Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 175 —
"bade en afgjord skaldenatur och bland
sv.-am. skalder bar ett framstående rum."
Det är möjligt, att detta förnekas af
någon i sin diktkonst alltför obesvärad
rimmare, hvars fel Swärd vågat bestraffa,
och att Swärd af slik anledning
beskylles för afvoghet mot herrar rimmare.
Men ett sådant omdöme är i hög grad
partiskt, om också det lätt nog kan
förklaras. "Swärds poetiskt finkänsliga
själ kunde belt enkelt ej lida
poetaste-riet," har en med honom grundligt be’
kant person, C. M. Esbjörn, en gång
yttrat. Han var kritiskt anlagd, och det
är då ej underligt, att alla brott mot
språk- och tankelagar voro honom en
styggelse. Bonggren kallar honom "en
utpräglad diktarpersonlighet" med
"o-nekligen större originalitet än de flesta
andra, som under senaste årtiondet in*
om Förenta Staterna diktat på svenskt
tungomål." Pastor P. A. Fair påpekar
den "elegans och precision, som gå
genom Swärds poetiska verk," och
tillägger : "Ibland vemodig, ibland glädtig,
ofta djupsinnig, alltid tydlig och enkel.
Aldrig försöker han med språklig
dunkelhet gifva intryck af djupsinnighet."
Den svenske kritikern Wirsén anmärker
i siu recension af Swärds "Vilda
blommor," att "det stundom ligger något
grumligt eller patetiskt i hans uttryck,"
men att "dessa brister, som egentligen
framträda i hans längre dikter,
motvägas i de smärre styckena af mycken
innerlighet." Wirsén anser, att Swärd
"framträder mera till sin fördel i de
smärre andliga sångerna," och påpekar
särskildt den sköna dikt, hvilken
begynner :
O Israel, ej finnes en Gud så stor
Som din, ilen starke Gud, som i himlen
bor.
På molnens mörka dimhvalf, på hafvets
vågor
Går dånande hans vagn uppå hjul af lågor.
Tidningen Vårt Hem yttrade i en
uppsats om Swärd, att "hans religiösa
dikter äro fulla af allvar, på samma gång
som evangelii glädje framstrålar i hvaije
rad. Det är icke den tungsinte
pessimisten, som sjunger om himmelens glädje,
lifvets allvar och dödens visshet, utan
det är den i Guds sons tro frigjorde
anden, som sjunger om Guds kärlek och
trofasthet." Hur fröjdfullt sjunger han
icke vid tanken på grafven :
Du trånga fängelse med dina bommar
fasta,
Du kalla, mörka graf, du dystra
fånga-hus,
O, hvad du ljusnar dock, när tro och
hopp få kasta
Utöfver dig eu glimt af evighetens ljusl
När genom dimmans flor den nya staden
blänker,
Man ser blott lif och ljus, när man på
grafven tänker.
Swärd egde, trots sitt kroppsliga
lidande, en optimistisk, hoppfull, gladlynt
sinnesstämning. Sjelf skref han en gång,
att lian var "af en halft ängslig, I ill en
tredjedel poetisk och till en ijettedel
humoristisk natur," och att ban gjort den
erfarenheten, att ban "med detta
temperament skulle vara den olyckligaste
menniska under solen," om han "ej
vore gift och ej vore eu kristen." Nu
gjorde ban intryck af att midt i
sjukdom och armod vara lycklig. En af hans
f. d. studentkamrater, pastor J. A.
Edlund, skref i bref till Hemlandet, att
Swärd "var städse vid ett godt lynne,
äfven då han var mycket klen till helsan.
Han var mycket tacksam, om man
gjorde honom den minsta tjenst. I vanliga
fall var ban mycket tystlåten och talade
icke många ord om dagen. Vid dödsbud
blef han ofta besvärad med att skrifva
en grafsång, men han var mycket
missbelåten med att han nödgades anlita sin
sångmö för sådana tillfällighetspoem."
Swärds tillfällighetspoem äro emellertid
mycket täcka och rika på goda idéer.
I ett af dem, hvari dessa ovanligt fina
rader förekomma:
Väl bleknar sommarns ros för nattlig il.
Och liten fogel dör för jägarns pil;
Men nya rosor spricka ut på heden,
Och nya foglar bygga nya reden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
