Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 37. En duell och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktning, och översten följde mig till mitt ställe då jag
anmärkte, att jag blivit placerad tätt framför en
vitmålad stolpe, varigenom min motståndare kunde så
mycket säkrare sikta rätt på mig.
– Jag är icke van vid sådana här saker, Keene,
svarade översten; jag gör så dumma misstag.
Jag utvisade därpå en ställning, som var lika
fördelaktig för oss båda. Pistolerna laddades och
överlämnades åt oss. Vi sköto på given signal. Jag
kände, att jag blivit träffad, men min motståndare
föll. Jag var förlamad, och, fastän jag stod upprätt
kunde jag icke röra mig. översten och kapten Green
gingo fram till majoren; kulan hade gått igenom
bröstet på honom.
– Han är död, sade kapten Green, – stendöd.
– Ja, inföll överste Delmar, min bäste Keene,
jag lyckönskar er; ni har dödat den störste skurk,
som vanhedrat er uniform.
– Överste Delmar, svarade kapten Green, det
yttrandet kunde ni hava sparat er! Våra fel och
dårskaper dö med oss.
– Mycket sant, kapten Green, tillade jag; och
jag måste uttrycka min förundran över, att överste
Delmar gjort mig bekant med en person, vars minne
han sålunda belastar.
Allt ifrån början av duellen hade överstens
uppförande i flera avseenden synts mig misstänkt, och
många omständigheter återkallades i mitt minne,
vilket nu upplystes liksom av en ljusstråle. Jag kom i
ett ögonblick till den övertygelsen, att han var min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
