Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 44. I Hamburg hos Vanderwelts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Åh ja; och Minnie, min vackra kusin, är ännu
ogift. Vangilt smålog, då han yttrade dessa ord.
– Jag skall skaffa er fri på ert hedersord,
Vangilt; och så skall ni följa mig till Hamburg.
– Av allt mitt hjärta, svarade han; vi äro ledsna
vid kriget, och, som jag är holländare och icke
fransman, så röra mig våra motgångar föga; allt vad jag
hoppas är, att Holland åter må bliva ett konungarike
och upphöra att, såsom nu, vara en fransk lydstat.
Dagen därpå fick jag ett besök av ryske
befälhavaren, som utan svårighet biföll min begäran,
rörande Vangilt. Efter en vecka var jag frisk nog, att
i korta dagsresor begiva mig av till Hamburg,
liggande på madrasser i en liten täckt vagn och
eskorterad av Vangilt och Cross. Ett par timmars väg från
staden lämnade oss Vangilt, för att underrätta om
vår ankomst, och på aftonen, dagen efter sedan vi
lämnat Liineburg, befann jag mig i en praktfull
kammare, omgiven av varje komfort, i sällskap med mr
Vanderwelt, och Minnies strålande ögon, innerligt
fästade på mig.
Berättelsen om Minnies skönhet ägde sin fulla
riktighet. Då hon först visade sig, blev jag alldeles
hänförd. Hela hennes varelse var strålande,
förbländande, överjordisk. Mitt emottagande av far och
dotter motsvarade allt, vad jag kunde vänta; den
välvilja, de visade mig, deltagandet för min blessyr,
och glädjen att än en gång äga mig under deras tak,
bevisade, att jag icke var glömd. Efter några
ögonblick gick Vangilt ut, och jag lämnades liggande på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
