Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ambassadörs följe på 1600-talet, meddel. af fröken Ellen Wester - Porträtt 10. Drottning Maria Eleonora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bagge.
Lagge (Cagger)
Ribbingk.
Gustav Lillie-crona.
Mr Erich.
Her Israel.
Vaijenheime. (?)
Echelbach.
Laurelius.
Lyneus.
Tant M:rs que Valets 15 ou 20 Gentilshommes, qui sont à Paris,
qui se joindrons avec Mr L’Ambassadeur.
Text till porträtten.
10. Drottning Maria Eleonoras lefnadsöden äro
alltför allmänt kända för att här erfordra en
närmare framställning. Strängt bedömd af de fleste
häfdatecknare, hvilka på henne användt måttstocken
för mäns uppskattande utan att taga i betraktande
qvinnonaturens egenheter, har drottningen på
sednaste tiden blifvit ansedd blott som sin gemåls
rodocka. Biskop Franzén i sitt tal »om Svenska
Drottningar» gör henne mer rättvisa och glömmer
ej att, jemte hennes egenheter, framhålla hennes
goda egenskaper af öm maka, trogen gemål och djupt
sörjande enka. Att hon som Enkedrottning och moder
fann sig tillbakasatt genom att vara utesluten från
förmyndar-regeringen och dotterns uppfostran - det
var naturligt och det måste henne förlåtas. När så
Drottning Christinas förmyndare ej ville tillåta
Enkedrottningen att utan deras tillstånd resa,
var det förklarligt, att hon beslöt att undfly de
besvärliga riksherrarne och lemna ett land, som ej
inrymde personlig frihet för henne, och der hon icke
trifdes. Tidens rådsprotokoller intyga de stränga ord,
som fälldes om Enkedrottningen af förmyndarne. Det
föreslogs att utesluta hennes namn ur förbönerna
för de Kungliga. Riksmarsken (Jakob De la Gardie)
menade, att Enkedrottningen hade förtjenat att
behandlas som Sigismundus och föreläggas att inom
viss tid återkomma vid äfventyr att annars förlora
sitt lifgeding. Landtmarskalken (Lars Sparre)
särskildt tillkallad, beskärmade sig såväl öfver
Enkedrottningens skrymtaktiga fastande på Gripsholm
(hvarigenom hon aflägsnat betjeningen, isolerat sig,
vilseledt väktarne och kunnat obemärkt fly) såsom
ock öfver hennes »arga och onda uppsåt». Doctor
Gavelius[1], likaledes kallad till rådet, erinrade,
att Enkedrottningens morgongåfva ej vore »dominium»
utan kunde återfordras »ob ingratitudinem et atrocem
injuriam». Man beskärmade sig i rådet äfven öfver
enkedrottningens sätt att i Wolgast hafva »trakterat
Konungens kropp» (medelst hjertats uttagande) och
förslaget att »afdraga huden af sin herre och ikläda
honom andra kläder». Det derefter i protokollet
för den 11:te januari 1641 införda enstaka ordet
»Vaxduken» får väl anses såsom en uppgift om den
tillärnade dräktens
[1] Borgmästare i Stockholm, en af städernas deputati.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
