Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - „Crimen laese majestatis“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Och det bad hon, endast det, — att när hon
ej mera hölle det ut, detta lifvet, — när hon
ingenting mera hade att fröjda sig åt — när deras kärlek
var slut och hon vore skyldig att inlösa sitt löfte till
den andre, — då skulle han „hjelpa henne“, taga
hennes lif — hon kunde det ej sjelf — kunde ej — hon
var så svag, så — —
Hon lade hufvudet på sned — såg litet kokett
„ under lugg“ på honom och drog läpparne till ett
sjelfbelåtet leende.
Hon såg så bedårande ut att han höll på att
förlora sjelfbeherskningen — han drog henne häftigt till
sig och kysste henne gång på gång under upprepade
bedyranden att hon aldrig skulle behöfva bedja honom
om den väntjensten — han skulle aldrig upphöra att
älska henne, aldrig i evighet!
Hon sade ej mera att hon ej kunde tåla att
kyssas — hon lät det gå fram öfver sig — gjorde endast
minsta möjliga motstånd, — och när han så gjorde en
paus och lät hennes läppar vara i fred en secund
öppnade hon dem och sade, som vore det hufvudsaken:
— „nå! — efter vi nu äro förlofvade, så skall du väl
ge mig en ring?“ —
Det var som kallt vatten öfver honom.
De sutto tysta en stund — stämningen var
förstörd och tryckt.
Han föreslog att de skulle gå ut och äta. Och
det var hon med om genast.
— Klockan var visst tio, — men —
„ I Berlin kan man göra hvad man vill! — Och
jag har souperat på tu man hand med en ungherre,
hemma till och med. —“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
