- Project Runeberg -  Perlbandet eller Scener i Tyskland och Sverige under 1813 års fälttåg /
59

(1854) [MARC] Author: Ulrika Sofia von Strussenfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Familjen i Prestgården

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

59

nog lättsinnig för att icke tillika inse de svåra följderna deraf
för landet. Men vid åsynen af slagfältet vid Grossbeeren
kände jag denna enthusiasm bortdunsta sora en rök. Något
förfärligare kan ej den mörkaste inbillning måla!

Ja, min goda Ursula, hvem vet om jag någonsin
mera tillskrifver dig. .. Jag år upprörd i dag, upprörd
vid tanken på vännen, hvars sjuksäng jag nödgades
öfvergifva. Men han är i goda händer!

Gud välsigne dig, min älskade syster, när du beder
för Max, så bed äfven för Brödren

Henrik."

Under många afbrott hade Ursula läst detta bref; deo
lilla af glas i guld infattade medaljongen, hvilken
inneslöt en kastanjebr un hårlock knöt hon vid ett svart band
och lade detsamma kring sin hals.

Hon hörde någon stiga upp för trappan, hvars steg
hon väl igenkände; dörren öppnades och Appolonia
inträdde:

— Jag hör att notarien Nordensvärd nyss varit här
och haft bref till dig?

— Ja, från hans bror.

Hon satte sig bredvid Ursula.

— Jag vet att du ej har förtroende till mig: men
ve mig, om de! passar sig, att en ung flicka
korresponderar med en ung karl.

— Under alla andra förhållanden skulle det icke
göra det, men han och jag äro uppfostrade tillsammans.

Stjufmodren såg henne skarpt in i ögonen.

— Du är kår i honom, Ursula!

— Nej, det är jag icke! — svarade flickan med
stadig röst.

— Hvarföre har du gråtit?

— Han hälsar mig från en annan barndomsvän, från
Max Osbahr ... som . .. kanske redan är.. . död . . .

Och nu utbrast hon i så våldsam gråt, att
andedrägten hämmades.

— Här ha vi det, — tänkte prostinnan, men
visligen tigande med sin upptäckt, lemnade hon rummet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:03:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/perlbandet/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free