Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Episoder — konst och annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
giftad av Rafaels bromural och mogen för akademien.
Med ett ord: pompier!»
Den ohyggliga stämningen i Pittura Moderna var som
bortblåst och när jag lämnar Sala del Incendio för att
träda in i Sala della Segnatura, stannar jag i
dörröppningen. Dagen var strålande majdag mitt i november,
solskenet lade sig i ljusflod på golvet och förvandlade
stansernas atmosfär till lekande, smekande guldreflexer,
stämmande allt, även disharmoniska färger, till välljud
och harmoni. Du vet hur det känns när du ser vacker
målning ackompagnerad av vacker musik. Du blir rörd,
du får det hett under ögonen, kanske gråter. Så hände
mig, jag grät. min följeslagerska likaså; och stödda
mot dörrposterna gräto vi unisont.
Vad Rafael skulle blivit smickrad och rörd.
Renässansen stora konstnärer hade ännu inte analyserat
estetik och kände inte till senare konstfilosofers hårfina
distinktioner. De store vore nog som alla stora: barn
och känsloutbrott så naturliga för dem, lika främmande
de äro för lärda esteter. Att bli rörd till tårar är inte
estetiskt berättigat. Med skrattet förhåller sig däremot
anno riedes, har jag läst i en avhandling därom hos
en framstående engelsk essayist.
Men om gråt är oestetisk, hur förhåller det sig då
med t. ex. största delen av fransk dramatik? Vi se ju
hur på fransk teater redan i andra akten näsdukarna
tagas fram, inte bara av lättrörd ungdom eller nervösa
damer, men av herrar, äldre herrar med helskägg och
med hederslegionen i knapphålet. — —
Grekerna ville nog skratta åt Aristofanes men inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
