Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Jag blir kadett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dott blinkade åt mig ifrån fönstret, och jag
besvarade hälsningen genom att föra tungan emot
kindbenet, men de övriga hade sin uppmärksamhet för
mycket fästad på kommendörkaptenen, för att
märka vår igenkänningssignal.
Kommendörkaptenen fortfor att giva åtskilliga
befallningar, och efter en stund avskedades de
uppvaktande herrarna.
Så snart vi voro ensamma, vände han sig till min
mor i tämligen kärv ton, ganska mycket olik hans
förut visade artighet, i andras närvaro.
Kommendörkapten Delmar underrättade henne, att han
skulle taga mig helt och hållet under sitt beskydd,
betala all kostnad för mig och sörja för min
befordran, om jag uppförde mig väl.
Min mor uttryckte sin djupa erkänsla, fällde
några tårar och sade, att gossen för framtiden skulle
betrakta honom som en far. Kommendörkapten
Delmar svarade därpå intet, utan ombytte ämne
och yttrade, att han trodde sig komma att segla om
tre eller fyra dagar, och att ingen tid vore att
förlora, för att få min utstyrsel i ordning; att det
enligt hans tanke vore bäst, att hon genast återvände
till Chatham, och överlämnade gossen åt honom,
enär hon icke hade någon erfarenhet av vad jag
behövde, och således icke kunde vara till någon nytta.
Min mor började gråta bitterligen vid tanken på
att skiljas ifrån mig. Kommendörkaptenen steg upp
ifrån sin stol, tog min mor vid handen och sade
henne några tröstande ord. Min mor tog då näsduken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
