Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 37. En duell och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fiende och ingen vän. Emellertid blödde jag starkt;
några mariner, som gingo förbi, tillropades, och
major Stapleton överlämnades åt ett par av dem,
under det jag hembars till hotellet av de andra.
Läkaren efterskickades. Mitt sår befanns icke farligt.
Kulan hade inträngt i låret, men icke träffat något
större blodkärl. Den blev snart uttagen, och jag
lämnades i ro i min säng. Överste Delmar kom in
till mig, såsom vanligt, men jag emottog hans
kärleksutgjutningar med köld. Jag sade honom, att jag
ansåg rådligast, det han hölle sig undan, tills
pratet om duellen tystnat; men han förklarade, att han
ville kvarbliva hos mig, vad följden än månde
bliva. Strax därefter kom kapten Green in till mig,
sägande:
– Det skall visst glädja er, kapten Keene, att
få höra, det major Stapleton icke är död. Han
hade fallit i vanmakt, men har nu kommit sig igen,
och doktorn tror, att han kan återställas.
– Det gläder mig på det högsta, kapten Green,
ty jag hade intet agg till majoren, och hans
uppförande mot mig var alldeles oförklarligt.
Sedan han frågat efter min blessyr, och yttrat sin
önskan, att jag snart måtte bliva återställd, gick
kapten Green; men jag märkte, att han icke ägnade
översten någon uppmärksamhet, utan endast gav
honom en stolt hälsning, då han lämnade rummet.
Till min stora förvåning sade översten nu, att han,
efter mognare besinning, trodde vara bäst, att han
för någon tid lämnade staden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
