Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. En öfverraskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
Hans åhörare, vana vid dessa fria afvikelser från
ämnet, höra utan att höra, och Max, som i Tyskland hört
många förträffliga predikanter, kan ej hindra sig, att
oaktadt ställets helgd, draga på munnen.
Gudstjensten är slut. Just som Ursula står i begrepp
att träda utom kyrkdörren, känner hon en hand lätt
fatta tag i hennes pelis, och hör en röst sakta men
tydligt säga:
— Ursula!
Nu hör hon en annan i hennes öron skärande röst
infalla:
— Jag tror Ursula förnyar en gammal bekantskap.
Men hvart fa . . . — han hejdar sig — hvarifrån
kommer du Max?
— Goddag broder Gabriel! — svarar Max vänligt,
tagande hans hand. — Om du ämnar dig hem till Dahla,
så gif mig rum i din släda!
Man föreställe sig gamle Hertz^ och hans hustrus
förvåning, när Henrik juldagens morgon träder in i salen,
hvarest de med sorgen i hjertat, tänkande på sin Adéle,
sitta vid kaffebordet.
Meu han gifver sig knappt ro att mottaga deras
ora-lamningar, har knappast tid att säga ett vänligt ord till
sin gamla Benedikta, som i sin förtjusningsfeber är hardt
nära att klämma ihjäl honom,
— Hon vet det väl redan? — frågar han.
— Ja, hon vet det! — Fru Althea suckar djupt.
— Drick en kopp varmt kaffe först, — ber Eva,
— det behöfver du, som rest hela natten!
— Ar hon vaken, så måste jag först se henne.
Adéle ligger ännu; man har redan underrättat om
brödrens ankomst.
På hennes arm hvilar hennes barn; Henrik
återhållande sin rörelse, sätter sig på sängkanten, lutar sig
öfver henne, tryckande en kyss på hennes läppar. Adéle
Ränner en tår falla på sin panna, det var Henriks.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
