Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. En öfverraskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
— Ryktet säger troligen att jag är förlofvad? —
sade han kallt, men ingalunda öfverraskad.
— Ja, — svarade Ursula lagate, men med fast ton:
— man har till och med från Berlin skrifvit att du är
förlofvad roed fröken Bulow?
— Det är ej sannt, — sade han, betraktande henne
med sin vackraste, varmaste blick, — men jag vill ej
dölja för dig, att jag tror — nu sänkte han rösten —
att det dels berodde af mig sjelf att blifva det, och dels
att jag kunnat älska henne om ej Ursulas bild för alltid
fästat sig i mitt hjerta . . . hvarföre upphörde du att
besvara mina bref?
— Jag har skäl att göra dig samma fråga
Max, af fruktan att väcka någon misstanke mot sin
moder, bibehöll några minuters tystnad, slutligen
återtog han:
— Ursula, jag har ej hem alt bjuda dig . . . men
jan känner att jag aldrig kan fästa mig vid någon annan
qvinna .. . nog vet du om dessa känslor finna gensvar
* ditt bröst! Gör ej den invändningen att vi voro barn,
när vi åtskiljdes; hvad mig beträffar, har min ömhet för
dig, under dessa åren tagit en annan karakter, med ett
ord, jag,har icke sett någon qvinna, som gjort det
intryck på mitt hjerta : som barnet Ursula . . . Hon är den
enda, som jag vill och kan älska som min hustru.
Ursula kunde beherrska sina känslor, men deremot
var det henne omöjligt, att när hon blef uppmanad säga
sanningen, fördölja de samma.
— Nu har jag biktat mig . . . nu är det din tur.
Jag beder dig Ursida! — Han höll båda hennes händer
i sina. — Säg sanningen!
— Ja, hvarföre skulle jag förneka den? — sade
med låg men tydlig röst, Ursula — du frågade nyss om
dina känshr finna gensvar i mitt bröst och jag svarar:
— ja! Hon rodnade icke nu, men hennes vanligtvis
liljehvita ansigte, blef ännu blekare; hon såg först ned, men
sedan med en öppen och trofast blick upp till honom!
Jag blyges icke öfver min bekännelse! — tillade hon.
— Och hvarföre skulle du det, du hulda! — Vi
hoppas på Gud och vet att han har lika mycket gifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
