| 92 |
Åt Sveriges adel hafva många af vårt lands forskare egnat sitt intresse. Historieskrifvarne hafva aldrig förnekat att detta stånd spelat en betydelsefull rol i de förflutna tidernas lif, vare sig de nu velat se denna såsom en af de ljusa sidorna i utvecklingen eller såsom den mörka kraft, som hindrat framåtskridandet och beredt olyckor öfver fäderneslandet. Skriftställare, som beaktat några särskilda sidor af vårt lands kulturella utveckling, hafva ofta kring adliga personer eller kring adeln i dess helhet grupperat sina tidsmålande skildringar. Och för genealogen har Sveriges adel varit ett tacksamt studiefält -- ingen annorstädes hafva källorna för honom så rikligt erbjudit sig.
Intresset för adelns historia har knappast bleknat med tillbakagången i ståndets politiska betydelse. Den högre bildning, som öfverallt vidgar intressekretsen, drar inom sin ram allt flera sidor af menskligt vetande; och om de ämnen, som beröra Sveriges adel, ej längre få sin styrka genom kampen mellan politiska intressemotsatser, så kunna de i stället lungt beaktas af vetenskapen, som iakttar utan att fördöma. Kring dem strålar dessutom ännu den nimbus, som hvarje generation så gerna ser öfver de gångnas lif. Såsom ämne för forskning är Sveriges adel ett värdigt föremål, stort genom det helgjutna i dess existens.
Nyligen har af professor Fahlbeck i Lund utgifvits första delen af ett arbete kalladt Sveriges adel, hvilket lofvar att blifva ett bland de märkligaste, som kunna antecknas i adelns bibliografi. Det är här en alldeles ny sida af ståndets historia, som beröres, och efter en strängt vetenskaplig metod framläggas fakta, som gifva uppslag till intressanta, hittills obeaktade iakttagelser.
Arbetet är en statistisk undersökning öfver de på Riddarhuset introducerade ätterna och öfver adeln som befolkningsgrupp. Den nu utkomna delen sysslar med ätternas demografi och deras historiska utsträckning i tiden, en senare del skall behandla ätternas plats i den lefvande folkmassan.
Både formelt och reelt, både med hänsyn till metod och slutresultat, är arbetet hufvudsakligen af intresse från befolkningsstatistisk synpunkt. De stora frågor, som länge sysselsatt sociologer och psykologer, frågorna om folks och släkters utdöende, om ärftlighet, om drifvande krafter i befolkningens tillväxt, om nativitet och könens fördelning -- alla dessa berör författaren med utgångspunkt från statistiska premisser. Han granskar äldre och nyare teorier, från Malthus’ konstruerade lära om menniskornas förökning, till Hansens mera mångsidiga uppfattning om ståndscirkulationen. Hvad som härvidlag förlänar arbetet dess särskilda intresse är att författaren vunnit sina resultat därigenom att han kunnat statistiskt begränsa ämnet inom ett särskildt lämpligt område. Hans undersökning rör sig kring en befolkningsgrupp, som hittills inom statistiken knappast varit föremål för
| 93 |
Betraktar man arbetet från genealogisk ståndpunkt, så sammanhänger dess värde just med författarens beaktande af ättens betydelse. För en genealog kan det icke vara annat än glädjande att se, huru resultatet af hans forskningsarbete drages in under nya vetenskapsgrenar, som erkänna dess värde, och huru området vidgar sig för studier i hans ämne, på samma gång han bibringas en mera mångsidig syn på släkternas sammanhang. Professor Fahlbecks uttalande om genealogiens betydelse är så mycket mera beaktansvärdt, som det egentligen är första gången i vårt land en person med hans vetenskapliga anseende velat på vetenskapens nivå ställa ett forskningsområde, som man ansett hänvisadt endast åt det personliga släktintresset.
