- Project Runeberg -  Om straffrättstheorien och penitentiärsystemet /
7

(1849) [MARC] Author: Christian Naumann
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Straffrättstheorien och Penitentiärsystemet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gäller, dels att andra objektivt sedliga makter måste
erkännas (såsom religion, vettenskap, konst), hvilka väl
uti staten, såsom det yttre rättsinstitutet, erhålla
objektiv form och giltighet, men i öfverensstämmelse med
deras icke af staten grundade väsende, dels att då
staten är sedlighetens realisation, samt sedlighet, sedlig
frihet, utgör de till ett organiskt helt förenade
förnuftiga varelsernas absoluta bestämmelse och lefnadsmål,
så måste visserligen för denna bestämmelse alla andra
ändamål vika; menniskan måste offra dessa åt staten,
men aldrig sin sedliga frihet. På samma gång man
erkänner, att staten är sitt sjelfständiga ändamål, måste
också erkännas, att den är för menniskan, att hennes
(personens) väl är ”en väsendtlig factor i statens
genesis”. I denna sistnämnda punkt har subjektiva idealismen
sin sanning. — Då rätten från den subjektiva idealismens
ståndpunkt var en produkt af de enskilta fria viljornas
ömsesidiga inskränkande[1], och en skarp motsats ägde
rum emellan rätt och moral, så uppfattades numera
rätten såsom sedligheten i form af objektiv tillvaro.
Liksom alla former för sedligheten, består äfven rätten
i den allmänna viljans enhet (identitet) med den
enskilta viljan. Men rätten har till sin sfer det sedliga
blott så vidt det inträdt i naturen och yttre samlifvet


[1] Med den felaktiga åsigt att till brottets väsende hörer att
vara en violation af en annans rättigheter, måste man, för att få
rättssubjekter, fingera moraliska personer (kyrka, stat etc.), men
då det oaktadt många brott i den positiva straffrätten blefvo öfriga,
hvilka icke kunde sägas innefatta en inkräktning på en annans
rättsgebit, så grep man, som bekant är, till den utvägen att hänföra
sådana (religions- och sedlighets-brott) till policeförbrylelser. Jfr.
Mittermaier Die Strafgesetzgebung in ihrer Fortbildung I:230 o. f.
Jfr min dissertation ”De delictis publicis etc.” Lundæ 1845, p. 46.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:00:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/penitent/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free