Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—48—
ren," hvari bl. a. förekomma följande
mustiga saker:
Nu ville han åter dra i strid,
Nu kokade argt hans gift:
"Jag trånar efter en stolt bedrift.
Ty vill jag skrifva en smädeskrift,
Att djenarue le dervid."
I)e varit hans bästa vänner jemt
Och äro det säkert än.
De känna honom så väl igen.
Och utan tvifvel med nidingen
Der nere de möte stämt.–
Linder skrifver i sin förut påpekade
artikel om pseudonymerna i vår press,
att "den själsglöd, som brann emot en
ur Elmblails diktning, gjorde honom till
en skald af första rangen," men säger
på ett annat ställe, att "hans sångmös
produkter ej alltid voro, kvalitativt
taget, af stort värde." Härvid är att
märka, att E. svängde ihop sådana ofantliga
mängder af poem, att det skulle varit
onaturligt, om alla varit lika goda,
äfven om icke en annan omständighet
hindrat detta. Det är ingen hemlighet,
att han mer än tillbörligt egnade
Bacchus sin dyrkan. Det hvarken skadar
eller gagnar hans minne, att detta öppet
erkännes. Han har skänkt oss så
mycket vackert från poesiens himmel, att
den, som sjelf har en gnista poesi i sin
själ, af fullaste hjerta tillgifver honom
hans felsteg, i all synnerhet som han
sjelf led mest af sina förlöpningar, —
han, som om sig sjelf sjöng:
Ack oin jag kunde, som jag ville, gråta.
Jag gräte blod för all den uselhet:
Att tro, att bränvin löser lifvets gåta,
Som löses blott af Guds barmhertighet.
Jag, arma matk, af ödets makter
slungas,
Af krogens skulder tungt min själ
betungas.
Det är klart, att åtskilligt af hvad han
skref tillkom under inflytelse från
olämpliga källor och således icke kan vara af
stort värde. Men det är dock en
obetydlighet mot allt det ypperliga, som flöt från
hans penna. Utom omkring fem hundra
smärre kväden och en mängd skisser, lie-
rättelser, otaliga redaktionsuppsatser m.
m. har Elmblad författat ett skådespel,
"Samhällsdauaren," som uppförts i
Chicago, fem längre episka dikter, af hvilka
en — "Allan Roini" — blef prisbelönt af
Svenska Akademien ; hvaijemte lian
öfversatt Ibseiisskådespel "Brand" samtett
stort amerikanskt skaldeverk, "The
voices," m. m. I Sverige utgaf ban 1871 ett
häfte fosterländska sånger och "Brand"
samt en diktsamling 1887. I Amerika ha
två delar af hans samlade arbeten
utkommit. Här följa några af hans dikter.
RKMGION.SGRCBBKl,.
Ljus och mild är Jesu Kristi lära ;
Ack, hur kali man henne missförstå I
Eller hvad kan men skan mer begära
Än det budskap, hon oss bjuder på?
Frid, försoning, så i stort som ringa,
Frid och fröjd i himmel och på jord —
Ville hon en hvar så gerna bringa,
Fast hon blifvit till en vrångbild gjord.
Skam åt dem, som henne så förvrida ;
Skam åt dem, som dölja hennes ljus :
Det är värre än att ränker smida
Eller fläcka liljans kalk med grus.
Det är värre än förgifta brunnar
i Själens död är mer än kroppens död).
Den, som lögn i Kristi namn förkunnar.
Borde brinna i sin egen glöd —
Svafvelglöden, denna röda bubbla,
Blåst af hin uti Gehennas gap.
Som bragt mången att fanatiskt grubbla,
Tills han grubblat sig till galenskap.
Grubbleriet, o, hur många själar,
Många hjertan liar ej det förstört!
Det gör fria menskobarn till trälar,
Millioner det till dårcell’n fört.
Tänka, forska — det är men’skans ära —
Tänka fritt och tänka stort jemväl.
Taiikcfrihetsfanaii högt att bära
Anstår hvaije fri ocli vaken själ.
Men att grubbla öfver Jesu lära,
Som hör hjertat, icke hjernan, till,
Är att diamant med glasbit skära —
Mät med tumstock solen — den, som vill.
VID KN GRAF.
När lifvet ler ljusast, hur skumt det är;
Närmidsommarn blomster oss ljuft beskär,
Då nalkas med lien döden ;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
