Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till vår medeltida personhistoria (forts.) af L. Fr. Läffler. 5. Gammal kiärlek rostas intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stenen: »När denna omskrift höggs i stenen, hade man
således afsigt att framdeles å det återstående för
anbringande af omskrift afsedda bandet tillägga något
– hvilket aldrig blifvit tillagdt» (Hildebrand SMt
2: 608). Så är det ju egendomligt med fru Ermegards
inskrift på stenens inre yta, vidare att de tre
vapensköldarne blott anbragts på stenens ena,
vänstra halfva, m. m.[1] »Fru Ermegards inskrift visar,
att hon låtit hugga stenen. Hvarföre lämnade hon
bandets och fältets högra hälft tom? Denna anordning
är nu oförklarlig och torde aldrig kunna komma att
förklaras».
Jag tror dock, att dessa egenheter kunna åtminstone
till en viss grad förklaras. Bo Jonsson efterlämnade
vid sin död som änka sin senare hustru, fru Margareta
[Greta] Lambrictsdotter Dume2.[2] I sitt testamente
af den 4/9 1409 (Silfverstolpe, S. D. 2: 169-170)
uttalar hon, som dä var omgift med riddaren Benkt
Nilsson (Lejonansikte)[3], sin önskan att begrafvas i
sin första mans graf. Hon säger, att hon i Vadstena
kloster väljer sin «læghwrstadh, thaer min kære
hwsbonde Boo Joansson ligger», hvarför hon gifvit en
pänningsumma till klostret. Straxt förut i testamentet
heter det: »Boo Joanssons siæl, min kære hwsbonde
war, Gudh hans siæl nadhe». – Samma uttryck »min
kære hwsbonde» begagnar hon, då hon i slutet af
testamentet tilltalar sin andra man. – Huruvida i
detta fall kärlek till förste mannen eller önskan att
hvila i Vadstena klosterkyrka varit hufvudmotivet
till fru Gretas förordnande om sin begrafning, må
lämnas därhän.
Att hon verkligen blef efter sin önskan begrafven
i sin första mans graf får väl antagas. I
Vadstena-diariet omtalas vid 13 februari 1410,
att »Domina Greta quondom uxor Boecii Jowansson,
quæ post dicti Boëcii obitum accepit maritum Dominum
Benedictum Niclasson» blef begrafven »in monasterio
Vazstenensi». Det säges icke, att hon lades i sin
första mans graf. Men icke heller om herr Knut Bosson,
hvars död 14 okt. 1406 omtalas i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
