge, det har kommit långsamt liksom steg för steg, och det har behövt flera år för att nå fram. Först var det bara en instinktlik känsla, och jag sökte att motarbeta den genom att tala till mig själv om plikt, och allt det där. Men småningom sällade sig någonting annat till motviljan -- det var blygsel, ser du. -- Hon berättade lugnt och lidelsefritt, som om det gällt någon annan än dem två, ty allt detta var henne så välbekant; det var sådant som hon talat med sig själv om väl hundrade gånger, och hon behövde icke söka efter ett ord. -- Jag skulle velat dölja mig under jorden vid varje häntydning på våra äktenskapliga förhållanden, och bara det bevisar att det var någonting onaturligt i det hela -- att det inte var som det borde vara, ty den hustru som håller av sin man, hon blygs inte: jag tror att hon känner sig stolt. Men just genom att söka resonera bort skammen, tvingades jag att tänka, och då var det ohjälpligt förbi! Det, som förut varit aning, vaknade då till fullt medvetande. Och under denna våldsamma spänning kunde jag icke våga mig fram med ens en antydan om mitt själstillstånd utan att det retade dig. Sa lärde jag mig att tiga, och vi blevo främlingar för varandra. Underkastelse var priset för mitt dagliga bröd, för lyxen, för alla penningar jag fick att disponera över, och detta: -- "du måste, ty han har betalt" -- endast stegrade motviljan.

-- Det är ord av en hustru till sin man! sade han uppbrusande. Hon såg på honom, och skuggan av ett vemodigt leende drog över hennes ansikte.

-- Jag vet, att jag kunde tala om detta i all evighet utan att du skulle förstå mig, sade hon allvarligt, men jag vill säga det ändå -- inte för din skull, utan för min -- inte därför att du skall fatta mig, utan därför att jag inte kan säga det till någon annan än dig. Och en enda gång skall jag sjunga ut. Sen får det komma vad det vill!

-- Du har ingen rätt att komma med sådana saker. Om alla tänkte som du, skulle världen brytas sönder, och intet samhälle kunde bestå.

-- Jag talar inte heller för alla, jag talar för mig ensam, sade hon raskt, därför att jag känner som jag gör. Det är min egen sak jag förfäktar, därför att det är mig ensam den gäller. Men om någon känner som jag, om hon säljer sig för reda penningar och upprepar det dag efter dag, och hennes kvinnlighet ändå ej har något att invända, då har hon sjunkit djupare än jag nu. Då har hon fallit som jag, men utan att vilja resa sig. Det är det enda jag vet.

-- Vad är det för dårhusmässigt prat ? Patronen blev ännu rödare i ansiktet än förut. Sälja ... Vad vore då vigseln, om det där skulle få tillämpas efter eget gottfinnande -- mot ens egen man!

-- Vigseln ger laglig rätt, men inte moralisk. Är du så inpyrd med fördomar, att du inte kan fatta en så enkel sak! Skänker man bort sin egen person för annat än lika mot lika, då är man fal och fallen. Det blir aldrig en plikt att underkasta sig ömhetsbetygelser, mot vilka hela ens varelse uppreser sig. Ty det finns inga naturvidriga plikter.

-- Det var märkvärdiga åsikter du kommit till med ens, sade han ironiskt, i det vreden kokade inom honom.

-- Med ens? upprepade hon, log bittert och skakade på huvudet med ett uttryck av vedervilja. Å! -- om det kommit någon tillfredsställelse av allt detta, skulle jag ändå trott att jag fyllt en plikt. Det hade varit en tröst. Men det kom ingen. Endast skam -- bitter, förnedrande skam, och därjämte en fräckhet, som viskade: så göra också de andra. Kyrkans välsignelse ger oss rätt att sälja oss själva. Den har monopol. Å, kan man tänka en gemenare tanke! -- Om du kunde fatta hur man sjunker -- sjunker ohjälpligt! Det är förfärligt. Varje hedersbevisning blir bara till ett skärande han.

Hon hade sänkt huvudet, och blicken stirrade tomt ut i rymden. Klangen var borta ur rösten, som om det varit en gammal kvinna som talat.

