Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vet, en gång jag ålskade, äfven’jag.
Och milt brost af karlekens flammor brann,
Brann for dig, o llertha, men jag belöntes
Blott med föraktet.
Se’n den stund har kånslan uti min barm
Frusit, kölden bor på mitt våsens djup;
Lundens suckar, bleknade blommors böner
Icke mig röra.
Vildt jag tumlar drifvan och ljuter fram
Öfver grafvar en liksång; på rostigt jern
Gnissla språngda luckor; i öde ruiner
Hör hur det. hviner!
Dock min vinge slappas, min berserksgång
Re’n vill slutas; sakta ett sus jag hör;
Skogen darrar; hör bur naturen klagar
?
Öfver min grymhet!
Dock, hvi klaga? Så år mitt öde ju,
Ej att sucka och tråna milt lif jag fick,
Smeka en blomma eller en tårnas kind;
Hegge mig afsky.
Mitt år stormens lif; uppå fjellets spets
Se/n vill jag sitta, sluten, som natten skum.
Dyster, öfvergifven, med samvetsaggen —
Trefliga sållskap!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
