Då den unga fru Lövstam åter dragit upp fönstret och vände sig om för att gå in till sina små, stötte hon i den smala korridoren samman med en dam, ståtlig och imposant och klädd i en dräkt, som ifråga om så väl snitt som utsmyckning, var den hänförande gestalten passande. Omedelbart efter följde en medelålders man, hennes make. Paret hade stigit på, där »tvärviggen» steg av. Fru Lövstam gjorde för den förnäma damen en djupt respektfull bugning, vilken denna i förbifarten besvarade med en nick, som dock var mera automatisk än förbindlig. De båda nykomna passerade och togo in i nästa avdelning, där de hastigt placerade sina reseffekter och slogo sig ner.
Mannen tog, så snart han passat sig in i sitt hörn, genast fram sin post, den han nyss förut mottagit vid stationens postlucka. Hastigt översåg han de vanligare lösbreven, bland vilka han fann ett och annat, det han räckte sin unga strålande maka med orden:
- Det här är till dig, Nohra.
Hans kära, vackra hälvt grep breven med begärlighet och fördjupade sig i dess innehåll.
Slutligen hade han i sin hand ett korsband, det han med en viss nervositet rev upp. Innehållet bestod av en dragningslista från ett hamburgerlotteri. Hans blickar gledo upp till de fetstilade siffrorna i början; och stannade vid en - en av de högsta. Då syntes hans ansikte plötsligt skifta färg, och det kom över hans blick en förunderlig glans. Han sprang upp på sina fötter och snurrade runt flera varv.
- Tur, splendid tur, Nohra! Var så god och jämför och säg sedan, om jag icke är en lyckans gunstling och du med för resten!
Han höll fram för hennes ögon en lottsedel, lydande å ett nummer, som, enligt vad dragningslistan utvisade, hade utfallit med en vinst av 25,000 kronor.
- Det är som om man vore förföljd av lyckan, fortfor han. Nyss förut, den storstilade affären med Ringla gods, riktigt fin-fin affär för resten, och här! 25 tusen! precis som regnade ner från himmelens skyar. Och detta allt blott tre månader efter sedan man till hustru fått den ståtligaste, vackraste och bästa kvinna i världen.
Härvid slog mannen i sin glädjes vilda yra armarna omkring sin hustru och tryckte henne helt våldsamt till sig. Hon drog sig helt hastigt ur det stormande famntaget och fortsatte läsningen av sina väninnors brev. Nyheten om ett plus av 25,000 till deras förutvarande förmögenhet berörde henne ej ens så pass, att hon ägnade det en tanke. Hennes makes sprudlande glädje var snarare ägnad att förvåna henne. Precis som om något annat än medgång skulle våga att följa dem i spåren! Att sakna pengar var en erfarenhet, varom denna kvinna i hela sitt liv icke haft en aning. Om hennes make plötsligt meddelat henne, att de förlorat 25,000 kronor, skulle detta ha gjort henne utomordentligt uppbragt; icke så mycket för pengarna, som fastmer, emedan hon kommit att anse förlusten som en kränkning av hennes mest naturliga rättighet, den att vara helt fritagen från slika motigheter. 25,000-kronors-vinsten var i hennes ögon föga annat än en länk i kedjan av de lyckovinster hon rent av menade, att livet garanterat henne. Långt mera inträssanta voro då väninnornas brev. Ett av dessa var från en kusin, som tillika med sin herre och man vistades vid ett av våra förnämsta havsbad. På åtta tätskrivna sidor redogjordes för societetslivet bland badgästerna, då icke heller förglömdes några motsedda, högst fashionabla, »partier».
Fru Nohra Hamners inträsse kom genom detta riktigt på högspänn. Ett andra brev härrörde sig från en f. d. kamrat vid Lyceum och förtäljde om brevskrivarinnans planer med avseende på hennes till hösten tilltänkta nya dräkter.
Detta senare brev verkade ej odelat behagligt på fru Hamners goda lynne. Hon måste nämligen tillstå inför sig själv att den tänkta utstyrseln var särdeles genialisk; och det fanns grundad anledning befara, att i och med den samma fru Nohra Hamner själv en dag skulle se sig överglänst vid någon fashionabel tillställning, och någonting sådant kunde absolut icke få inträffa. »Om nu den där garneringen passar på grönt» - så hade väninnan skrivit - »det är jag likväl ej övertygad om.» »Ha», viskade Nohra för sig själv, »det kan hända är något, som jag kommer att undersöka före dig.»
Herr Hamner, för vilken allt ännu, tack vare den stora lotterivinsten, dansade runt, väntade med otålighet på, att hans hustru skulle bli lös från brevläsningen, så att han i samtal med henne kunde få någon avledare för sin stormande glädje.
Hans anletsdrag fingo plötsligt ett förändrat uttryck, precis som då någonting alldeles nytt helt hastigt dyker upp för ens inre syn.
- Hör Nohra, sade han, det där fruntimret där ute i korridoren hälsade så vördnadsfullt på dig, och du nickade - känner du henne?
- Ja, visst vi voro samtidigt på ett och samma pensionat i Stockholm.
- Såå, att du inte stannade och tog henne i hand då!