Några sjelfständiga genealogiska iakttagelser ligga ej bakom författarens arbete. Det rent genealogiska utbytet -- om man så vill kalla det -- blir endast de schematiska öfversikterna öfver samtliga ätter med uppgifter om tiden för deras introduktion och utslocknande, ättefaderns nationalitet och yrke samt några smärre anmärkningar. Samtliga tabeller, som äro grundade på Svenska adelns ättartaflor, äldre och nyare serier, äro mycket öfverskådliga och synnerligen lämpliga som uppslagsbok öfver adelsätterna.
Arbetet är ordnadt på fyra afdelningar: inledning, de lefvande ätterna, de döda ätterna samt lefvande och döda ätter. I inledningen framhållas en del allmänna synpunkter, stånds- och klassorganisationernas plats i den historiska utvecklingen, adelns betydelse för Sveriges historia och dess karaktär af ett socialt urval, hvilken förklarar dess glänsande politiska rol.
Vid studiet af de lefvande ätterna söker författaren först begränsa ättebegreppet. Han skiljer mellan den fysiska och historiska ätten och förstår med den senare den på endast manlig härstamning grundade ätten eller för närvarande tid den krets af blodsförvandter och deras hustrur, som bära samma tillnamn. Ehuru ätten i denna bemärkelse är mer eller mindre konventionell, kan den dock studeras till sin sammansättning, tillväxt och utslocknande. I än högre grad än med de öfriga historiska ätterna kan detta göras med de adliga, då de genom introduktionen på Riddarhuset under hela sin utveckling äro bestämdt afgränsade.
I fråga om de nu lefvande ätterna är det hufvudsakligen med deras antal och ålder författaren sysslar. År 1890 uppställer han som gräns för sina undersökningar och uppger antalet lefvande ätter till 732. Genom att sammanräkna de samstämmiga d. v. s. de som utgå från en och samma adlige ättefader, således en stor del af de med högre värdighet förlänade, reducerar han siffran till 638 sjelfständiga ätter. Från Karl XI:s regering härstammar det största antalet ätter, från Oscar II:s det minsta. Om de gångna tiderna indelas i 25-års-perioder, blir det perioden 1716-1740 som till vår tid lemnat de
| 94 |
Den mest intressanta och mest omfattande delen af professor Fahlbecks arbete är den som handlar om de döda ätterna. Det material, som här stått honom till buds, har fullt lämpat sig för en statistisk utredning; då det bildar ett afslutadt helt, kan det från alla tänkbara sidor bedömas. Genom att skärskåda ätternas lifslängd, dödsordning, sammansättning m. m. i alla dess olika skiftningar tror sig författaren finna, att lagar gälla för ätternas utslocknande, lagar som äro oberoende af tidernas skiftning, fullt säkra i sin regelbundenhet. De uttalanden han gör i dessa frågor bilda kärnpunkten i hans arbete, det som han sjelf tyckes betrakta som hufvudresultatet.
De döda ätternas antal stiger till en långt högre siffra än de lefvandes. Då kommendörsätter och adopterade ätter räknas som särskilda, bringas den upp till 2,324, således mer än tre gånger de lefvandes. [1] Af dessa äro dock en del endast heraldiskt döda, d. v. s. uppflyttade i högre stånd, andra nationelt döda genom utflyttning från Sverige. De verkligt dödas antal kan beräknas till 2,026. Men betänker man, att flera utdöda ätter endast äro grenar af större stammar som ännu lefva i andra förgreningar, så måste denna siffra än mera reduceras. Den grefliga klassen visar den minsta procenten af döda ätter, räknadt på samtliga inom klassen, den adliga den största.
Vid sina undersökningar grupperar författaren ätterna hufvudsakligen efter tre grunder: åldern vid utslocknandet, tiden för utslocknandet och antalet led; den sistnämnda indelningen, som är den genomgående, sammanställes stundom med en gruppering efter tidsperioder för adlandet. De ätter som i dessa fall behandlas äro naturligtvis icke alla de döda, då både åldern och ledens antal för en stor del äro okända. Så är det endast något öfver 1,200 ätter som lemna material för en åldersundersökning och öfver 1,500 för en indelning efter led.
