Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ät sin förstfödda gaf Banér de
klingande namnen Runa Minerva, och dä
flickan i späd ålder aflidit, tog han det
så illa vid sig, att han betraktade sig
sjelf som "död." "En afgudarden knopp,
vid hvilken han kan fästa hoppets väna
blomster; en tillbeder sjelfva rosen."
förklarade han.
Banér är i visst fall en ordkonstuär.
Flera af hans poem, i hvilka han väl
användt högtrafvande fraser och visat
sin asa-bardsnatur, men undvikit
öfver-drifter. klinga riktigt ståtligt. Det är
naturligt, att han med förkärlek skall
besjunga sådana ämnen som "Brage-lag,"
"To|fte Karol," "Viltinga-jul,"
"Vikingens hemkomst," m. m. d. Han är
också medveten oin sin egen kraft, så att
han t. o. m. gifvit en vitzare anledning
till uppfinnande af följande komparation:
"Egenkär, egenkärare. Banér." Hans
mening om sig sjelf framskymtar tydligt
nog i följande rader, som ban skref
på titelbladet i en väns exemplar af en
diktsamling:
"Invid min vagga sjöng min gamla uior
Hvart ord. hvar tanke, som härinne bor.
Men hvad jig sjöng, var unga ord och
tankar —
Och blixtar födde jag, inen aldrig
dankar."
Som humorist är Banér svårfattligast.
Hans humor är af ett eget slag, som
långt ifrån alla kunna uppskatta.
Deremot har hau lyckats förträffligt inom
skizzeus område. Många riktigt näpna
SI"A lifsbilder och karaktärsteckningar
ha flutit ur jlans penna |lan är
dess-!’kes frenolog och har skrifvit åtskilliga
ganska träffande s. k. "frenologiska
de-lineationer." Fr4„ trycket har lian
utgifvit en själfbiografi, betitlad
"Sextio-trean." hvilken är hållen i en rätt
lvc-kad humoristisk stil. Vi vilja till slut
meddela några af Banérs liästa poem.
pA lan okt.
Jag är fri, jag är säll.
Blott i vildmarkens tjäll
Mötas sällhetens, frihetens mör.
Ej de tåla kultur,
Trifvas aldrig i bur:
"Städse lyckan af stadskvalmet dör."
Mot mitt bröst, mot min arm
Svallar lågande barm,
Röda läppar de mysa mot mig;
Händer, snöhvita, smà,
Ögon, strålande, blà,
Skönjas här på min blommande stig.
Silfverbäcks poesi,
Källors filosofi
Mängas här; den är härlig, vår lott.
Svalka bor bär och frid.
Och här mäta vi tid
Efter blommornas doftande mått.
Hon, miu leende mö,
l’à mitt bröst synes strö
Morgon rodnad och lefvande guld;
Lagrar åt mig hon skär.
Och på mosstronen här
Blir jag drott. Är ej lyckan mig huld?
MITT HJERTAS SÅNG.
Kom, ljufva tankars ande, till mitt sinne.
Kom, iidla känslors ängel, till min barm!
Koin. sköna hågkomst, dröj uti mitt
minne
Och väck till lif en sång, helt blid och
varm!
O sångmö, för mig hem till nordens
dalar.
Till Sveas kära, höga, gamla fjäll’.
Kom. för mig hem till gröna lundens
salar,
Till moders lugna härd, till faders tjäll!
Och följ mig dit, till stranden, der jag
lekte
Som liten gosse, öfver bölja blå;
Låt mig få se deu våg, som förr mig
smekte,
Och än en gäng fa gunga deruppå.
Låt mig ur silfverklara källan dricka
Och se min bild som förr i spegeln der;
Lät mig fä famna än en gång min flicka
Och smycka grafven, som min moders
är.
O kom, o kom! A ängens rosenmatta
Vid ystra bäcken under lummig lind
Vi slå oss ned; der kan ej sorg oss fatta:
Hon ilar liort med kvällens blomsiervind.
Då döden en gång kommer till ni i ti
möte
Med glömska och försoning, ro och frid,
Låt mig få hvila i min hembygds sköte.
Der den förgick, mill barndoms ljufva
tid!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
