Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 47 —
Nu i saknad och i smärta
Var der grafvens tjäll upplåtet;
Men vi tro af lif och själ:
Broder, ined ett sådant hjerta
Varder mycket dig förlåtet!
Herman Roos! Sof godt! Farväl !
Hur varmt tager han icke till orda för
•le lidande, de husvilla:
Hvem anar den menniskas bistra nöd,
Som saknar värme och ljus och bröd,
Som tak öfver hufvudet saknar?—
Som kanske pä kvällen, af ängslan stum.
Sig döljer i något källarrum
Och kanske förfrusen vaknar.
Så irrar han nt på sin mörka stig,
En maktlös kastboll i lifvets krig,
Ett flarn i det vilda hafvet.
Hans blod har kallnat; hans blick är
släckt,
Hans mod förtvinadt, lians vilja bräckt,
Hans hopp i vanmakt begrafvet......
Hvart irrar han? Ingen, ingen vet,
Det är en grändernas hemlighet —
Låt oss på ridån ej glänta !
Men möter du denne nödens son,
Sà spar ei din skärf; det är ett lån,
Som du får igen med ränta I
Hur väldigt ljungar icke lians barm
mot förtryckariie, då han berättar, hur
de förtryckta storma an :
Ut ur nöd och sorg de storma, storma
fram till ljus och makt
Hela jorden står dem öppen. Lösen går
från trakt till trakt.
Köp dem, sälj dem, nu som fordom...
Kan du det, sà är du god—
Sjelfva nu de dyrt betala ; men för
frihet, köpt ined blod!
De ha byggt ditt hus och odlat dina
åkrar, dina falt!
lie ha rödjat dina skogar, brutit jern
och silfver smält!
Deras svett för dig har sipprat; ’le för
in skull tärts af svält,
Hån och sorg!...... Och du, förmätne!
Hur har du dem vedergällt ?
För de djupaste känslor fann han
nll-tid motsvarande uttryck. Hvem kunde
kraftigare och sannare tolka den
förtrytelse, en menniska erfar öfver
orättvisorna här i verlden, än Elmblad i
sången om Marie Feyghinc, en ung flicka,
som, i förtviflan öfver att ha blifvit
bedragen af sin förförare, tog sitt eget lif:
Hvar är urkällan ? Hvar? Gif mig svar,
den som kan,
Till det skarpa, förkrossande ve,
Att ett bröst, som i kärlekens lidelse
brann,
Skall förhåuadt ocli härjadt sig se!
Att en usling, en hjertlös, kan sköfla en
ros,
Som i oskuld förtjusande log.
Ocli att hitn ler i hån — "respekterad"
derhos —
Medan ho it soin eu "synderska" dog!
Och hvem liar så hänförande som han
besjungit naturens fröjder,
barmhertighet ocli alla goda känslor, som röras i
eu menniskas bröst, och först och sist
moderskärleken :
Hon är din vän, hon är din bästa vän.
När andra svika, hon dock icke sviker.
Går stigen än i ljus, i mörker än,
Och faller du och faller om igen,
Din goda ängel ej ifrån dig viker.
När vinterstormen blåser, skarp och hård,
Hon bjuder dig sin kärleks blomstergård.
När verlden liànler kallt, din moder
gråter;
När verlden hjertlöst dömer, hon förlåter.
Man kan för öfrigt taga snart sagdt
hvilket poem som helst af Eluiblad och
fiuiia samma värmande ande, samma
älskliga poetiska doft. samma poetiska
glöd strömma sig till mötes. Endast när
han ville vara satirisk eller gissla hvad han
ansåg för linmbug, bytte han, sà att säga,
om skinn. Då blef han ofta elak.
Något beskare än vissa af hans i den tonen
skrifna poem flnucs ej inom hela
svenska literaturen. Man erinre sig hans
teckning af "Evangelisten":
Der kommer han åter
Och smilar och gråter,
Och illa han låter.
Och blicken är stygg.
Med håret på ända
Med ögonen vända
Och korpklorna S]lända
Han kröker sin rygg–
Eller det en af hans motståndare inom
pressen tillegnade poemet "Nidskrifva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