- Asch, det vill säga, det kunde jag ju ha gjort, men hon hade ju, som jag tyckte mig se, fyra barnungar med sig, och hade jag stannat och visat henne någon större uppmärksamhet, hade jag kunnat befara få hela antalet ungar omkring mig, och sådant betackar man sig för, då man haft besväret bliva någorlunda klädd och i ordning. För övrigt voro Hildur Boström och jag, uppriktigt sagt, aldrig några vidare intima vänner. Hon bibehöll ännu en hel del gamla absurda idéer och lät utvecklingen gå sig fullständigt förbi. En gäng lyckades jag förmå henne att följa mig till en av Ellen Keys föreläsningar, vari särskilt äktenskapsfrågan belystes från mycket moderna synpunkter. Stackars Hildur blev nästan rädd, och detta besök vid en vetenskaplig föreläsning blev hennes både första och sista, åtminstone så länge hon var kvar i Stockholm. Däremot sågs hon så mycket oftare springa på de andliges bönesammankomster. Sålunda gingo vara vägar skilda åt, och det kunna de, enligt mitt tycke, få göra även härefter. Jag anser, att jag besvarade hennes hälsning och därmed punkt.
- Naturligtvis! Så bör det vara. Nå, men hon har i alla fall blivit gift?
- Ja, visst, och stugan full av ungar redan. Stackaren! Hon ser ju icke så illa ut. Det skall nog kännas att ej kunna bära sin fägring opp med en något så när hjälplig utstyrsel. Såg du hatten? Kanske hon nu blivit botad för sina medeltidsidéer rörande äktenskap och barnalstring.
- Sannolikt. Nå, vad fick hon för en?
- Han heter Lövstam och måtte vara något slags inspektor.
- Lövstam? Alfred Lövstam?
- Ja, jag tror någonting i den vägen. Känner du honom?
- Skulle tro det. Och han känner nu också mig, det vill jag lova; men så allra värst förtjust i mig är han nog inte; och jag säger icke så mycket därom. Förhållandet är detta: När jag i förening med några affärsvänner inköpte Ringla och av de övriga tillsattes att reda upp förhållandena där, innehade mister Lövstam i egenskap av inspektor den egentliga ledningen vid godset. Och det var ju gott och väl. Men då jag ansåg mig böra vidtaga några förändringar rörande folkets så kallade friheter, behagade gunstig herrn kritisera mina åtgöranden. Folket var bortskämt, det såg jag genast. Det går så mångenstädes till nu för tiden, tack vare en hel del förvridna s. k. humanitetsprinciper. Jag, måste naturligtvis söka uppbära det förtroende de samtliga ägarne hade lagt i min hand och tillse, att avkastningen kom att lova någorlunda hyggliga utdelningar. Men då var ock någon indragning i arbetarnas stat alldeles nödvändig. Då detta var min övertygelse, kunde jag givetvis icke tåla något motstånd från inspektorens sida. Det visade sig emellertid rätt snart, att karlen, genom att göra sig till folkets talisman, stod i vägen för mina planer, och vad skulle jag under sådana förhållanden göra? Jag avskedade honom, och det bums. Sedan dess har han sökt få ny plats på flera håll, och den saken skulle jag icke brytt mig i, om det icke varit så, att han var stursk. Nu har jag emellertid motat honom både här ock, där, och när man har pengar, så har man inflytande, det vet du Nohra. Det är min föresats att stuka till honom ordentligt. Och jag tänker göra det, kom ihåg!
Det där sista betonade han med att dunka knuten hand mot sitt knä, och han gjorde de med större eftertryck nu i följd av de nya 25,000.
- Inte så högt, Edvard, manade frun, jag är rädd, att hon hör dig därinne.
- I så fall är det blott, vad jag avsett. Hon må höra det och inberätta det.
Och Hildur Lövstam hade hört, ty dörrarna till de båda kupéavdelningarna hade förblivit öppna. Det var dock ej blott de bittra, hämnduppfyllda orden, som verkat smärtan och vemodet i de själfulla ögon, med vilka hon nu blickade ut över nejden, där tåget allt jämt brusade fram. Samtliga de små hade nu insomnat, och osökt gingo hennes tankar åter till dystra verkligheter, dem hon likväl vilat ifrån de senaste veckorna. Efter den svåra motgång familjen led, då maken och fadern brutalt avskedades från den plats han innehaft i flera år och oklanderligt skött, hade fru Lövstam mottagit en vänlig inbjudan från en gammal väninna att med sina små tillbringa några veckor i hennes näpna lantliga hem. Anbudet mottogs, och de stärkande och vederkvickande veckorna voro nu tilländalupna och hemresan anträdd. Deras förhoppningar om att det skulle lyckas mannen att under tiden erhålla någon ny anställning hade gått om intet. Glädjen över det förestående återseendet av hemmet var av denna orsak starkt blandad.
Vid det hon dröjde med sina vemodiga betraktelser i dessa ting, spratt Hildur plötsligt till. Hon hade ju glömt poesialbumet! Hastigt grep hon efter det och fick med ens upp den vänliga väninnans avskedshälsning, den hon nedtecknat med prydlig handstil. Den unga modern läste:
»Tro och älska det är saken.
Allt på kärlek kommer an.
Kärleken uppfyller lagen,
Tron ej annat göra kan.
Den som tror skall salig, bliva,
Den som älskar livet får.
Dyre Jesus värdes giva,
Att din kärlek om mig rår.»
Det gick som en uppfriskande vårvind genom fru Lövstams hela varelse, då hon läst strofen igenom. De där orden »Allt på kärlek kommer an» voro understrukna.
»De orden skola alltså bli mitt valspråk»,
sade hon för sig själv, då hon hasigt reste sig, ty
nu förkunnade en lång signal från lokomotivet, att
de voro hemma.