Det visar sig att de döda ätterna i allmänhet varit kortlifvade. Endast en ätt har uppnått öfver 300 år -- oberäknadt ätterna af gammal adel, hvilkas åldersår man ej kan exakt angifva. Däremot hafva 341 ätter utgått innan de lefvat i 25 år. Redan här skönjer man tendenser till en lag, då antalet vid en viss ålder döda ätter stiger alldeles jemt i samma mån som åldersperioderna sjunka. Likartad blir slutsatsen vid grupperingen efter led. Antalet ätter, som lefvat i endast ett led, d. v. s. utgått med ättefadern, är större än tvåledsätternas o. s. v. ända tills nioledsätterna visa den lägsta siffran; af de under beräkningen indragna ätterna hafva 528, d. v. s. mer än en tredjedel, dött med grundläggaren, och endast två lefvat i nio led.
| 95 |
En jemförelse mellan lefvande och döda ätter, ordnade efter tiden för adlandet, tyckes ådagalägga att inom hvarje grupp på 25 år de döda släkterna utgöra en allt större procent af samtliga under gruppen upptagna, ju längre tillbaka i tiden de blifvit adlade, de lefvande däremot en mindre. Detta skulle tyda på att för ätterna liksom för individerna åldern är den förnämsta dödsorsaken. Dock märkas här flera kastningar och särskildt visar det sig att för ätterna af gammal adel de kvarlefvandes procent varit större än for de under 1600- och början af 1700-talen adlade. Författaren söker förklara detta undantagsförhållande så, att den äldre adeln länge bibehållit sin karaktär af jordadel, och därigenom sparat mera lifskraft än de senare tillkomna ätterna. För sannolikheten af en sådan förklaring talar äfven den omständigheten, att rörande de grefliga och friherrliga ätterna det procentiska talet för de kvarlefvande af gammal adel är långt större än rörande adeln i gemen.
Genom framkonstruerande af mortalitetskoefficienterna söker författaren gifva styrka åt den lag, som han redan funnit antydd, när han ordnat ätterna efter led, nemligen att dödligheten inom ätterna aftager med åldern, så att dödsfaran skulle vara störst under de första åldrarna och leden, men minskas, när dessa lyckligen vore genomgångna.
En utredning af dödligheten under olika tidsperioder visar ganska stora skiftningar, hvilka dock, enligt författarens mening, varit oberoende af de yttre förhållandena, adlandets mängd och tidernas glans eller nedan.
Under jemförelse mellan de olik-ledade ätterna från åtskilliga synpunkter fixerar författaren allt närmare de lagar, han trott sig finna för ätternas utslocknande. Vid en öfversikt öfver ätternas tidsform och utseende konstaterar han för abstrakta medeltalsätter en tendens för dessa att ha sin största utsträckning från jemt stigande mot jemt fallande i andra till fjerde led alltefter ledens växling mellan två och sju. För några exempelsvis tagna ätter är formen naturligtvis långt mera oregelbunden.
Fördelningen mellan könen har gifvetvis för studiet af ätternas fortbestånd en stor betydelse. Härvidlag visar det sig, att tvåledsätterna hafva procentiskt färre mankön än treledsätterna o. s. v. Vid de särskilda leden inom hvarje grupp är mankönets betydelse i jemnt nedgående för hvarje led, men håller sig inom de flerledade ätterna regelbundet högre än kvinnokönet tills vid det sista ledet kvinnokönet kommer i stor öfvervikt. Denna konstanta växling med leden uti könens tal är synnerligen märklig.