-- Det finns inte en tanke eller en föreställning utan att den smutsats av ett sådant förhållande, fortfor hon, och bakom all livets skönhet ser man bara elände, så sjukt -- a, så vämjeligt sjukt! Man kan icke röra vid något utan att det smittas och man ryser själv därvid. -- Hur många gånger har jag inte suttit och betraktat någon gammal gumma -- sådan som min mor kanske varit, om hon levat -- och jag har varit eländig nog att se på hennes gråa hår och med ett slags skadeglädje tänka: hon har kanhända inte varit bättre än jag. Ser du -- fallna kvinnor äro alltid fräcka.

Hon skrattade hårt. Det var henne en lisa att pina sig själv. Det tycktes henne som bleve hennes skuld förminskad, därigenom att hon själv pålade sig straffet.

-- Den gumma jag vågade förnärma med min tanke var kanhända ändå en ärbar hustru, vars skoremmar jag icke var värdig att upplösa, återtog hon; stämman veknade, och ögonen, som ännu voro fästa på samma punkt, fylldes långsamt av tårar -- inte som jag, ärbar till det yttre blott -- utan en verklig hustru, som givit allt av kärlek för kärlek -- vars hela liv varit en fortsatt strävan för dem som voro henne kära... För barnen, som hon höll dubbelt av, därför att de också voro hans... A, det är det hårdaste straff som kan tänkas, att inte kunna röra vid det renaste, utan att det blir sudlat.

Hon kastade sig ned på stolen, med ansitet tryckt mot sina armar, som vilade i fönsterkarmen, och det hördes en lång, stönande snyfning. Hon hade nästan glömt hans närvaro och glömt till vem hon talade, så fördjupad var hon i sin egen tankegång. Det gjorde honom ont. Ty om än orsaken i hans ögon reducerade sig till en ren chimär, kunde han icke betvivla att lidandet var verkligt.

-- Vad är det för självplågeri? sade han milt.

Hon reste upp huvudet, och utan att flytta sina armar, vände hon sig om och såg på honom med sorgsna, tårade ögon.

-- Du, som själv är fri, och aldrig kan bli annat, du har svårt att föreställa dig hur det känns för den som avstått all rätt över sitt eget jag, och som ändå vet sig vara en verkligt levande människa, en tänkande, viljande varelse, sade hon. Hur ofta kunde du inte komma hem från nagon middag, röd och upphettad av vinet! Och du kunde stryka mig under hakan, på det där sättet som blivit mig så förhatligt, därför att jag visste, att du sen skulle lyfta upp mitt ansikte och kyssa mig. Jag att där så tung och död som ett stycke trä; och till och med det kunde du förebrå mig! Du visste inte vad det kostade mig, bara det, och att jag måste pressa tänderna tillbaka för att icke bita omkring mig som en vildsint häst. Du visste inte, vad det ville säga att hålla sig stilla, när det inom mig jäste ett ursinnigt begär att kasta dig till marken och trampa på dig! Ja, det fanns tillfällen, då jag verkligen fruktade att i vansinne förgripa mig på dig.

Orden föllo över honom slag i slag och det var icke möjligt att tvivla på deras sanning; vittnesbördet därom låg i själva den klanglösa rösten, som vibrerade i efterdyningar av en kuvad rörelse. Han kände sig omsluten av ett osynligt nät, vars maskor obevekligen drogos åt.

-- Och ändå har jag gjort allt för dig, sade han undfallande.

-- Ja, ja, utbröt hon häftigt, i den pinsamma förnimmelsen av att ej kunna yttra ett ord av sanningen utan att såra honom, och dock besluten att göra ett slut på förställningen, det är inte om det jag talar. Du har betalt mig rikligt -- furstligt, kan man säga.

Hon strök med handen över sin ena arm, så att klänningens mjuka sammet slöt sig tätt kring dess fasta form. Mot tygets djupsvarta färg syntes handen ännu vitare denna stora, starka hand, som bort vara härdad i livets arbete, men som frikallats därifrån av två tunga, släta ringar.

-- Jag är icke längre lik andra kvinnor, sade hon sorgset, jag kan inte värdera mig i pengar, summan må nu vara stor eller liten. Det är abnormt, om du så vill -- ja, det är ju rent av löjligt att inte rå med vad varenda småsjäl kan. Men det är omöjligt -- nu går det inte längre.

-- Men vad vill du då?

Han hade känt sig så trygg i besittningen, och nu gled och gled hon; var skulle detta sluta? Han greps av en obestämd fruktan att förlora henne. Ty han älskade henne verkligen -- på sitt sätt, och han hade sagt sant: han tyckte att hon "vuxit till sig".

