Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. På kryssning i Västindien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efterföljdes av underskepparnas skärande
pipor från luckorna.
I samma ögonblick ropade några skrämda karlar
av vakten, att elden var lös på fartyget, och de
undre däcken blevo genast scen för oväsende och
förvirring.
Det finnes kanhända ingenting mer fasaväckande,
än då man på sjön får höra ropet "elden är lös";
man känner, att det ej gives någon reträtt; man
skall omkomma. Men om sådant är förfärligt vid
dagsljus, huru mycket mera då, när man ur djupa
sömnen uppkallas att möta denna fara.
Chefen kastade på sig kläderna och stod genast
på halvdäck. Han var, efter vad man kunde se,
lugn och sansad; men sekonden förde som vanligt
befälet, och det gjorde han som en karl.
– Var är uppbördskonstapeln? mr Hutt, ta upp
durknycklarna från min hytt, och gör allt klart att
kasta krutet över bord, om det skulle behövas.
Eldsläckare! Sätt vattenlangningen i gång.
Timmermän, gör pumparna klara. Håll tyst, överallt!
Men förvirringen var för stor, och det syntes klart,
att förskräckelsen fått makt med folket. Chefen
trädde då emellan och ropade till skepparna, att
skicka allt folket akterut.
Befallningen åtlyddes; manskapet kom,
trängande sig som en fårskock, andfådda och tätt slutna
tillsammans.
– Tyst karlar! ropade kommendörkapten
Delmar; tyst, säger jag! Är detta uppförande värdigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