Motsvarande regelbundenhet återfinner författaren vid studiet af ätternas statistiska historia, d. v s. äktenskapligheten, fruktsamheten och dödligheten. Giftermålsfrekvensen aftar med leden i jemnt nedgående, ända till det sista ledet, då den gör ett ännu skarpare fall.
| 96 |
Alla dessa slutsatser äro onekligen intressanta. Man kan visserligen anmärka att det är naturligt, att de här nämnda s. k. statistiska dödsorsakerna skola hafva funnits, och att de äfven måste af forskaren iakttagas, då det är döda ätter han studerar, men märkligt är i alla händelser att se, huru detta dödsarbete successivt förberedes redan i föregående led, och man gör sig ovilkorligen den frågan, hvarför icke i något enstaka led t. ex. giftermålsfrekvensen eller antalet mankön varit i tillfälligt stigande. Professor Fahlbeck besvarar frågan med antagandet att det finnes en lag som reglerar dödssättet för de historiska ätterna. Han tror äfven, att samma krafter, som verkat till de döda adelsätternas undergång, alltjemt arbeta inom de högre klasserna, utan att man dock kan förutsäga att alla dessa släkter skola dö. Och det är troligt att de ätter, som utslockna, i likhet med de undersökta adelsätterna dö småningom, efter enahanda förebud och på samma sätt, om ock i vexlande tempo.
Dessa slutsatser äro de definitiva, som författaren tror sig kunna med säkerhet draga ur sina premisser. Men han går än ett steg vidare -- för att söka orsaken till orsaken. Utan att vilja tillskrifva sina tankar ett slutgiltigt värde, gör han såsom ett slags epilog till sin undersökning några nya spekulationer öfver den gamla frågan om släkternas undergång. Redan förut har han gentemot en del utländska författare framhållit att det endast är de historiska ätterna som skola dö, ej samtliga; nu sluter han sig vid sin sträfvan efter grunden till den uppfattning, som i de högre släkternas undergång ser en verkan, åtminstone delvis, af degeneration. Men denna är hvarken af fysisk eller moralisk art, utan uteslutande en reproduktionens degeneration, ett försvagande af fortplantningens kraft. Den inre orsaken till försvagandet tror han vara det högt utvecklande nervlifvet och hjärnverksamheten, däremot ej ingiftet, såsom många påstått. En yttre orsak är celibatet, som tyckes förekomma talrikare inom de högre klasserna än de lägre. Det är framförallt ekonomiska förhållanden samt högre andliga fordringar med en stigande kultur, som förorsaka celibaten; liksom i det gamla Rom torde också en ytterlig kvinnoemancipation inom de högre klasserna verka i samma riktning.
I arbetets sista afdelning, om lefvande och döda ätter, egnar författaren äfven några ord åt likartade sociala frågor. Efter att hafva gjort några historiska beräkningar rörande ätterna, hvarvid han
| 97 |
På samma gång han ger ett visst erkännande åt Georg Hansens teori om de tre folkklassernas växelverkan, söker han att utfylla dess brister och från några nya synpunkter mäta de verksamma krafterna i den uppåtgående och nedåtgående rörelse, som kännetecknar ståndscirkulationen. Dessa krafter äro framförallt den i människonaturen inneboende sträfvan att nå det högsta, samt konkurrenskampen om ämbeten och egendom, men äfven de historika släkternas utdöende. Det sistnämnda verkar oemotståndligt, fast långsamt sugande, då de tomrum som döden lemnar i de högre klassernas led, måste fyllas med friskt folk nerifrån. Vid den nedåtgående rörelsen medfölja en del af de högre klasserna, men ej i så vidsträckt grad som Hansen vill anse. Det är släkternas utdöende, som är hufvudorsaken till deras försvinnande från den högre samhällsklassen. Hvarför måste de då försvinna? De måste försvinna, därför att naturens och samhällets ordning tyckes vara sådan, att det skall råda en viss proportion mellan arbetarne med hufvudet och arbetarne med händerna. I ett fritt samhälle får den bildade klassen icke intaga större rum än hvad kulturarbetet för tillfället fordrar. Och när då starkare och friskare krafter arbeta sig fram, måste de gamla vika. Så förorsaka de större anspråken på nervkraft och hjärnans verksamhet den fysiologiska afmattning, som yttrar sig i aftagande fortplantningsförmåga, och den sociala likgiltighet, som är celibatets grund; båda dessa omständigheter bereda släkternas död. Och liksom släkterna dö, så skola kanske äfven folken skatta åt förgängelsen.
