Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Ett Gästabud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
— Nej, det är icke möjligt! inföll den unga
friherrinnan Adéle med en klar, viss blick.
— Större underverk har man väl sett förr, —
menade archiatern; — men låtom oss nu tömma vår
trefaldiga skäl.
Man hade knappt uppstigit från middagsbordet,
förrän Ursula kände en arm sakta smyga sig kring
hennes lif och en välklingande röst hviska i hennes öra.
— Ursula följ mig!
Nästan medvetslöst följde den unga flickan, utan
att se upp, sin vänliga följeslagerska, som förde
henne i en af trädgärdens skuggrikaste bersåer.
Septemberluften var nästan ljum.
—■ Här kunna vi sitta en liten stund, — sade
Adéle, — ty deruppe äro många nog ändå . . . tvinga
dig icke längre, min älskade vän, utan gif ditt hjerta
luft . . . vill du vara ensam, så säg ett ord och jag skall
genast gå!
— Hvad menar du, Adéle? -— frågade Ursula
knappast hörbart.
— Du vet nog hvad jag menar .. . och rodna ej
för det, min vän . .. var upprigtig mot din Adéle,
såsom jag vet att du vore det mot Henrik, om han vore
här . .. hvarföre skall du hafva mera förtroende till
honom än till mig?
— Ursula teg visst omkring tio minuter; slutligen
sade hon:
— Henrik eger ej så många enskilta intressen, som
du. . .
— Må så vara, svarade Adéle, — men den smärta,
sopa jag nu tror att du känner, är af den art, att jag
mycket väl förstår den.
På Ursulas fina, bleka kinder förspordes sällan nå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
