- Project Runeberg -  Perlbandet eller Scener i Tyskland och Sverige under 1813 års fälttåg /
207

(1854) [MARC] Author: Ulrika Sofia von Strussenfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Halsstartighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

207

dina bleka hvita kinder, eller hur Max, du sora förstår
dig pä slikt?

— Gif honom, hvad han ber om, Ursula? — sade
Marianne, i det hon sprang fram till dem.

Ursula gjorde ej längre motstånd; denna minut var
för henne plågsam, men instinkten sade henne huru hon
borde handla.

Ingen kyss hade sedan deras barndom blifvit vexlad
dem emellan; ej en gång i går, då de utbytte sina löften.

— Ack, om Ursula ändå blefve din ... din hustru?
— sade den frispråkiga Marianne.

Ursulas förlägenhet var obeskriflig, då fru Althea sade:

— Har du ej lust, min lilla pratmakerska, alt denna
vackra, klara eftermiddag, försöka föret?

Marianne förslod att man ville blifva af med henne,
och, ehuru med motbjudighet, lemnade hon rummet.

— Ursula, — sade Max, fattande hennes hand, —
inga hemligheter för våra älskade föräldrar, — han förde
henne fram till dem. — "Hvad Gud har förenat, kunna
icke menniskor åtskilja", — tillade han: — J veten
huru vi som barn älskat hvarandra ... i går vexlade vi
våra trohetslöften . . . Välsigna oss!

— Till den punkten, — svarade archiatern, — har
jag just önskat framdrifva händelserna. Ursula är ju ej
så arm . . . hon har sitt möderne , . .

— Men ännu eger jag ingenting, — svarade Max,
. . . och jag vill ej tala om giftermål förrän jag kan
försörja hustru.

— Då fruktar jag att du får vänta länge, — sade
Hertz, skakande sitt hufvud.

— Jag är i god tur ... om några år så .. .

— Och du vill draga henne ut till Tyskland? —
inEáf Hertz, — nej, tag du afsked, gift dig, slå dig ned
hos oss och sköt Dahla !

Rodnaden och blygheten öfvergåfvo Ursula; som den
skönaste och ljufligaste musik, genljöd hvart enda af den
gamles ord i hennes öron; aldrig hade hon hört honom
begagna ett vältaligare språk; nästan ofrivilligt fattade hon
hans hand som hon tryckte till sina läppar. Det var som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:03:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/perlbandet/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free