Det hufvudintryck man får vid genomläsandet af professor Fahlbecks arbete är, att här föreligger ett originelt uppslag, helgjutet i utförandet och fullt af skarpsinniga iakttagelser och allsidiga vyer. Men just därför att ämnet är så rikt och frågorna så mångsidigt behandlade, få tankarna en viss benägenhet att tränga djupare in och vilja känna t. o. m. på de skarpaste konturerna af den storslagna taflan. Mot allt nytt känner man sig gerna tveksam; och här står författaren sjelf i många fall på den tveksammes sida.
En svårighet, som måste göra sig gällande vid ett arbete af denna art, är, att det grundbegrepp, på hvilket de statistiska beräkningarna byggas, till sin karaktär är konventionellt, under det att man åt de slutsatser, som dragas, önskar tillmäta en naturvetenskaplig eller åtminstone lagbunden giltighet. Ätten såsom en grupp af en viss persons manliga afkomlingar är, såvidt man kan visa, endast ett konventionellt eller konstrueradt begrepp. Dess fristående plats i en af
| 98 |
Uppfattningen af ättebegreppet vexlar med folkens kultur- och samfunds-förhållanden. Ovisst torde vara, om man kan tala om att den manliga ätten utsöndrat sig från den gemensamma så tidigt och så fullständigt som författaren vill anse, åtminstone i det allmänna medvetandet. Att man redan under medeltiden i vårt land hade någon utpräglad uppfattning om samhörighet under fäderneslägten är ej bevisadt; snarare tyckes en viss likmätighet framgå af den ganska vanliga seden bland adeln att anlägga moderns vapen samt af de samtida slägtböckerna, hvilka lika fullständigt angifva kvinliga som manliga descendenter, sammanförande alla såsom ättefaderns »slägt». Det inväxande bruket af tillnamn torde först hafva fixerat den mer speciella betydelsen af ättebegreppet, snarare än tvärtom. Alla dessa förhållanden äro för öfrigt så skiftande, beroende på tillfälliga sociala eller politiska kastningar, att det är svårt att ens fastslå den ledande grunden.
En historisk ätt -- en ensidigt manlig -- kan tänkas under flera former. Antingen räcker den så långt tillbaka som forskningen för tillfället kan leda sambandet eller omfattar den alla personer med samma tillnamn eller alla som äro förenade genom några kulturella eller sociala band jemte de fysiska. Vill man se ätten såsom en i samhället gifven enhet kan man knappast göra det annat än med det sistnämnda slaget af ätter. Liksom folket blir en nation endast då det har andra gemensamma drag än de fysiska -- efter dessa mätas knappast numera folkens samhörighet -- så blir slägten en social faktor endast om den verkligen varit bunden af gemensamma intressen eller gemensamma kulturdrag, hvilka då vanligen yttrat sig i slägtmedlemmarnas känsla af samhörighet. Det torde endast vara en sådan slägt som i fullaste bemärkelse kan jemföras med ett folk och betraktas såsom en integrerande del af en nation. Sådana voro de gamla grekiska och romerska