Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. En sjuksäng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
Det var som om Max med sin blick tröstrikt
besvarat hans fråga.
De aflägsnade sig och Nordensvärd tillslöt ögonen.
Vår hjelte hade sedan början af September månad
känt en besynnerlig fysisk förändring genomgå hela sin
varelse. Han hade icke känt sig bestämdt sjuk, men icke
heller frisk, och de ständiga marscherna samt hans
ansträngning under bataljerna hade naturligtvis icke
förbättrat hans tillstånd. Om om andra, liknöjd om sig sjelf,
hade han icke aktgifvit på sin opasslighet, eller rättare,
försmått att rådfråga läkare. Men ehuru stark hans
kroppskonstitution än var, dukade dock densamma slutligen
under. Dagen efter det vid Leipzig omtalta fältslaget hade
han tillika med sina båda vänner, Ragnar Bergenstrahl
och Maximilian Osbahr, vandrat till Sanct Theklas på en
höjd nära staden belägna kyrkogård.
En rysk officer, som föregående dagen på slagfältet
fått sin bane, öfverlemnades nu, i närheten af en
afliden landsmans nyss tillslutna graf, åt jordens moderliga
famn.
Med rörelse betraktade de tre unga svenskarne den
för dem fremmande scen, som här framställde sig till
deras åskådande.
Popen eller fältpredikanten, en reslig man, med långf,
svart skägg, klädd i en dyrbar kåpa, och hållande ett
silfverkors i handen, förrättade under sång och tal
jordfästningen. Hvad presten sade förstodo de icke, men
kring grafven stodo några unga krigare, från hvilkas
kinder hjertliga, upprigtiga tårar runno, ett för dem fullt
begripligt språk. *
— Hvem vet, om icke en af oss också här får sin
graf? — sade Henrik tankfullt, då ögat irrade öfver till
den andra, nyss omnämnda grafhögen, på hvilken en
mångårig trogen tjenare till den som derunder hvilade,
knäböjande utgjöt ymniga tårar.
— Det der vore värdigt en målares pensel! —
utbrast Bergenstrahl, visande på grifthögen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
