Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peter Cohorn. Ett nordiskt medeltidsminne i södra Frankrike, af L. Bygdén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<i>Danmark. Beledsagande konungen till Rom, dödade han
der i en duell en dansk, medtäflare i hans ynnest. I
dubbelt hänseende landsflyktig erhöll han derefter en
fristad i Frankrike, under det att hans son Johan fick
åtfölja Julian de Ruvere, och i Montfavet, denna i
sanning gynsamma ort,[1]
nära Avignon tillbragte han sin lefnad i fromhet. Han afled
den 10 Juli 1479. Sonen Johan af Cohorn lät, sedan stormen
stillats, omsider uppresa faderns graf minne"[2] 1486.</i>
Enligt den franska tolkningen lyder begynnelsen af
Peter Cohorns instruktion till sonen på följande sätt:
»Jag märker, min son, att mitt slut nalkas och att
slutet på mina mödor närmar sig med stora steg,
men förrän jag inträder på den väg, som är oss alla
förelagd, vill jag lemna dig såsom ett testamente
några faderliga råd, sådana som jag fordom mottog af
min fader, då han låg på sin dödssäng. Han anbefallde
mig framför allt Gudsfruktan, omsorg om mitt rykte
och min ära och slutligen inträde i furstens tjenst
(le service du prince)».[3] Efter att han talat om
gudsfruktan, som bör leda våra handlingar, framhåller
han, att i afseende på sitt uppförande mot andra
skall man rätta sig efter olika omständigheter. »Det
gifves tre slags menniskor i vanliga lifvet,
sådana som stå högre än en sjelf, sådana, som
äro ens jemlikar och sådana som äro underordnade.»
Beträffande de förstnämnda t. ex. furstar, säger han,
kan man icke hafva nog vördnad och aktning for dem,
då af deras godtycke vår lycka och olycka beror, och
de äro Guds ställföreträdare på jorden, på hvilkas
majestät man icke ostraffadt förgriper sig i ord och
handling, såsom en olycklig erfarenhet alltför väl
lärt mig. Härutinnan behöfver jag ej anföra främmande
exempel, då de träffas i vårt eget hus. Ack, hvem
känner ej den storm, som bragt oss i qvaf. Vi ha
lemnat våra vänner, våra anhöriga, vår egendom, vårt
fädernesland, vi ha genomtågat nästan hela Europa,
ströfvande från rike till rike under Christian I:s
standar. Slutligen anlända vi till Rom, den kristna
verldens hufvudstad, och liksom om ödet sparat mig för
ett ännu sorgligare skeppsbrott, blef denna stad, som
för oss bort vara en fridens och lugnets ort, för mig
skådebanan för en ödesdiger storm. Återkalla för ett
ögonblick i ditt minne denna förbannade afundsjuka
(cette maudite jalousie), denna olyckliga duell,
denna ödesdigra seger, som kom onåden att efterträda
gunsten och som i samma graf sänkte min vederdeloman
och min furstes hela tillgifvenhet. Derpå flykt,
landsflykt, med ett ord källan till alla olyckor,
som hopat sig öfver oss. Det är ett dåligt exempel,
som en far gifvit sin son. Men jag bör ock säga dig,
att min orubbliga trohet mot Christian, oaktadt min
onåd, är ett exempel, som du bör efterfölja. I denna
min lyckas fullständiga undergång, har man väl kunnat
förmå mig att bryta min svurna ed mot denna fromma
furste för att kasta mig in i motpartiet? Har man hos
mig kunnat skönja tecken till ostadighet och lättsinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