ätterna, om hvilkas utslocknande de klassiska författarne tala; de voro helgjutna genom sin sociala afgränsning. Sådana äro de ätter, som ingå i de lägre kulturfolkens samfundsorganisation -- vare sig nu individen räknar sig såsom medlem endast af en manlig ätt eller af flera ätter på mans- eller kvinnosidan. Sådana äro äfven de svenska adelsätterna. De ståndsvilkor, som gält för individerna inom ätten, hafva haft sin grund just i härstamningen och ättebandet och sålunda gjort känslan af samhörighet nödvändig. Det är framförallt från denna synpunkt adelsätterna kunna vara lämpliga att studera för ett syfte sådant som det föreliggande -- ej endast därför att de äro mera kända än andra ätter. Det berättigade i studiet af ätten såsom en folkgrupp är olika för skilda tider och folk, beroende på ättens tillfälliga betydelse i samhället; på samma gång
| 99 |
Släktnamn får icke uppfattas såsom en grundbestämmelse vid ättebegreppet. Det är af en alltför vexlande karaktär för att kunna göras allmängiltigt. Det har skiftat i tiderna och hos folken. Att det emellertid är ett medel att i allmänna medvetandet inprägla en uppfattning om ättesamband torde vara otvifvelaktigt. Men sociala ätter hafva funnits utan ättenamn, och ättenamn hafva funnits utan att ättemedlemmarna på något sätt varit sammanslutna. En manlig ätt, för hvilken man ej kan visa någon annan gemenskap än namnet, är knappast något mera än en konstruktion, en form för oss att i tanken fatta släktsammanhanget.
Att tala om att en nation eller folket hor samman i ätter är en ren abstraktion. Då begreppet »ätter» endast har sin grund och tillvaro i samhället -- fysiskt finnes endast en ätt -- vill det synas som om de förhandenvarande samhällsförhållandena böra gifva oss möjlighet att iakttaga en verklig begränsning af ätten i tid eller rum. Om man rent praktiskt skulle tänka sig folket uppdeladt i ätter, kunde det icke göras efter någon annan grund än den som det tillfälliga historiska vetandet gåfve -- d. v. s. att en person räknade sig till sin farfars ätt, så länge han ej kände sina föregående fäder och till sin egen, så länge han ej kände sin fader etc. -- såvida man ej gjorde en bestämd begränsning i tiden efter årtal eller efter ätteled. Framtiden skall möjligen kunna finna en annan form för en eventuel statistisk uppdelning af folket i ätter. Men i alla händelser skulle därmed ättebegreppets betydelse ändras -- och grupperna icke längre blifva ätter i sådan bemärkelse som ordet för närvarande har.
En noggrann undersökning af ättens historia och ättebegreppets utveckling skall säkerligen ådagalägga att -- historiskt sedt -- ätter endast funnits under särskildt gifna förhållanden, hos särskilda klasser och folk och i särskilda tider. Det enda attribut, som skulle tillhöra ätten under alla förhållanden, vore då, utom den fysiska härstamningen, att ätten som sådan vore i samhället känd eller erkänd.
