Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligtvis slutade därmed att han räckte ut tungan åt
sin spegelbild, som ögonblickligen gjorde lika, och
sedan förskräckt vände sig bort för att taga en bok,
bläddra i den och med en känsla av äckel lägga den
undan. Eller kunde han på gatan känna sig
observerad av någon flicka, han tog då en napoleon-attityd
på sig och stirrade fientligt förbi henne, medan hans
inre bokstavligen stönade av ensamhet.
(Här träder måhända författarens poetiska natur
bäst fram, hans oförmåga att fatta människor och
situationer sådana de voro i och för sig, utan att
genast försöka inordna dem i ett inbördes
sammanhang. Å andra sidan var han inte tillräckligt poet för
att kunna nöja sig med de schemata, han sålunda
byggde opp, utan sökte sig efterhand alltid tillbaka
till verkligheten, som obarmhärtigt bröt ner hans
konstruktioner. Därför heter även denna bok »Sönder).
XXIV.
Han tog henne en eller två veckor senare, och kände
sin seger som en ren tillfällighet, vilket han onekligen
inte hade så litet rätt i. Det var ingenting annat än
en ömsesidig låt-gå-gest, emedan båda insett, att de
voro oförmögna till en verklig kärlek och att det därför
var meningslöst att längre vänta på den. Om deras
sammanträffanden i början haft en frisk anstrykning
av improvisation över sig, så höllo de efterhand på
att bli dödande tråkiga kafésittanden och promenader,
och genom den slattrighet, som härav växte fram, lät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
