Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En kulen höstdag var Gud ute med sin bil. Ilan
var på väg till en stor, röktung stad. Han kände den
icke. Det var en ung stad vid stranden av en flod,
som grumlig och tyst rann ut i havet.
Han ville söka efter någonting — han visste själv
ej vad. Och hans bil tjöt frågande ut i dimman, då
den gled genom förstadens gråa husklungor.
Där gatornas meningslösa mummel svällde upp till
en mäktig, pockande fråga, lämnade Gud bilen och
trevade till fots vidare. Drypande tung låg himlen
över hustaken. Människorna sågo trötta och åldrade
ut, där de vällde fram utmed trottoarerna. Mitt bland
dem gick Gud, och hans vänligt skygga blickar
drunknade i deras suddigt gråa ström.
Gud kände sig ensam och liten. De höga stenhusen
stirrade tomt förbi honom, där han snuddade vid
deras fasader. Och då han ängsligt sökte i
människornas blickar, stötte han på någonting hårt och
okänt. Som en skymmande likgiltighet låg det över
dem och dolde bakom sig allt: glädje och sorg, lycka
och ångest.
Men under det han trött och nedslagen i
gatlyktornas dimvita sken vandrade hemåt, mötte han en
ung flicka. En djup och klar ångest lyste ur hennes
ögon, och hon gled genom människomassan som en
vålnad. Efter henne gick Gud, dragen av blickens
stora sorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
