Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Halsbandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
— Om den unge mannen kunde ana, i hvilken nära
beröring han står till... oss? — sade Gyllenburg.
— Till hvad skulle det tjena?
— En ren barnafrom själ tyckes hafva uttalat sig i
hans feber-fantasier . .. och dessutom, är han .. ♦ svensk.
O Elisabeth, känner du aldrig en invärtes dallring vid
ljudet af detta det mest harmoniska ord, jag vet?
Hon svarade ej först, men efter några minuters
stillatigande, sade hon:
— Jo, väl en inre dallring vid ljudet af "delta ord",
men icke af hemlängtan, icke af fosterlandskänsla.
Nordensvärd kunde väl der han låg, höra orden
som talades, men icke se blicken sora de båda makarne
utbytte.
— Diti fosterland, — sade mannen, — är
himmelen, derifrån härslammar du, och der har du din
umgängelse!
— Gifve Gud, att så vore! — efter ett kort
uppehåll återtog hon: — Jag beder Gud för det land, sora
sett både dig och mig födas; men jag har under de
fjorton år jag der dväljdes, aldrig egt en enda glad stund . . .
hon talade med en för henne ovanlig liflighet — något
hemlighetsfullt knöt sig kring min barndorn; tidigt blef
jag en lekboll för andras egoism och nycker, och för ett
agg som egde sin rot i en förgången tid . . . jag doldes
som om jag, varit ett lastens barn — hon sväfvade på
rösten — inga barndomsbekanta, ej ens bekanta egde jag
...huru skulle jag då kunna längta dit igen?
— Men jag längtar, — svarade han, med en
stark accentuering i rösten, — skulle du ej vilja följa mig?
— Hvilken fråga? Vore det till verldens ända, följde
jag dig, — jag till och med önskar — efter du med en
så brinnande åtrå längtar dit — att du innan du dör,
må få landa på Sveriges kuster! I hvilka stormar som
helst, är jag färdig, att ditsegla med dig!
— Naturkunniga säga, att det icke. finnes tvänne
löf söm äro lika, således ännu mindre tvänne menniskor;
nu talar jag ej om den yttre likheten, men om själens;
emellan oss båda är ju en mer än vanlig sympathi, och
likväl vet jag att du i denna enda punkt ej förmår fatta mig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
