Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms öfverståthållare (forts.) af N. von Dardel. 2O. Friherre Gustaf Mauritz Armfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härigenom söka inverka på adelns beslut, var det endast
Armfelts bevekliga föreställningar, som förmådde honom
att afstå från ett företag, hvilket äfven till följd
af svårigheten att hålla dessa föga disciplinerade
skaror i nödig tygel helt visst icke torde varit
utan sina betänkliga vådor. Gunstlingen visade
sig sålunda trots sin rojalistiska hängifvenhet ej
vara ett viljelöst redskap i despotismens tjänst,
och det var säkerligen också med mycket blandade
känslor han nödgades bevittna den af konungen ledda
hänsynslösa kamp, som förde till adelns förödmjukande
och enväldets återupprättande.
Striden med moskoviten, för en tid trängd i bakgrunden
af den konstitutionella kampen, tog snart på nytt
alla krafter i anspråk. Då Gustaf III våren 1789
tillsatte en hemlig krigsberedning för att besörja
anskaffandet af till dess fortsättning nödiga
penningar och manskap, erhöll äfven Armfelt en plats
i densamma. Han var utsedd att där företrädesvis
representera konungens intressen och skulle i
alla militära frågor vara den i främsta rummet
bestämmande. Vid sidan häraf erhöll han äfven i
uppdrag att föra diplomatiska underhandlingar i syfte
att helt vinna Preussen och England för Sveriges sak.
Krigare som han var i själ och hjärta, brann
han emellertid under denna sin verksamhet
alltjämt af begär att få vara med i de åter
öppnade vapenskiftena. Omsider kom ock det
ifrigt efterlängtade ögonblick, då han i augusti
1789 i spetsen för den sista truppsändningen,
den s. k. Armfeltska brigaden, fick öfvergå till
Finland. En djärf och vacker bragd utförde han också
kort därpå, då han i spetsen för 200 man med storm
eröfrade det af ryssarne nyligen anlagda och af
440 man försvarade batteriet på Elgsö. Efter att
mot slutet af året hafva med sin konung återvändt
till Stockholm och som faktisk krigsminister
under titel af generaladjutant ledt rustningarna
till följande års strider, uppträdde han åter på
krigsskådeplatsen i mars 1790. Hans främsta bedrift
blef nu intagandet genom öfverrumpling af passen vid
Parda- och Kärnakoski. Djärfheten och stridslystnaden
kommo honom dock understundom att förgäta den nödiga
varsamheten och föranledde sålunda ett nederlag, då
han på enahanda sätt sökte sätta sig i besittning af
den ryska ställningen vid Savitaipal. Det lysande mod,
han i denna strid visat, liksom ock den sinnesnärvaro
och rådighet, han lagt i dagen, då han ehuru svårt
sårad dock förmått samla och till återtåg ordna sina
flyende skaror, tillvunno honom emellertid berättigadt
erkännande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
