Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peter Cohorn. Ett nordiskt medeltidsminne i södra Frankrike, af L. Bygdén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom att sluta mig till riksföreståndaren Sten Stures
fanor? Denna påfliga stad Avignon synes mig tusen
gånger angenämare än Sverige, så aflägset som det är,
och landsflykten har för mig mer behag än vistelsen
i mitt fädernesland, då ingenting ligger mig mer om
hjertat än att hålla min ed och bevara min trohet. Ty
märk, min son, att eden är ett högtidligt och heligt
löfte, och ett till en furste svuret löfte, hvartill
man tar Gud till vittne, bör ock obrottsligen hållas
för att en dag lända till vårt bästa och kanske till
och med i närmaste framtiden åter upprätta vårt fallna
hus. Och för detta ändamål bör du icke försumma något,
som kan dertill bidraga: framför allt betjena dig
af kardinalen della Roveres mäktiga inflytande och
vänskap, det skall icke vara onyttigt för att främja
detta verk. De välgerningar, som vi af honom mottagit,
äro så stora, att de aldrig kunna glömmas: med hvilken
godhet mottog han oss ej i sitt palats efter min
onåd. Genom sitt beskydd räddade han oss och hjelpte
oss med sina penningeunderstöd. Det är vid den tid,
då han i egenskap af biskop reste till Avignon, han
erbjöd oss denna påfliga stad såsom en säker hamn
efter skeppsbrottet. Med ett ord han har hopat på
oss så många välgerningar, att ditt rykte lede om du
bruste i erkänsla. Det är derföre, som jag anbefaller
dig att hafva allsköns aktning och vördnad för denne
kyrkans furste och denne lysande vän. Jag bör ej
heller med tystnad förbigå den ädle Johan af Rhodes,
till hvilken vi stå i så betydliga förbindelser: han
är vår tröst i smärtan, vår rådgifvare i affärerna,
vår oskiljaktige ledsagare i landsflykten. Du skall
förblifva i hans hus i egenskap af adoptivson; han
skall fullkomligt fylla en god faders pligter emot
dig. Din heder fordrar då, att du äfven mot honom
uppför dig såsom en tacksam och vördnadsfull son ...
Sedan han gifvit sin son några råd huru han skall
uppföra sig mot underordnade och uppmanat honom att
läsa historiska arbeten, för att bilda sin själ och
hemta lärdomar, afslutar han sina förmaningar sålunda:
»Farväl, min son, och ehuru ditt goda lynne och din
hänsynsfullhet för mig mycket lindrat landsflyktens
vedervärdigheter, skall du göra dem ännu lättare, om
du under den korta lifstid, som ännu återstår mig,
tar hänsyn till dessa råd och en dag visar att du
icke vanslägtats från dina förfäders dygd.»
Man ser huru furstegunst, ära och rykte spelar in, om
ock ej på något oädelt sätt i dessa lefnadsregler för
den adlige ynglingen. Men märklig är frånvaron af all
hänsyftning på helgonen och kyrkans andliga patroner,
som eljest gå igen i medeltida handlingar. De
verldsliga patronerna ansågos förmodligen vid denna
tid för kyrkans andliga förfall förmå mera.
Till hvad vi här ofvan framställt om grafstenen och
dess egare kunna vi slutligen lägga en uppgift hemtad
ur Vivien de St. Martins stora geografiska lexikon,
som i artikeln Montfavet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