-- Jag vill försörja mig med mitt arbete, ingenting annat, sade hon sakta, som man talar om en vacker dröm, vilken man knappt vågar nämna, av fruktan att se den skingras inför en annans kritiska blick.

-- Försörja? -- Vad vill det säga? Jag försörjer dig ju.

Patronen vände huvudet i alla riktningar, villrådig om var han skulle spotta.

-- Ja. Men jag vill göra det själv -- jag kan inte hålla ut längre Hon hade rest sig med en frosskakning och kastade en skygg blick bort åt champagneflaskorna.

-- Du har ingen rätt att bryta dina förpliktelser; du är min hustru infor både Gud och människor.

Patronen spottade beslutsamt bortåt kakelugnen.

-- Hustru? -- å det är att missbruka ordet! Hon stod alldeles vand emot honom. Kinderna hade mist sin färg, men hon såg honom käckt i ögonen.

Nu blev det honom för argt och harmen sjöd över.

-- Såå, de gamla banden passa inte längre, utfor han med ilska och bet på sin cigarr, så att tobaksbladen trasade sig på hans läppar, det kvinliga nyhetsbegäret!... det skall vara en ung Adonis...

Hon såg på honom, styvt, avvisande; och det låg något i denna kalla blick, som höll honom tillbaka.

-- Det finns inte den man i världen, som jag skulle vilja gifta mig med nu, sade hon mulet, som om hon talat om en längesedan egangen oförrätt.

-- Nå, nå, det är friheten du svärmar för, sade han, men en absolut frihet finns icke. Varje ställning i livet medför ett tvång fattigdomen är icke det minsta. Kom ihåg att de första som uppreste sig mot den bestående ordningen voro de fallna änglarna. Det ondas princip eller satan är icke något dumhuvud, han vet nog att stalla sina avsikter i den vackraste dager, och frihet är det ord som han mest begagnar för att förgylla dem med. Men ont är ont och rätt är rätt.

Patronen trodde på sin vältalighet som pa evangelium, men han var för maklig att gripa till den utom vid sådana här utomordentliga tillfällen. När Selma därför endast slog med handen för att tillkännagiva, att hon icke ansåg sig överbevisad, då greps han av en omåttlig förvåning. Han tyckte att han framställt saken så solklart. Kunde man verkligen invända något emot det, att ont är ont och rätt är rätt? Han fick en förnimmelse av att hans hustru måtte vara besatt av hin håle eller någonting ditåt. Och så mönstrade han i hast alla bekanta ungherrar, men ingen av dem föreföll vådligare än de andra. Han avskydde dem alla lika mycket. En ogift karl var för honom ett oting, ett skadedjur, nu sedan han själv var gift.

-- Har du inte haft frihet nog? Du, som fått göra allt vad du velat! Men det är dockhemsteorier, det är fan och hans...

-- Nej, det är inga teorier, det är min natur som uppreser sig, det är ingenting -- ingenting annat än det, att jag inte kan uthärda att dina händer röra vid min kropp!

Hon tyckte själv att det ljöd någonting rått i hennes ord, vilket drev blodet upp till hennes tinningar, men en gång skulle sanningen fram, om den så lät illa eller väl.

-- Den, som bryter de löften han givit vid altaret, är som Varg i Veum, och vart tar samvetsfriden vägen?

-- Det slagordet skulle dräpa henne, tyckte han, men hennes hud var hård.

-- Jag har ju sagt dig, att det löfte jag gav som barn icke är bindande för mig som kvinna, om det så gavs vid altaret eller annorstädes. Förstår du inte att detta är själva knuten, där alla trådarna löpa i ett? Det, att ingen har rätt att emottaga ett sådant, för hela livet bindande löfte, om den som avgiver det ej är fullt medveten om vad det innebär. Hur många kvinnor ha icke gått in i äktenskapet som jag? Om banden kännas olidliga, må de bryta som jag.

Hon kastade huvudet tillbaka och ögonen glänste. Klangen i hennes ord eldade modet, och hon tyckte i detta ögonblick att hela världen stod henne öppen -- att hon blott behövde "bryta" för att vara fri.

-- Du skulle akta dig, ty det gäller icke endast dig själv, sade han hotande, varje sådant ord är en brand, som kastas ut till förstörelse. Mannen är kvinnans huvud -- det säger både gudomlig och mänsklig lag -- ett styre måste finnas i både staten och familjen. Staten vilar endast på familjelivet. Den som kullkastar familjen, kullkastar allt.

