Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Hemlands-scener
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
gjorde dock ett undantag för den moder, som under
slaget vid Muldafloden, nära Dessau, förlorat sin enda son.
Med henne satt han ensam två timmar, berättade
henne den minsta omständighet, som han genom sin
svåger kände, rörande hans död, och hade den
tillfredsställelsen höra fru S**** vid afskedet yttra:
— Tack, baron Bergenstrahl, för denna stund, den
enda ljufva jag sedan min sons bortgång egt!
Den af Adéle med outsäglig ångest molsedda dagen
var inne. Hennes mans permission var slut... de skulle
åtskiljas.
Förra gången försiggick deras afsked i allas närvaro.
Nu hade båda förbehållit sig alt utan viltnen få säga
hvarandra det sista farväl.
Fiickan slumrade i vaggan; föräldrarna stodo på ömse
sidor om densarama, lutande sig öfver den lilla sofvande
Elin. Stumma och upprörda räckte de af en ömsesidig
impuls hvarandra händerna, som sammanknäpptes och
förenades öfver bröstet på deras lilla älskade barn.
Ofrivilligt närmades deras hufvuden, och deras
läppar möttes i en lång varm kyss. Sedermera böjde han
sig ned och kysste barnet, en tår föll på dess ansigte.
— Adéle, ännu en gång! — utropade han,
utsträckande sina armar. Hon sjönk i hans famn.
— Tack! — sade han med concentrerad smärta, —
tack för den paradisiska fröjd som jas, fastän här på
jorden, förnummit genom dig! Gud, Gud välsigne dig!
Hon slöt sig tätt och fast intill honom.
— Tror du icke på ett återseende? —
hviskade hon.
— Jo, jag tror på ett återseende! — svarade han
med stark tonvikt.
— I tiden?
Han teg; hans sista tår hade fallit på hans barn, nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
