- Project Runeberg -  Personhistorisk tidskrift / Femte årgången 1903 /
98

(1899-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms öfverståthållare (forts.) af N. v. D. Grefve Mikael Törnflycht

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

så segerrika sedan så olyckliga dock alltid ärofulla
kamp, Sverige, så länge Carl XII:s bragduppfyllda fast
land och folk förödande regering räckte, nödgades
med ansträngande af alla sina krafter mot förenade
mäktiga fiender föra. Han vann snart erkännande
för mod och duglighet. 1706 löjtnant blef han kort
därefter »för dess capacitet och skicklighet samt
alltid betygade tappre förhållandes skull» utnämnd
till ryttmästare vid Lifregementet. Samma år fick han
äfven tillfälle att särskildt utmärka sig, då han vid
Leipzig slog en trupp sachsare, därvid »inläggande
mycken krigsära». Han var sedan med vid Pultava,
råkade i rysk fångenskap men blef snart frigifven
och stälde ånyo sitt svärd till det hårdt beträngda
fosterlandets förfogande. 1710 förordnades han till
interimsmajor och föreslogs 1712 ännu ej 3O-årig af
rådet till öfverste för ett tremänningsregemente. Med
afböjande af detta hedrande uppdrag anhöll han dock
att få kvarstå vid Lifregementet. Ej långt härefter
blef han emellertid i egenskap af major återflyttad
till gardet, där han 1713 blef öfverstelöjtnant och
1717 vid 34 års ålder öfverste; en tvifvelsutan vacker
befordringsbana, för hvilken måhända svågerskapet
med så inflytelserika män som Carl Piper och Arvid
Horn icke varit utan all betydelse, men hvartill nog
äfven förtjenst och skicklighet i ej oväsentlig mån
torde hafva bidragit.

I spetsen för gardet var Törnflycht Carl XII 1718
följaktig på det härtåg mot Norge, hvarigenom
hjeltekonungen gjorde ett sista förtvifladt försök
att vid sina fanor åter fästa deri segerlycka, som
förr varit honom så trogen men som efter Pultavas
blodiga dag synes för alltid hafva öfvergifvit
honom. Men måttet för hans och Sveriges olyckor
var nu rågadt. Carl XII föll och med honom äfven det
regeringssystem, som under hans stränge och kraftfulle
faders ledning väl skänkt Sverige många år af fred,
trygghet och välstånd men som omsider, tack vare
hans egen halsstarrighet, omättliga krigslystnad och
hänsynslösa slöseri med undersåtarnes lif och egendom,
blifvit nationen förhatligt. Den aldrig fullt kväfda
frihetskänslan lågade nu åter mäktigt upp i svenska
bröst och tog uttryck i en våldsam opinionsstorm till
förmån för det forna konstitutionella styrelsesättets
återställande. Äfven inom hären, bland tolfte Carls
egna bussar gjorde sig denna stämning oemotståndligt
gällande; och då underrättelsen snart nådde de tappre
krigarne, att i Stockholm rådet omedelbart efter
konungens död erkänt prinsessan Ulrika Eleonora som
drottning, förklarade krigsbefälet sig endast på det
villkor vilja godkänna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 19:13:07 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pht/1903/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free