-- Det finns ingen, som kan ställa familjelivet högre än jag, sade hon bestämt, men vi ha ingen familj. -- Det finns icke heller någon, som kan vara livligare övertygad om äktenskapets helgd än jag. Men då får man icke heller ingå det så lättsinnigt som nu, och framför allt icke förr än vid myndiga år, när man fått fullt klart för sig, att man själv är ansvarig för sina handlingar, och att man på allvar tagit sitt öde om händer -- att man själv bär skulden och själv måste bära följderna. Så länge man ej känt detta, är man icke mogen att taga ett så viktigt steg, som ett äktenskap verldigen är. Vad dig och mig beträffar, så står ingenting mellan oss mer än min vedervilja, min oövervinneliga fasa för varje närmande. Jag värderar dig, jag håller av dig till och med, men -- på ett visst avstånd. Barn skulle onekligen ha varit ett band, men nu finns det inga barn. Det gäller bara dig och mig. Som människa är jag ingenting för dig -- absolut ingenting. Mina tankar och känslor äro dig så främmande, som om jag bodde i månen. Om jag kunde ställa min personlighet å ena sidan och min kropp å den andra, så skulle du icke tveka ett ögonblick i valet. Det är dig likgiltigt vad jag lider, endast jag tillhör dig och -- tiger. Det är det jag inte kan förlåta dig!

Hon stred ett ögonblick emot tårar. Det kom en sådan känsla av ensamhet över henne, men hon betvingade den.

-- Om jag varit en bolagsman, ett sällskap, en kamrat, började hon åter, då skulle du saknat mig och sagt mig ett vänligt ord till farväl. Men nu är jag så oändligt mycket mindre, och därför känner du endast vrede över att ha blivit bedragen i en handel. Vad behöver du bry dig om det! Det finns ju så gott om firade, vackra, ansedda kvinnor, som gärna sälja sig till priset av en stor förmögenhet, när bara prästen beseglar affären. Tag en av dem och låt mig gå.

Det var en besynnerlig känsla, som vid dessa ord vaknade inom honom, någonting dunkelt, som en längtan efter, han visste ej vad. Den var så ny och smärtfylld -- nej, han kunde, kunde icke mista henne! Vad ville han ej säga för att övertyga henne om, att det var en omöjlighet!

-- Gå? upprepade han, du betänker ej vad du säger. Du skall aldrig kunna uthärda skandalen... förtalet... allt detta, som du utsätter dig för. Jag känner dig: du är alltför stolt för att bära det. Skammen av ett sådant steg skulle alldeles tynga ned dig.

-- Skammen har ingen makt över en längre än man viker undan. I samma ögonblick man trotsar, är den ett intet.

I den översvallande känslan av ungdomlig kraft böjde hon sig tillbaka och sträckte ut sina armar, så att den smärta gestalten tecknade sig som ett kors mot den ljusa gardinen. Denna åtbörd visade med ens hela figurens tvångfria skönhet -- icke snörd i korsett, utan uppburen av naturens böjliga styrka -- denna fina smidighet, som ger intrycket av att kunna böjas som en stålfjäder och springa upp igen. Från det dubbeltungade ormhuvudet sköto långa blixtar, som bröto sig mångfärgat emot ljuset.

Han betraktade henne under tystnad.

-- Vart vill du hän? utropade han plötsligt. Fruktan att förlora taget drev honom att giva vältaligheten på båten och taga sin tillflykt till påtagligare bevisgrunder. -- Det är utopiska drömmar. För dig finns det ingen bana, ingen framtid. Tänk själv efter, och du skall se, att du hoppas på rena omöjligheter. Du skall helt enkelt icke kunna försörja dig, förvand som du är av sju års rikedom och förfining. Du älskar pengar eller allt det, som kan fås för pengar. Vad ha inte bara dina böcker kostat! Hur skall du kunna leva utan allt detta?... alla dina intressen... allt som du fäst dig vid. Du skall icke få tid att ägna en tanke åt annat än kampen för dagligt bröd. Och vad vill du bli? Kontorist? -- du har aldrig gått igenom något handelsinstitut. Lärarinna? -- du har kunskaper, men inga examensbetyg. Sömmerska? -- du kan ej skära till. Och det finns tjogtals om var brödbit.

Han väntade och teg.

