- Project Runeberg -  Perlbandet eller Scener i Tyskland och Sverige under 1813 års fälttåg /
157

(1854) [MARC] Author: Ulrika Sofia von Strussenfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. En Vision

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

157

hågad . . . man kan visst säga att hon har ett
egendomligt lynne.

— Det är ganska bra, — menade fru Althea, —
att icke vara som en flöjel, hvilken blåser åt hvad håll
vinden är.

— Hon är uppfostrad i den på sin tid vidt
berömda Dahla-skolan, så att hon borde visst vara
förträfflig.

— Det är hon också, — inföll Adéle, — hon är
en söt och god flicka. Det är sannt, att vi äro
uppfostrade tillsammans, men jag vet också ingen jemnårig, som
jag håller så mycket af.

— Mycket smickrande för Ursula. Kanske hon då
skulle kunna vara friherrinnan till någon liten glädje
under denna tid? Under Julen skulle jag kanske kunna
undvara henne.

Ingen af dem visste hvilken afsigt dolde sig under
denna pi oposition.

— Ack ja, så roligt det vore! — inföll Adéle.

— Det är en besynnerlig vänskap, som under några
veckor uppstått mellan mamsell Osbahr och Ursula.

— Det är vanligt ungdom emellan! — upplyste fru
Althea. — När man är ung, ser man vänner i hvart
horn man vänder sig.

— Men Ursula är minsann icke barnslig.

— Så är Marianne det så mycket mera, — sade
fru Althea.

Efter ett par timmars förlopp reste Appolonia.

Dagen nådde sitt slut; Adéle låg ensam i sitt inre
rum; vid hennes säng stod vaggan, i hvilken lilla Elin
slumrade sölt och godt. Länge låg hon vaken, tänkande
på och bedjande för den frånvarande vännen; men
slutligen somnade äfven hon ; i sömnen tyckte hon sig höra
ett besynnerligt buller; det var som om någonting släpat
och klingat vid vaggan, hon slog upp ögonen och vid
månskenet såg hon tydligt en högväxt man, med sabel
vid sidan, böja sig öfver densamma. Hon kunde ej se
det nedböjda ansigtet, men växten och håret påminte om
hennes make.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:03:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/perlbandet/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free