Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kalmar var särskilt uppmärksammat under Kalmarunionens tid, och
flera unionsmöten höllos där. Erik af Pommern kröntes här år 1397 till
konung över Nordens tre riken och bodde som nyförmäld i början på
1400-talet på slottet under några år. Befolkningen blev så gott som tvingad att
hålla med unionspartiet. Borgarskapet nekade år 1436 Engelbrekt, som kom
med sin här, tillträde till staden, och emedan han icke vågade angripa,
blockerade han staden från landsidorna. Kalmar var vid denna tid en plats
för strider mellan de olika partierna. Då köpmännen därför inte i lugn
och ro kunde sköta sina affärer, gick staden tillbaka i välstånd.
Då den landsflyktige Gustaf Eriksson Vasa år 1520 landsteg på Stensö
udde strax söder om staden, försökte han förmå slottets besättning till
uthållighet i försvaret men misslyckades, och kort efter hans avresa föllo både
slottet och staden i händerna på Sören Norby. Efter tre år lämnade
emellertid Norby Kalmar, varefter borgarna insläppte konung Gustafs folk i staden.
Under några årtionden härefter fick staden njuta av freden.
Vid 1500-talets slut under striderna mellan konung Sigismund och
hertig Karl stundade åter bistra tider för staden. Kristian IV lyckades år 1611
efter hård strid mot Karl IX intaga staden och överlämnade kommendanten
på slottet, förrädaren Krister Some, utan nödtvång slottet till Kristian IV.
Kalmar stad och slott stannade nu i danskarnas händer till freden i Knäred
år 1613.
Under Gustaf II Adolfs regering uppmuntrades köpmän och hantverkare
från andra orter att flytta dit, och fick stadens befolkning ett tiotal år frihet
från alla "vissa och ovissa" kronoutskylder. Staden växte, men den hade
svårt för att vinna större välstånd.
Efter 1647 års brand beslöt regeringen att flytta staden något norr ut
till ön Kvarnholmen. Endast motsträvigt åtlydde stadsborna denna
befallning. Men motstånd tjänade ingenting till. Samtidigt uppfördes nya
fästningsverk kring densamma, som endast en gång sett sig anfallas av fiender.
Kalmar fick därefter lugn, och borgarna levde som i de flesta andra
mindre svenska städer i obemärkthet. Men så småningom blev handeln och
industrien livligare.
För omkring 70 år sedan började Kalmar förlora sin gamla karaktär
och antaga ett mera modernt utseende, järnväg framdrogs dit och vallarna
raserades till största delen.
Emellertid synes den gamla, minnesrika staden gå en ljus framtid till
mötes i handelns och industriens tecken.
Växjö, den gamla Värenclsbygdens huvudstad, var säkerligen en bebyggd
plats redan under hednatiden. Det var med framgång S:t Sigfrid här
predikade kristendom.
Växjö erhöll år 1342 sina stadsprivilegier. Det bestämdes att här, som
alltid i gamla tider, då städer skulle byggas, att befolkningen i trakterna
däromkring tvingades utöva sin handel och sina hantverk i staden.
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