Hon måste pressa tänderna i sin underläpp för att kväva den klagan, som ville tvinga sig fram, och hon hade sjunkit tillhopa under hans ord. Detta var den invändning, som oftast rest sig inom henne själv, följaktligen den hon fruktade mest.

Han märkte sitt övertag, och medan han rullade de lösa tobaksbladen fastare kring cigarrspetsen, återtog han:

-- En förlupen hustru betraktas med förakt av allt hederligt folk. AIla drar sig för henne som för en annan äventyrerska. Du skall finna dig tillbakastött på alla punkter, och värnlös utkastad i världen vid tjugutre års ålder kan man aldrig veta i vilka frestelser du kan falla.

-- Mot ett slag av dem är jag åtminstone försäkrad, sade hon med ett sista försök till käckhet. Men känslan av vanmakt låg redan tungt over henne.

Inom henne fanns det en trängan efter att verka, att vara nyttig for andra -- ja, att helt gå upp i det men hon var icke naiv nog att tro en kvinna kunna uträtta mer med två tomma händer än liv nära sig själv. Och hon visste att det aldrig skulle vara henne nog att vegetera -- att endast leva för att skaffa sig föda. Vilket liv! Skulle hon själv sjunka ned till denna fattigdomens materialism, som så ofta väckt hennes avsmak hos andra? Det var hundrade gången hon stod inför denna fråga, och nu pockade den på svar mer inträngande än någonsin. Hon kände en krampaktig darrning och maste bita tänderna ihop för att de icke skulle klappra.

-- Och var står dig arbete till buds? frågade han triumferande, ty hon var blek, blicken var sänkt och det låg något i själva den slappa hållningen, som sade honom, att hon gav striden förlorad. Många vilja arbeta, men ändå... Finns det ett enda ställe, där du skulle bliva antagen utan rekommendationer, och vem skulle rekommendera dig? Jag kanhända?

Han skrattade kort och gungade tillbaka i stolen, under det han drog några bloss på sin cigarr, som var nära sitt slut. Det gjorde honom ont om henne, på samma sätt som när han piskade sin favorithäst; han gladde sig samtidigt över den goda verkan det skulle göra.

-- Är det inte talande skäl? tillade han, och tonen lät riktigt fryntlig.

-- Jo, svarade hon kort, men i hermes nedslagna ögon glimmade den underkuvades smygande, bittra hat. Han hade böjt benne förut - men för varje gång ville det styvare tag till, och han ägde endast ett medel: det var penningen.

Först nu, vid nederlaget, märkte hon att hon sig själv ovetande hyst det hemliga hoppet att han i yttersta minuten skulle räcka henne en hjälpsam hand -- att han skulle lätta de första stegen och finna ett arbete för henne. Nu blygdes hon över detta hopp, som om det varit ett brott. Ja, det var mer än det -- det var en löjlighet. Hon kände det nu. Och därför stal sig åter den brännande rodnaden över hennes kinder. Men blicken var sänkt, av skammen fjättrad vid mattan.

Hon hörde hur mannen stökade för att gå till sängs, hon märkte hur han flyttade ett ljus till sitt nattduksbord och det andra till hennes eget. Han var ännu uppmärksam. Allt skulle således förbli vid vad det varit; han skulle aldrig nämna detta samtal, och de skulle låtsa som om allt vore osagt.

Hon kände sig så bunden, att hon icke kunde gå ur rummet, ty därute gapade ju fattigdom och övergivenhet i natt och mörker. Icke ett öre ägde hon, som hon kunde kalla sitt -- förtjänt genom arbete.

Om han närmat sig i detta ögonblick, skulle hon kunnat strypa honom med sina händer, ty hon kände att han hade rätt: man tillbringar icke ostraffat sju år i en rik mans hem.

Men patronen var en sangvinisk natur, gladde sig åt sin seger, ville icke spänna bågen för högt och hoppades allt av morgondagen.

När han var färdig, klädde han av sig och kröp till kojs.

Innan han drog täcket över öronen, kastade han en sista blick på sin hustru. Hon stod orörlig kvar på samma plats med nedböjt huvud, och han såg ormens briliantögon gnistra i ljusskenet, då bröstet höJjes och sänkte sig i flämtande andetag.

Han såg att hon var upprörd, men det skulle gå över tills i morgon.

Och så släckte han ljuset.

