Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Fragmenter ur Fredrik Gyllenburgs lefnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J95
dessa tvänne sista åren egt, hade tillåtit mig samla litet
penningar, nu vår lillflykt i nöden. Jag förändrade namn;
vi nedsatte oss i staden Oslrolenka, närmast preussiska
området.
Vår lilla Engel var då åtta år, och icke ens till
namnet kände hon hvad smärta och bekymmer ville säga och
ännu mindre deras betydelse. I anseende till sin ålder
hade hon gjort temligen snabba framsteg, och hade tills
dato endast haft beröring med sina föräldrar.
Vi hade gifvit hvarandra och oss sjelfva det löfte,
att till hvad pris som helst, undandraga och för henne
dölja allt hvad som kunde störa hennes barndoms frid.
Men i Ostrolenka började bekymren att ännu
ytterligare hemsöka den landsflyktiga familjen. Jag angreps
af en lika invecklad som plågsam sjukdom, hvilken
slutligen lade mig på sjuksängen. Inga ord kunna återgifva
den uppoffrande ömhet, på hvilken min hustru under
denna tid så väl i anseende till mig, som till mitt barn,
afgaf de mängfaldigaste bevis.
I flickans närvaro fällde hon aldrig en tår, tvärtom
försäkrade hon den lilla att min sjukdom icke var farlig;
de stundef, som hon egnade sig åt Engels undervisning,
anförtrodde hon mig åt en lejd sjukvärderska, men satt
alltid dä i rummet utanföre, lyssnande til! min minsta
rörelse.
Emellertid hade denna sjukdom medtagit våra
tillgångar, och om ej en ljusning spridt sig på vår mörka
horizont, hade vi snart måst taga påsen pä ryggen och
stafven i hand.
Våren 1805 moitogo vi ett högst oväntadt och
öfverraskande besök af samme man, som jag trodde mig
hafva förfogat till andra verlden.
Jag var ännu sängliggande, men vid denna
underbara syn ¾rjde jag en lindring i plågorna, som jag ej
pä länge erfarit. Som resande passerade han vår stad,
bad mig och min hustru högtidligen om förlåtelse, och
med en röraude hjertlighet frågade han oss i hvad han
kunde vara oss till tjenst. Mannen sjuknade i det hus
vi bebodde; på sin dödssäng gaf han oss med varm hand
ett i klingande mynt icke obetydligt kapital, som en slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
