Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Straffrättstheorien och Penitentiärsystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tens angelägenhet, emedan uti staten, enligt hvad ofvan
är sagdt, ingå såsom erkända makter alla de momen-
ter, hvari den sedliga idéen dirimerar sig, hvilken är
statens grundprincip, och brottet, såsom en kränkning
af den objektiva sedligheten eller rätten, således upp-
träder såsom ett direkt förnekande af detta princip.
Med andra ord: staten, i och genom hvilken det rätta
skall förverkligas, har den oundgängliga pligt samt så-
ledes obestridliga rättighet att låta rätlsviolationen åter-
falla på den brottslige sjelf, — att straffa honom; och
det af ingen annan grund och till intet annat ändamål
än att återställa det rättas af godtycket förnekade verk-
lighet. Statens straffrätt är således icke grundad på
ett yttre ändamål, som genom straffet skall uppnås;
detta har i sig sitt ändamål. Rättvisan är dess prin-
cipium et finis. Straffet är en nödvändig förnuftsfor-
dran, är absolut nödvändigt 2).
Vi hafva således kommit till en absolut straff-
rättstheori.
Straffet innebär, enligt denna theori, icke] något
orätt satt emot ett annat orätt (compensatio malifcum
enstaka, enskilta, alt sätta sig i det helas ställe, och på samma sätt
som denna makt mot detta öfver sina gränser utträdande enskilta
tankes motsätta fiendtliga krafter, hvilka antingen föra det enskilta
tillbaka inom sina gränser eller ock annihilera detsamma och ut-
plåna dess försök genom dess egen undergång-, så är ock straffet i
staten, hvilken sjelf är en till natur bildad frihet, att anse såsom
statens öde. Straffet är nemligen här i denna till natur bildade fri-
het, på samma sätt som det allmänna ödet i naturens rike, det helas
reaktion mot det enstaka, såvida det enstaka utträder ur de för det-
samma fastställda gränser”.
2) Hegel, jemförd med Wirth, Abegg, Köstlin, Mittermaier,
Luden m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