Hon blev stående borta vid fönstret, försänkt i funderingar. Den sparsamma belysningen från hennes nattduksbord lämnade rummets avlägsnare delar i ett slags halvskymning.

Pulsarna slogo vilt, och stridiga tankar jagade genom hennes huvud som fantastiska skuggor i ett förbidragande fackeltåg.

Efter sanningen hade hon sökt, både utom och inom sig, sa, som endast den söker, som känner att väl eller ve beror på detta enda: att finna sin egen övertygelse -- den, på vilken man kan både leva och dö.

Hon hade läst dessa skrifter, som säga att en sammanlevnad utan innehåll icke är äktenskap, om än en vigsel giver den skydd. Och hon hade läst skarpa utfall från det håll, där man menar att formen är allt, blott den hålles i ära.

Det var teorier. Och det var henne icke nog. Hon måste finna nagot så påtagligt, att hon kunde gripa däri och säga: detta är mitt. Det var tro hon begärde, icke den tro som samtycker, utan den tro, som lever. Hon hade inbillat sig att hon ägde en sådan, men den var icke hennes, utan böckernas. Därför sviktade den nu.

Hon greps av bitterhet.

Det är så enkelt att stå inne i sitt rum, skaka en annan i axeln och saga: du har gått miste. Och så, när han spörjande ser upp i ens ansikte, peka ut i natten och ropa: där går din väg! -- Men sättet? ... sattet att finna denna väg, när allt är lika mörkt.

Så hade teorierna gjort, då hon tiggt dem om något att trygga sig vid. Och nu visste hon. att det endast är livet självt som skänker det att allt det andra är fingervisningar, men att ingen kan leva pa en annans teorier, utan blott på sin egen tro.

Just det hon tyckt sig ha känt som varmast, just det hon ment vara så orubbligt fast, just det tålte ej mer än kastas ut i den kalla verkligheten eller ställas i ljuset av en kritisk blick, för att förflyktigas och bli till intet.

Till intet?... Var det da möjligt att hon efter allt detta kunde erkänna denne mans anspråk på äganderätt till hennes person?

Ett ögonblick flög tanken på självmord genom hennes sinne. Men hela en kärnsund naturs motvilja för döden uppreste sig däremot. Det återstod ju alltid, sedan allt annat visat sig förgäves.

Var då rikedomen allt, allt för henne? Var hon ett grand bättre an dessa allmosehungriga varelser, som hon lärt sig förakta för deras snikenhet? Eller fanns det något annat band, som knöt henne vid denne man, än penningen?

Det var det hon ville se.

Kanhända skulle han själv stöta henne bort, då hon icke längre var hans viljelösa tillhörighet -- formen utan själ. Det skulle stå honom fritt. Fritt? Å, hon kände honom. Utgången kunde icke bli mer än en.

Hon röjde undan på bordet, där supén ännu stod kvar, och flyttade så fram skrivdonet.

Den första hänförelsen hade visserligen dunstat bort för hans inkast, för det spöke kan frammanat: fattigdomen. Men det återstod ännu ett lugnt, kallt beslut.

Hon satte sig ned och skrev:

"Richard!

Sök upp en plats åt mig vid något gymnastikinstitut nere i Tyskland, och skriv så fort du funnit en sådan. Vi behöva icke träffas, det kan rangeras lika bra genom brev. Du känner både gången av mina studier och min ihärdighet; du vet att de äro för ensidigt teoretiska, men det kan avhjälpas. Mer behöver jag icke säga. Resten förstår du.

Din kusin
Selma."

Hon kuverterade brevet till Elvira och bad henne skriva adressen. Sedan lade hon det under sin huvudkudde. I morgon skulle det gå.

Spänningen var över. Nu kände hon sig lugn, ty nu visste hon vad hon ville.

Hon såg bort till andra sidan av rummet, där han låg och sov så gott med ansiktet inåt väggen, och det fanns icke längre en skymt av bitterhet i hennes sinne. Det var endast känslan av att stå emot en övermakt, som ett ögonblick tänt hennes hat.

Ögonen lyste av levnadsmod, ty nu var steget taget, nu fick det komma vad det ville. Och hela hennes varelse genomströmmades av den ungdomskraftiga egoism, som ropar: "plats, jag måste leva!"

Så böjde hon sig ned och blåste ut sitt ljus, ty hon ville kläda av sig i mörkret.

1884-1885


Project Runeberg, Mon May 24 09:13:15 1999 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pengar/10.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free