Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Lifsgärningen - Första boken. Yttre strider. Krig och diplomatiska förhandlingar - 1. Från Narva till Poltava (1700-1709)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
K. WALISZEWSKI
efter sitt hufvud göra en framställning af slaget vid Narva och
dess följder, hvilken var afsedd för läsarna af HoUands
Oazett och af den not han sände till Generalstaterna.
Enligt denna hade svenskarna omringats i det ryska lägret
af en öfverlägsen styrka och tvungits att kapitulera. Några
ryska officerare hade velat göra konungen af Sverige sin
uppvaktning, då han på ett förrädiskt sätt begagnat sig
däraf för att taga dem till fånga. Europa skrattade blott
häråt; men denna föregifna kapitulation, som man påstod,
att svenskarna kränkt, tjänade sedermera Peter till
förevändning att kränka andra, som han själf undertecknat.
I Wien smålog också grefve Kaunitz, då furst Galitsin
förklarade för honom, uatt tsaren ej behöfde ådagalägga
sin krigarära genom segrar", men då vicekansleren frågade
honom efter de fredsvillkor som hans herre fordrade af sin
segrande motståndare, tvekade ej den ryske diplomaten att
fordra största delen af Livland, jämte Narva, Ivangorod,
Reval, Koporje och Dorpt, och framtiden skulle visa, att
han ej begärde för mycket.
Det dröjde ej länge, innan ett sådant mod erhöll sin
belöning. Att börja med afstod Karl XII från att i
Ryssland begagna sig af sin framgång. Peter såg med glädje,
huru han inträngde på Polens slätter. Konungens beslut,
som säges hafva fattats mot hans generalers råd, har
blifvit häftigt kritiseradt. Guiscard fann det fullkomligt
berättigadt, alldenstund Karl icke ännu slutit fred med
August, hvilken var benägen att underhandla med Guiscard
själf som medlare. Men därom ville konungen ej höra
talas, trots den franska diplomatens alla föreställningar och
böner. Och hvarför? "Han var rädd att ej hafva
tillräckligt många fiender", säger Guiscard. Och som han ej
kunde intränga i Ryssland med sachsarna och polackarna
i ryggen ville han, och det med rätta, försäkra sig om en
reträttlinie åt detta håll. Härigenom närmade han åter
till hvarandra de båda allierade, hvilkas vänskap något
svalnat efter de ömsesidiga nederlagen. Då han tillbaka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
