Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Straffrättstheorien och Penitentiärsystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
annorstädes ifrån lånadt, hvilket åter förer till flera
motsägelser, finna vi lätteligen, att denna theori i sjelfva
verket leder till alldeles samma resultat som den före-
trädesvis såkallade relativa bättringstheorien och delar
således densammas ensidighet ’). — Abegg har med
’) Charles Lucas i sitt bekanta werk du systéme pénal etc. Paris
1837, deraf Samkaber lemnat en Tysk öfversättning, kommer till samma
resultat som Henke. Domarn skall, enligt hans åsigt, inom minimum och
maximum af 1 till 25 år ådöma fängelsestraff, men penitehliärfän-
gelsets föreståndare äga, efter fångens förr eller senare inträffande
bättring, förkorta eller förlänga strafftiden. Henke vill att detta skall
ske af domaren efter fängelseföreståndarens framställning. Lucas
förkastar såväl dödsstraff som lifstidsfängelse; Henke blott den se-
nare. — Äfven Möhl tiber den Zweck der Strafe, Heidelberg 1837,
har, fastän med något afvikande deduktion (derom kan läsas Hepp
1. c. 1: 154 o. f.), mycken likhet med Henke, ehuru han väsendtli-
gen från honom afviker derutinnan att han yrkar, det brottslingen
vid strafftidens slut skall ur fängelset utsläppas, antingen han bättrat
sig eller icke. — Ii. D. A. Röder i sin skrift zur Rechtsbegriindung der
llesserungsstrafe, Heidelberg 1846, söker ”ur stränga rättsgrundsatser,
icke ur blotta filantropiska eller humanitets grunder”, deducera, alt, bätt-
ringen är straffets högsta mål fpag. 28}. Sedan han, ehuru förka-
stande Hegels terminologi (p. 10), framställt nödvändigheten för sta-
ten att aflägsna (tillintetgöra) det orätta, yttrar han ip. 12): ”Un-
streitig gehört nicht bloss die äussere Hälfte des Menschen dem
Recht an, und die bloss äusserliche Legalität des Handelns kann als
bloss halbe Gerecktigkeit dem Recht und Rechtsverein nicht geniigen.
Vielmehr liegt ein Verstoss gegen die vollkommene Rechtsordnung
offenbar schon in der blossen ftechtswidrigkeit der Gesinnung, als
der stets fortfliessenden Quelle auch des äusseren Thuns. Sobald
daher einc widerrechtliche oder doch unrechtliche Willensstimmung,
d. h. eine innere Richtung der Kräfte eines Menschen auf Verletzuug
oder doch cine Nichtachtung eines Bedinguisses des vernunftge-
mässen Lebens in Gesellsckaft, durch ein vollfuhrtes oder bcgonne-
nes Unrecht sich bethätigt hat (aber freilich nicht frilher), so ist
dem Rechtgesetz nicht eher ganz Genuge geschehen, als bis nicht
nur der äussere fechade aus der Missethat, sondern auch die innere
Schadhaftigkeit (die Unsilllichkeit und zwar Rechtspflichtwidrigkeit)
des Thäters völlig vernichtet d. h, gutgemacht ist. Es entspringt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
