Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Glädje och smärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
ligate intryck, men ifrån det ögonblick då jag: såg er
dotter skymta förbi min sjuksäng, kände jag mig genast, hu*
ru sva£ jag än var, under inflytandet af en för mig
hittills främmande passion, denna har under senare
veckorna antagit form, väsende och färg, och nu nyss då ni
kom in, sade jag ord till henne, som tydligt nog läto
henne förstå min i tiden högsta mest brinnande önskan.
Hvad säger Engels far, vredgas han öfver min djerfhet,
eller ger han mig — hopp?
Henriks blick var oaflåtligt fästad på Gyllenburg;
med en nästan ångestfull uppmärksamhet följde han hvarje
rörelse i den senares ansigte.
— Gå in i din kammare! Om en timma kommer
jag dit till dig. Jag måste tala med min hustru.
Mekaniskt ingick Henrik i sitt rum. Hittills hade
hans lif sorglöst förflutit; på sig sjelf hade han tänkt
minst; att fylla sina skyldigheter, samt sprida glädje och
trefnad ikring sig hade varit hans lefnads syftemål. I
dessa ögonblick afgjordes måhända hans öde. Han hörde
urets knäppaude. Det var samma ur som tillhört bans
far och som, efter hvad han nyss berättat Engel, engång
stått på spel. Del hängde öfver hans säng . .. Han
kastade ögonen på detsamma; det visade på eftermiddagens
tredje timma; ännu var Novembersolen på himlafästet,
men lutade dock till nedgång; dess strålar liksom
förgyllde väggarna i det lilla rummet.
Huru långsamt tycktes ej visarna på urtaflan
framskrida; emellertid skredo de till 4; solen sjönk bakom
horizonten, och ännu hade ingen afbrutit hans enslighet.
Ändtligen hörde han tvenne personer närma sig hans
dorr; Gyllenburg och hans hustru inträdde.
— För enskilt del, började Henrik, var jag lugnare
när jag vid Leipzig hörde kanonerna dundra och tusende
svärd blixtra; ovissheten är det pinsammaste af allt;
sägen fort hvad jag har att hoppas!
— Framtiden står i Guds hand, —■ svarade
Gyllenburg, — endast öfver det närvarande kunna vi
bestämma. Lika öppet som du behandlar oss, skola vi som
återskänk bemöta dig. Flickan älskar dig, men hon är
vår klenod, vår dyraste skatt; vi känna dig ännu alltför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
