Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peter Cohorn. Ett nordiskt medeltidsminne i södra Frankrike, af L. Bygdén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pierre Cohorn, Chambellan & Général des Troupes de la
Couronne de Suède, suivit à Rome le Roi Christian,
& se retira á Avignon en 1494, pour avoir tué en
duel à Rome le Comte de Schulemberg, Favori de son
Roi. Il testa le 18 Mars 1479, & avoit épousé Hélène
Kaplendon, dont il eut:
Jean Cohorn, qui testa le 9 Janvier 1516, ayant
épousé, en 1465, Agnes de Rhotis.
Med den sistnämnde synes ätten rotfästad i fransk
jord.
Hvad skall man tänka om hela denna historia? Ja,
den första tanken, som tränger sig på oss, torde
vara den, att den franska adelns ättartaflor i
afseende på trovärdighet tyckas lemna lika mycket
öfrigt att önska, som vår egen adels i somliga
punkter. Den andra tanken är nog den, att många
ord ej behöfva spillas på denna genealogi, hvars
orimlighet är uppenbar. Ty har man väl sett någon
enda medlem af våra förnämsta medeltidsätter bestå
sig med tvenne förnamn, ett privilegium som vid
denna tid till och med blott sparsamt användes
af regerande furstehus. Ännu orimligare att någon
svensk kunnat bära namnet Toussaint eller det rent
provençalska namnet Yolande, för att nu ej tala
om hvilka anakronismer och om hvilken okunnighet
rörande svenska förhållanden ätteledningen i öfrigt
bär vittne. Väl äro Broderson och Kröpelin för oss
välbekanta namn och sjelfva det franska ättenamnet
ljuder med äkta svensk brytning. Men den tystnad,
som våra egna urkunder iakttaga rörande denna berömda
ätt, tyckes afgjordt hänvisa hela historien till de
hopgjorda fablernas område. Och dock, bakom denna
genomskinliga väfnad af orimligheter, af mer och
mindre medvetna osanningar, synes ett verkligt –
man kan säga romantiskt – menniskoöde, till en
del förknippadt med vår nordiska historia, träda i
dagen. Påpekandet af detta samband bör kunna påräkna
ett visst intresse, ehuru undersökningen på grund
af det material, vi förfoga öfver, ej kan erbjuda
så mycket nytt, men möjligen gifva anledning till
nya forskningar.
Berättelsen om ättens ursprung från en nordisk
främling binder sig närmast till ett gammalt i södra
Frankrike befintligt minnesmärke, hvarom man från
skilda håll har några underrättelser. Nära staden
Avignon, der de romerska påfvarne på 1300-talet
tillbragte sin babyloniska fångenskap, ligger en
landtlig ort Montfavet. I kyrkan derstädes, redan
anlagd år 1343 i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
