- Project Runeberg -  Våra Pennfäktare : Lefnads- och karaktärsteckningar /
196

(1897) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

-196-

"Närmast me<l svafvelgu! fana
Skumpar en "härold" sà bàld på ett ben.
Har tnan sett en sådan en?
Det är han, som sprider sken
Öfver jordens och verldarnes bana.

"Tancred!" Pygmen skall förblända
Hela din storhet och glans. På sin stråt
Han kometlikt yr framåt
Med sin himlasvans — förlåt,
Om jemförelsen Kaltar kanhända!"

Men dà hade också Wenngren beskyllt
Elmblad för att "snaska och fnaska i
rännstenarne," sà svaret var nog ej
styggare än dess anledning. Som skribent
var Wenngren ganska ojemn. Ibland
kunde han framkomma med de
tokigaste uttryck pà fullt allvar, såsom t. ex.
"krossa Atlanten," "borgen med (i st. f.
af) två borgesmän," "utfärda en skatt,"
"supran" (i st. f. sopran), eller som när
han skref, att general Grant möjligen
komme att insöfva sig i den
föreställningen, att han "näst Gud är en olymp."
Ett praktstycke, som verkligen förtjenar
att bevaras från glömskan, är den
uppsats, ban 1878 skref till försvar för den
svenska undervisningsmetoden, och som
lydde : "Sverige är ett
teoretiskt-prak-tiskt land, Amerika ett
pruktiskt-teore-tiskt. Sverige grundar sin praktik pà
en sund, gedigen teori, Amerika sin teori
på en ofta god, ofta dålig praktik.
Visserligen vilja vi ej neka, att något realt
finnes, som gifver stöd för våra
föreställningar och hvarom vi erhålla kunskap,
men dà vi härmed, om ock något
betin-gadt, ge Sveriges metod ett afgjordt
företräde, ha vi ej velat gå tillbaka till
filosofiens urbestämningar, utan fastmer
velat betrakta kunskapen eller teorien
såsom en produkt af dess objekt och
subjekt, utan att dock låta det reala
alldeles uppgå i det ideala. F. ö. äro ju
ej det reala och det praklitka
synonymer. Då skall förvisso ock, under en
sådan förutsättning, hvarje upplyst
läsare med oss anse den teoretisk-praktiska
metoden i många hänseenden bättre än
den omvända och sålunda utbringa ett:
lefve den svenska!" Med rätta frågade

Sv. Amer., om någon kunde "bli klok
pà detta lärda stilprof," som den
kallade "ett omoget svammel, ett kaos af
fraser och lärda glosor med icke mera
inbördes sammanhang än god dag —
yxskaft!" Vid andra tillfällen skref han
riktigt bra saker. Hans krönikor, "Oss
emellan" kallade, visade ofta prof på en
betydande förmåga som kåsör, och flera
af hans poem voro både kvicka och
ledigt skrifna, såsom t. ex. hans dikter om
cyklonernas härjningar och i synnerhet
hans långa humoristiska "Nebraska-visa"
och hans sång om "de amerikanska
städerna." Följande roliga strofer äro
hemtade ur den sistnämda:

jag vandrade en gång med sorgsen ande

Uti en stad af allra bästa slag.

Jag var förvånad öfver "desso lande"

Och öfver alla kuriösa drag,

Som här stå tecknade pà allt. Kanhända

Man tror, att detta skall till heder lända.

Kom sà en ko och gick bredvid min sida
Och uppå engelska hof upp sin röst;
Ni kan förstå, det böljade att svida
Uti mitt hjerta, i milt svenska bröst.
Alt uied en ko pà gatan promenera,
Det skulle visst en gentleman genera !

Jag slog med handen och bad kon
försvinna,

Men hon var lugn utaf sig, stackars kräk;
Det var en näsvis följeslagarinna,
Ty allt mitt hot och knot tog hon pà lek.
Men just som hoppet började att svika,
Begynte kon så småningom ge vika.

Nu var jag nöjd en stund ; men se, hvad

hände?

Strax sprang en kalf och dausade kring
mig;

Ja, dàrhusmessigt hit och dit ban rände,
Men gjorde mig till medelpunkt för sig.
Säg, kunde jag ej liu bli helt bedröfvad,
När så min meuskorätt jag blef beröfvad?

Men ban försvann, jag minnes ej så noga
På hvilket sätt; nog af, jag blef allen’.
Ja. utan sällskap gick jag nu och knoga1,
Och hoppets ljusa strålar spriddes re’n,
Då oförmodadt, detta land till pris,
Jag kom i sällskap med en näsvis gris.

Jag höjde käppen, för att slängar gifva
At vännen, som bredvid min sida gick;
Det kunde ej förutan verkan blifva.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:00:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pennfaktar/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free