Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms öfverståthållare (forts.) af N. von Dardel. 2O. Friherre Gustaf Mauritz Armfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människor, sin energi och sin medryckande entusiasm
lyckades han ock samla talrika bondeskaror under
sina fanor liksom ock hos dem ingjuta en sant
krigisk anda. De och deras anförare brunno snart
af lika stridslust och längtan att fä »slå juten på
hufvudet». Tack vare Preussens och Englands bemedling
inträdde emellertid inom kort ett vapenstillestånd,
och Armfelt erhöll sålunda ej tillfälle att i spetsen
för sina bondeskaror skörda ära och utmärkelse.
Det var nu Gustaf III fann tiden vara inne att
sammankalla den riksdag, som alltsedan den upproriska
rörelsens begynnelse af såväl Anjalamännen som ock
öfriga talrika missnöjda i landet så ifrigt och
hotfullt påyrkats, i förhoppning att hos ständerna
finna verksamt bistånd i kampen mot den makt-
och ärelystne monarken. Dock nu var stämningen i
landet vorden en helt annan. Harmen mot de krigare,
som i farans stund svikit sin konung, i förening med
tillfredsställelsen öfver Gustafs eget behjärtade
uppförande hade inom nationen framkallat en stark
och mäktig rojalistisk hänförelse, och monarken, som
sålunda med ens återvunnit sitt folks kärlek, kunde
hädanefter med trygghet räkna på dess trofasta hjälp
i kampen mot såväl inre som yttre fiender liksom ock
i sina nu framträdande sträfvanden att åt den kungliga
myndigheten bereda ökad styrka och befogenhet. Endast
adeln, sedan länge missnöjets främsta härd, vidblef
alltjämt sin fientliga hållning och reste sig nästan
som en man till frihetens och sina hotade privilegiers
försvar. Då rent af väpnadt motstånd mot de kungliga
planerna från denna förbittrade samhällsklass var
att vänta, och då hufvudstaden under nu pågående
krig var nästan helt och hållet blottadt pä trupper,
beslöt Gustaf, för att gentemot sålunda befarade
oroligheter äga en fullt pålitlig väpnad styrka till
sitt förfogande, att ånyo vända sig till de trogna
dalkarlarne. Armfelt erhöll därför i uppdrag att
begifva sig till Dalarne och där söka samla en del
af den upplösta frikåren. Sedan han på grund af
oppositionens bearbetningar denna gång icke utan
svårighet lyckats i sin uppgift, inkvarterade han
sig med sin trupp å Drottningholm. Blotta närheten
af dessa bondesoldater var emellertid tillräcklig
att injaga en viss respekt hos hufvudstadens
missnöjda element. Till denna mera passiva roll
synes äfven Armfelt varit angelägen att inskränka
sin verksamhet. Dä konungen den 16 mars 1789, den dag
säkerhetsakten behandlades å riddarhuset, röjde sin
afsikt att själf föra dalkarlarne till Stockholms
omedelbara närhet i tydligt syfte att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
