Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Människan - Första boken. Köttet och Anden - 1. Det yttre utseendet. Karaktersdrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
k. waliszewski
för vana att fira med buller och ståt. Banketter, maskerader
och fyrverkerier gingo sin gilla gång.
Hos honom fanns en fond af oföränderlig glädtighet
och stor sällskaplighet. Till vissa sidor af sin karaktär
och sitt lynne förblef han ett barn ända till mogna år
med ungdomens naiva och okonstlade munterhet och behof
af att gifva luft åt sina känslor. Vid hvarje lycka som
kom honom till del kunde han ej af hålla sig från att
meddela sin glädje åt alla, som han antog kunde intressera
sig därför. Han skref sålunda ända till femtio bref med
anledning af någon obetydlig vapenbragd, till exempel
Stettins intagande år 1713. Alltid lätt att roa, sågs han
i Dresden år 1711 rida på trähästarna i en karusell,
hvarunder han ropade: "Fortare, fortare," och skrattade så att
tårarna runnö, då några af hans följeslagare kastades ur
sadeln af den snabba farten. Han betedde sig som en
gosse, som har skollof, under de allmänna förlustelser,
som år 1720 firades med anledning af freden i Nystad.
Han dansade och gestikulerade bland folkmassan: han
hoppade upp på bord och sjöng med full hals. Han var
ända till de sista åren af sitt lif en retsam tjufpojke, som
älskade grof korniga skämt och upptåg. Ar 1723 lät han
gifva brandsignaler midt i natten ocli narrade så alla
Petersburgs invånare upp ur sina sängar, ty eldsvådorna
voro där vanliga och fruktansvärda; och han var utom sig
af glädje, då de rusade åt det håll, där man kunde
antaga att eldsvådan brutit ut, och kommo till ett torg, där
på hans befallning en eld uppgjorts af soldater, som
skrattande ropade: "April, april!"
Hur kom det sig då, a-tt han med en sådan naturell
väckte mer fruktan än tillgifvenhet. Hvarför kom hans
död som en befrielse för hans omgifning, som slutet på
en. tryckande känsla af ångest, på ett skräckfullt
tvångs-regemente? Detta beror först och främst på hans sätt att
uppträda, hvilket tagit intryck af den omgifning hvari han
lefvat sedan barndomen, och på de sysselsättningar som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
