Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII. En nattlig scen i Warnhems kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Särdeles väl förstod fru Althea att behandla detta
barn.
— Vi skola byta, Marianne lilla, — brukade hon
säga; — i utbyte mot mina spel-lektioner måste du lära
mig dina vackra stickningar, så äro vi hvarandra qvitt.
Eva bad om samma gunst; och med en ifver
som om det varit fråga om ett vetenskapligt studium,
lärde hon dem sina många, i stickning varierande mönster.
Marianne var redan husvarm, fann sig väl i det nya
landet, hvarest hon sjelf framkallats till lifvet; hennes
natur, god och uppriktig, utvecklade sig vackert under deras
händer hon nu var; hennes små egenheter och vanor
voro väl icke bortstrukna, men dels öfversåg man med
dem, dels fortfor man alt varsamt borttaga dem; hon var
lifvad af det mål hon hade i sigte, och hon hade, som
ungdomen ofta brukar, tillit till sin egen kraft, sin
egen styrka.
Gabriel hade tillbringat hela vintern i Jönköping;
mellan honom och fosterföräldrarna hade ett spändt
förhållande uppkommit; och om vi säga att han icke led
deraf, så afvika vi betydligt från sanningen. Men hos
honom var kärleken starkare an förnuftet; han älskade
Ursula till passion, och ju häftigare motslånd han rönte, ju
mera vild och otyglad blef hans lidelse.
Ursula å sin sida var ett rof för de mest olikartade
känslor. Egande en ren, högsinnad karakter, varmare på
djupet än ytan tillkännagaf, var hon dock ingalunda
oåtkomlig för fel och brister. Hon var icke af dessa
lynnen som förädlas genom olyckan; hon blef bitter, och
hon kände inom sig en fullkomlig revolution; hon hade
gifvit sitt löfte att icke med Osbahr underhålla någon
skriftvexling, och hon höll ord, men svartalferna i hennes själ
utbredde sina vexande ringar alltmer och mer; hon
nästan hatade Gabriel och sin styfmor, och kärleken för
hennes fader var (så trodde hon) nästan förkolnad.
Att hindra henne från ett fortfarande umgänge med
innevånarna på Dahla, vågade hvarken hennes far eller
Appolonia, men hon hade hvarje gång hon varit der
sjelf, så många obehag, att hon högst sällan derstädes
infann sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
