Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fersenska mordet, meddel. af C. C:son Bonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skild från grefven; sjelf har han uppgifvit, att han i
det ögonblick han lemnade grefven, såg sig urståndsatt
att vidare kunna försvara honom, samt derför hade
för afsigt att taga reda på sin häst, som fanns i
närheten och skynda efter förstärkning. Under tiden
blef grefven bortryckt af folkmassan, som sönderslet
hans kläder och strumpor samt släpade honom på
marken. General Vegesack hade stigit till häst för att
försöka rädda grefven, men han fick sjelf flera slag,
som satte honom ur stånd att bringa någon hjelp; en
understallmästare hos konungen vid namn Ehrengranat,
en f. d. gardesofficer vid namn Düben och en viss
Schultz, son till Doktor Schulzenheim och som vid
riksdagen i Norrköping afsade sig adelskapet, voro de
personer, som närmast omgåfvo och försvarade Grefve
Fersen, men de kunde ej länge hålla stånd, ty slagen
haglade öfver dem från alla sidor. Emellertid hade
grefven hunnit fram till stadsvakten, der han gick in
uti vaktrummet och fick ett ögonblicks hvila; dit hade
han på detta sätt släpats längs leden af den uppstälda
gardesbataljonen, hvilken själfmant fälde bajonetterna
men utaf Herr Silfversparre erhöll befallning att icke
bruka våld, sannolikt trodde han sig fortfarande hafva
folkmassan i sin hand, och han har efteråt förklarat,
att han trodde sig handla rätt. Såsom en ursäkt kunde
han anföra att vår nuvarande lagstiftning är sådan,
att han sjelf utsatte sig för att blifva straffad om
han som kommendant brukade våld, men detta är dock
endast en förevändning, förhållandet var i sjelfva
verket det, att han helt och hållet tappat hufvudet
och bar sig dumdristigt åt. Grefve Fersen befann
sig emellertid i stadsvaktens vaktrum, med kläderna
bortslitna intill bara skjortan, plundrad på klocka,
plånbok och snusdosa; huru sårad och misshandlad han
än var, hade han full sans; han var alldeles ensam uti
vaktrummet, tills dess en betjent Founin, som sett
honom gå dit in, skyndade till och började så godt
han kunde aftorka och förbinda hans blessyrer med sin
näsduk; denne var i tjenst hos den emigrerade Hertig
de Pienne, som var anstäld som adjutant hos Konungen,
och med hvilken Grefve Fersen gjort bekantskap i
Frankrike och som bodde uti hans hus; betjenten
frågade grefven om han hade några befallningar att
gifva rörande sin syster eller sitt hus, ty i så fall
skulle han skynda dit för att tillse, att de genast
verkstäldes. Grefven var dock så illa slagen och
misshandlad, att det nästan var med döende stämma,
som han svarade honom, att han ej hade något uppdrag
att lemna, men att han kände svåra plågor och hoppades
att vakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