Den begränsning af ättebegreppet, som här antydts, sammanhänger på det närmaste med hvad professor Fahlbeck kallat historiska ätter. Det tyckes nemligen som om författaren därmed menar just en sådan folkgrupp, som af samhället erkännes som en ätt, enkannerligen en sådan, som står på de öfre stegen i den sociala rangskalan. Då han såsom grund för begränsningen antydt folkets kulturella eller sociala ståndpunkt, är nog detta i stort sedt riktigt, ty bildningen underhåller just känslan af slägtsambandet, äfven om ej privilegier eller lagstadganden förläna ätten en särskild betydelse. Men här just tvinga tidernas skiftningar till tvekan: den uppfattning som vår tid kan skapa om sina egna förhållanden har den ej utan vidare rätt att tillämpa på andra. I de samhällen, där ätteorganisationen haft betydelse, får man anse att hela folket tillhört ätter, oberoende af deras kulturella
| 100 |
Hvad som här framhållits torde tala för, att ättebegreppet i betydelse af ensidig manlig ätt i och för sig endast är något konventionelt och konstrueradt. Detta hindrar naturligtvis icke, att en sådan ätt kan från statistisk synpunkt studeras, likaväl som hvilken företeelse som helst kan ställas i samband med en annan. Och då studiet gäller en grupp af ätter, för hvilka sjelfva ättegemenskapen haft en afsevärd social betydelse, kan sammanställningens resultat från en mängd synpunkter betraktas. Men faran härvid är, att man vid upptäckten af ordning och regelbundenhet förklarar som organisk enhet hvad som efter allmänna förhållanden att döma endast är en form. Att man vid studiet af den manliga ätten finner en viss lagbundenhet i dess utveckling och aftagande bevisar ej, att den manliga ätten såsom sådan har någon särskild plats i naturens hushållning; då skulle bland annat först ådagaläggas att den kvinliga ätten icke är underkastad samma lagbundenhet. Och å andra sidan bevisar ej företeelsernas systematiska ordning, att reproduktionskraftens gradvisa aftagande är något som på förevarande ättegrenar -- rent fysiskt tagna -- trycker sin stämpel; då skulle först ådagaläggas att den kvinliga ätten verkligen är underkastad samma lagbundenhet. Och äfven om man kunde till full evidens klargöra dessa saker, så är det ej nödvändigt att tillämpa dem på ätter, som stå utom undersökningens räckhåll. Likaväl som man tänker sig, att allmänna sociala förhållanden åstadkomma fysiskt märkbara följder, nästan likaväl kan man tänka sig, att de speciella sociala förhållanden, under hvilka dessa ätter lefvat, åstadkommit en lagbunden ordning vid deras utdöende.
Det rika intryck, som professor Fahlbecks arbete gifver, väcker hos läsaren en viss hunger efter ännu mera. Man ville så gerna se utredningar äfven om kvinnolinien, man ville se ätterna grupperade äfven efter andra grunder, med nyanser och skiftningar i deras sociala betydelse, deras blandning med oadliga ätter, ingiften o. d. Men det är ju naturligt att den vetenskapliga metoden måste söka en gräns, och ingen har då bättre kunnat väljas än den som författaren valt. Ty vill man också ställa sig tveksam mot lämpligheten att för ett konventionelt begrepp skrifva naturbundna lagar, så kan man aldrig förneka, att den ensidigt manliga ätten är den bäst tänkbara och af nuvarande samfundsförhållanden gifna formen för att samla uppgifter rörande släktskap, härstamning, ärftlighet och allt hvad som binder lif vid lif och släkte vid släkte. Såsom det första uppslaget till en statistik på genealogisk botten har föreliggande arbete sin enastående och grundläggande betydelse. Och skulle man sakna någon synpunkt vid framställningen, så har man alltid vägen angifven, hur den kan sökas.
Ser man på det rent statistiska arbetet och dess utförande, så bör man säkerligen ej hafva något skäl att tvifla på metodens riktiga
| 101 |
Det skall blifva synnerligen intressant att få del af de beräkningar, som professor Fahlbeck kommer att framlägga i andra delen af sitt arbete. Den skall säkerligen liksom den första gifva fängslande intryck och märkliga tankar och så till en klassisk helhet sammangjuta det digra verket.
Intressant skall det också blifva att iakttaga, om statistikern och genealogen taga upp de tankar som författaren framkastat, då han manat dem båda att egna sig åt forskning af sådant slag som det föreliggande. En sådan maning bör icke helsas annat än med tillfredsställelse. Geneologiska forskningen kan knappast taga skada af att inom mera allmänna områden gifva tillämpning åt sina resultat, och statistiken, framtidens vetenskap, får icke känna tyngd eller trötthet därför att den måste draga allt menskligt vetande inom sina råmärken.
Holger Rosman.
[1]
Då författaren för de döda ätterna har valt 1898
till gränsar och då han vidtagit nämda dubbelräkning,
öfverstiger hans tal för lefvande och döda det
nummertal, 2,891, som å Riddarhuset finnes.
